Fler nya vanor...
...eller, ja, kanske inte vana riktigt än. Första gången idag...
Upptäckte att jag kan åka buss hela vägen direkt till gymmet i Kista, och därifrån åka en buss direkt till jobbet. Inga fler byten. Och ungefär samma restid. I teorin iaf. Tyvärr hittade jag inte bussen från gymmet. Trodde jag visste var den skulle gå. Men när jag letade såg jag varken buss eller busskylt. Kan ha varit sen. Men enligt min någorlunda exakta klocka var jag två minuter tidig. Ett tag tänkte jag att jaha, då har jag missat den bussen. Då får jag ta nästa om en halvtimme (de går glest, ingen stor linje). Men så kom jag på att jag vet ju fortfarande inte varifrån bussen går... Suck. Det fick bli till att ringa kollegan som bor några hundra meter bort (några dagar till) och haffa honom innan han hann åka till kontoret.
När jag sedan kollade med SL (både på webben och telefon) visade det sig att jag var på rätt ställe. Jag får göra ett nytt försök helt enkelt.
Genom att åka buss hemifrån vid 6 är jag på gymmet och kan hänga på låset 6.30. Sedan kan jag träna i 45-50 minuter och duscha, och ändå vara på jobbet 08.15. Det är nog tidigare än genomsnittet. (Rekordtid för ankomst är dock 6.00. Måste bara nämna det...) Det innebär att man helt plötsligt frigjort 90 minuter eller så på kvällen. Plus att man sparat in en duschning på morgonen.
Sen kan det ju vara en bra morot för att gå och lägga sig i tid på kvällen. Annars är man inge vaker när man står där på löpbandet med en spegel framför sig på två meters håll... Påsar under ögonen blir extra påtagliga när man skuttar fram på löpbandet kan jag informera om. För den som undrade.
Enda problemet var nog kylan och mörkret i morse. I sommar blir det piece of cake...
Upptäckte att jag kan åka buss hela vägen direkt till gymmet i Kista, och därifrån åka en buss direkt till jobbet. Inga fler byten. Och ungefär samma restid. I teorin iaf. Tyvärr hittade jag inte bussen från gymmet. Trodde jag visste var den skulle gå. Men när jag letade såg jag varken buss eller busskylt. Kan ha varit sen. Men enligt min någorlunda exakta klocka var jag två minuter tidig. Ett tag tänkte jag att jaha, då har jag missat den bussen. Då får jag ta nästa om en halvtimme (de går glest, ingen stor linje). Men så kom jag på att jag vet ju fortfarande inte varifrån bussen går... Suck. Det fick bli till att ringa kollegan som bor några hundra meter bort (några dagar till) och haffa honom innan han hann åka till kontoret.
När jag sedan kollade med SL (både på webben och telefon) visade det sig att jag var på rätt ställe. Jag får göra ett nytt försök helt enkelt.
Genom att åka buss hemifrån vid 6 är jag på gymmet och kan hänga på låset 6.30. Sedan kan jag träna i 45-50 minuter och duscha, och ändå vara på jobbet 08.15. Det är nog tidigare än genomsnittet. (Rekordtid för ankomst är dock 6.00. Måste bara nämna det...) Det innebär att man helt plötsligt frigjort 90 minuter eller så på kvällen. Plus att man sparat in en duschning på morgonen.
Sen kan det ju vara en bra morot för att gå och lägga sig i tid på kvällen. Annars är man inge vaker när man står där på löpbandet med en spegel framför sig på två meters håll... Påsar under ögonen blir extra påtagliga när man skuttar fram på löpbandet kan jag informera om. För den som undrade.
Enda problemet var nog kylan och mörkret i morse. I sommar blir det piece of cake...
En ny era...
Nu blev det ett sånt där glapp i bloggandet igen. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Orsaken bottnar väl egentligen i två olika saker. Antingen brist på nåt vettigt att skriva om (om jag nu någonsin har det...) eller brist på tid. Nu är det väl någon slags komobination.
Jag har spenderat lite mer tid vid skivspelarna nu. Förra lördagen blev det ett flertal timmar. På kvällen var jag för övrigt på Cocktail Club på Grodan och lyssnade på Anja Schneider från Tyskland, som fick uppvärmningen levererad av Ida Engberg.
Jag fortsatte lite vid skivspelarna på söndagen, men lyckades aldrig riktigt med den mix jag försökt få till och spela in. Till slut fick jag för mig att det kunde bero på att jag spelade med redan mixade låtar, vilket gör att takten inte nödvändigtvis är exakt hela låten igenom eftersom att den som mixat troligen justerat lite för sin mixning. Detta gör det svårt att trimma ihop låtarna.
Så jag bestämde mig för att äntligen ta steget och börja köpa musik på nätet. Något jag tänkt länge.
Och nu pratar vi inte Ginza, CDON eller iTunes Store. Nu pratar vi renodlade DJ-sajter med högre ambitioner vad gäller kvalitet, och naturligtvis med ett enormt mycket bättre sortiment.
Det slutade med att jag fick köpa låtarna på tre olika ställen för att få ihop till mixen i fråga. Bästa sajten är Beatport.com. De har ett väldigt bra gränssnitt med möjlighet att göra bokmärken, lägga upp konto för att handla samt naturligtvis provlyssna. Och då är det inga 20 sekunder som på iTS. Nu pratar vi minst 2 minuter. Snabbt fungerar det också.
Den andra sajten var Juno (www.juno.co.uk), som är en gammal sajt med anor. De säljer både elektroniskt och fysiskt.
Den sista låten fick jag köpa direkt från skivbolaget.
Filerna kan man oftast köpa antingen i MP3-format eller okomprimerat. Det sistnämda till ett lite högre pris. Jag nöjde mig med MP3 i 320kbps. Allt var betalat på ett kick, och nedladdningen (15-20MB per låt) tog några minuter. Helt underbart att kunna köpa musik på det sättet. Och dessutom veta att man stöder de som betyder mest för en, låtmakarna.
Problemet som jag genast insåg, är att det finns kopiösa mängder bra musik. Fördelen är att man betalar bara för de verkligt bra låtarna. Det är inte som i vanliga skivbutiker där man oftast måste köpa hela album eller mixade skivor.
En annan sak man genast upptäcker är att många av låtarna man redan kan utantill faktiskt har betyligt längre intron och avslutningar än man tror (eftersom man mest lyssnat på mixade varianter). Förutsättningarna för en beatmixer ökar markant, och jag har redan gjort en del övergångar som jag blivit riktigt nöjd med.
I fredags blev det så en till shoppingrunda. Mestadels minimaltechno och electro house. Jag hittade dessutom av någon slags slump en låt som jag fastnade mycket för som Ida Engberg spelade för en vecka sedan. The end of it all heter låten, och är skriven av John Tejada. En RIKTIGT bra låt. Hittade även en spin-off i form av Mutations, av samme John.
Igår kväll var jag åter igen på Grodan. Nu var det Joel Mull bakom skivspelarna. Techno. Inte det mest minimala. Men ändå väldigt bra. Om två veckor är det hans kompis Adam Beyer som intar platsen vid mixerbordet. Då i fem timmar. Gissa vem som kommer vara där....
I somras, när jag hörde dem spela på F12 Terassen, hörde jag en kul låt som jag för övrigt hittade i fredags på Beatport. Dance med John Dahlbäck (eller om det var utgivet under hans pseudonym Huggotron).
Det här känns absolut som en ny era i min musikkonsumption. På gott och ont... Jag framhäver dock bara det positiva.
Jag har spenderat lite mer tid vid skivspelarna nu. Förra lördagen blev det ett flertal timmar. På kvällen var jag för övrigt på Cocktail Club på Grodan och lyssnade på Anja Schneider från Tyskland, som fick uppvärmningen levererad av Ida Engberg.
Jag fortsatte lite vid skivspelarna på söndagen, men lyckades aldrig riktigt med den mix jag försökt få till och spela in. Till slut fick jag för mig att det kunde bero på att jag spelade med redan mixade låtar, vilket gör att takten inte nödvändigtvis är exakt hela låten igenom eftersom att den som mixat troligen justerat lite för sin mixning. Detta gör det svårt att trimma ihop låtarna.
Så jag bestämde mig för att äntligen ta steget och börja köpa musik på nätet. Något jag tänkt länge.
Och nu pratar vi inte Ginza, CDON eller iTunes Store. Nu pratar vi renodlade DJ-sajter med högre ambitioner vad gäller kvalitet, och naturligtvis med ett enormt mycket bättre sortiment.
Det slutade med att jag fick köpa låtarna på tre olika ställen för att få ihop till mixen i fråga. Bästa sajten är Beatport.com. De har ett väldigt bra gränssnitt med möjlighet att göra bokmärken, lägga upp konto för att handla samt naturligtvis provlyssna. Och då är det inga 20 sekunder som på iTS. Nu pratar vi minst 2 minuter. Snabbt fungerar det också.
Den andra sajten var Juno (www.juno.co.uk), som är en gammal sajt med anor. De säljer både elektroniskt och fysiskt.
Den sista låten fick jag köpa direkt från skivbolaget.
Filerna kan man oftast köpa antingen i MP3-format eller okomprimerat. Det sistnämda till ett lite högre pris. Jag nöjde mig med MP3 i 320kbps. Allt var betalat på ett kick, och nedladdningen (15-20MB per låt) tog några minuter. Helt underbart att kunna köpa musik på det sättet. Och dessutom veta att man stöder de som betyder mest för en, låtmakarna.
Problemet som jag genast insåg, är att det finns kopiösa mängder bra musik. Fördelen är att man betalar bara för de verkligt bra låtarna. Det är inte som i vanliga skivbutiker där man oftast måste köpa hela album eller mixade skivor.
En annan sak man genast upptäcker är att många av låtarna man redan kan utantill faktiskt har betyligt längre intron och avslutningar än man tror (eftersom man mest lyssnat på mixade varianter). Förutsättningarna för en beatmixer ökar markant, och jag har redan gjort en del övergångar som jag blivit riktigt nöjd med.
I fredags blev det så en till shoppingrunda. Mestadels minimaltechno och electro house. Jag hittade dessutom av någon slags slump en låt som jag fastnade mycket för som Ida Engberg spelade för en vecka sedan. The end of it all heter låten, och är skriven av John Tejada. En RIKTIGT bra låt. Hittade även en spin-off i form av Mutations, av samme John.
Igår kväll var jag åter igen på Grodan. Nu var det Joel Mull bakom skivspelarna. Techno. Inte det mest minimala. Men ändå väldigt bra. Om två veckor är det hans kompis Adam Beyer som intar platsen vid mixerbordet. Då i fem timmar. Gissa vem som kommer vara där....
I somras, när jag hörde dem spela på F12 Terassen, hörde jag en kul låt som jag för övrigt hittade i fredags på Beatport. Dance med John Dahlbäck (eller om det var utgivet under hans pseudonym Huggotron).
Det här känns absolut som en ny era i min musikkonsumption. På gott och ont... Jag framhäver dock bara det positiva.
Inte som förväntat. Men mästerligt.
Den tredje skivan jag köpte igår var Trentemøllers album The last resort.
Trentemøller, som heter Anders i förnamn, är dansk och en väldigt aktiv producent inom electronica. Lite som vårt svenska under, John Dahlbäck.
Han är känd (åtminstone av mig) för låtar såsom Rykketid och Physical Fraction. Det var även han som gjorde remixen av Les Djinns som jag skrev om i november.
Detta är alltså Anders första album. Innan dess har det bara varit singlar och maxisinglar. Ett allt annat än ovanligt fenomen i electronicavärlden.
Förväntningarna låg i riktning med dessa låtar. Men skivan var helt annorlunda.
Det här är en riktig lyssnaskiva, mer än en shejkaskiva.
Det är bara att koppla in HD-600:orna, lägga sig i nya soffan, sluta ögonen och följan med Anders i hans tillflykt.
Musiken är elektronisk på ett sånt där skönt sätt. Minimalistisk i mångt och mycket. Och drömsk, äventyrlig och spännande. Anders tar med lyssnaren på en resa med både bekannta och nya ljud.
De bästa låtarna är Take me into your skin, Vamp, Nightwalker och Snowflake och Chameleon.
En riktig fullträff för den som vill ha elektroniskt att smälta till.
Trentemøller, som heter Anders i förnamn, är dansk och en väldigt aktiv producent inom electronica. Lite som vårt svenska under, John Dahlbäck.
Han är känd (åtminstone av mig) för låtar såsom Rykketid och Physical Fraction. Det var även han som gjorde remixen av Les Djinns som jag skrev om i november.
Detta är alltså Anders första album. Innan dess har det bara varit singlar och maxisinglar. Ett allt annat än ovanligt fenomen i electronicavärlden.
Förväntningarna låg i riktning med dessa låtar. Men skivan var helt annorlunda.
Det här är en riktig lyssnaskiva, mer än en shejkaskiva.
Det är bara att koppla in HD-600:orna, lägga sig i nya soffan, sluta ögonen och följan med Anders i hans tillflykt.
Musiken är elektronisk på ett sånt där skönt sätt. Minimalistisk i mångt och mycket. Och drömsk, äventyrlig och spännande. Anders tar med lyssnaren på en resa med både bekannta och nya ljud.
De bästa låtarna är Take me into your skin, Vamp, Nightwalker och Snowflake och Chameleon.
En riktig fullträff för den som vill ha elektroniskt att smälta till.
Gudabegåvad Anders
Andra dagen i rad...
...som jag shoppar och spenderar fyrsiffriga belopp på kortast möjliga tid.... Nu blev det biljetter, kalsonger, skivor och handdukar. Och så var jag och klippte mig. Alltid lika skönt. Är ju inte så fåfäng av mig, så när det det börjar närma sig klippning ser man ju lite skum ut ibland...
Varför är kalsonger så dyrt? Det måste bara Björn och Börje som trissat upp priset på nåt sätt...
Det blev tre skivor. Faithless senaste, Trentemöllers senaste (och första album) samt en skiva som hette Destroy Minimal. Av låt och producentlistan att dömma var det lite blandat. Men killen i kassan på Mega frågade om jag lyssnat på den, vilket jag inte hade. Jag frågade det samma, men det hade han inte. Men han trodde den kunde vara bra "för hand var så j-vla trött på alla minimaltechno ute på klubbarna".
Tur att inte han köpte skivan då. För det var precis som jag trodde en ironisk titel. Det mesta var nämligen åt det minimala hållet.
Lyssnade en gång i morse på Faithless nya, To all new arrivals. Men den får väl inget toppbetyg, än iaf.
När jag fixade skivorna till min skivväska spelade jag först in alla skivor till hårddisk, lyssnade igenom och förde in information i en databas för att sedan sortera, gruppera och bränna ut på skivor. Detta gjorde jag fram till slutet av oktober 2005. Sen tog det väl ett knappt halvår innan allt var klart. Sedan dess har jag naturligtvis skaffat fler skrivor. Och även fått smak för lite fler musikstilar.
Idag försökte jag summera, och det har blivit inte mindre än 35 album, troligen närmare 50 hela skivor på 15 månader... Jag har ju dragit ner på skivköpandet (halvt ofrivilligt), och trodde aldrig att det skulle bli så många. Även om en del är t.ex. DJ Magazines eminenta serie DJ Faceoff som jag får som prenumerant.
Varför är kalsonger så dyrt? Det måste bara Björn och Börje som trissat upp priset på nåt sätt...
Det blev tre skivor. Faithless senaste, Trentemöllers senaste (och första album) samt en skiva som hette Destroy Minimal. Av låt och producentlistan att dömma var det lite blandat. Men killen i kassan på Mega frågade om jag lyssnat på den, vilket jag inte hade. Jag frågade det samma, men det hade han inte. Men han trodde den kunde vara bra "för hand var så j-vla trött på alla minimaltechno ute på klubbarna".
Tur att inte han köpte skivan då. För det var precis som jag trodde en ironisk titel. Det mesta var nämligen åt det minimala hållet.
Lyssnade en gång i morse på Faithless nya, To all new arrivals. Men den får väl inget toppbetyg, än iaf.
När jag fixade skivorna till min skivväska spelade jag först in alla skivor till hårddisk, lyssnade igenom och förde in information i en databas för att sedan sortera, gruppera och bränna ut på skivor. Detta gjorde jag fram till slutet av oktober 2005. Sen tog det väl ett knappt halvår innan allt var klart. Sedan dess har jag naturligtvis skaffat fler skrivor. Och även fått smak för lite fler musikstilar.
Idag försökte jag summera, och det har blivit inte mindre än 35 album, troligen närmare 50 hela skivor på 15 månader... Jag har ju dragit ner på skivköpandet (halvt ofrivilligt), och trodde aldrig att det skulle bli så många. Även om en del är t.ex. DJ Magazines eminenta serie DJ Faceoff som jag får som prenumerant.
En ovanligt vanlig vecka...
Den här veckan ser ut att gå till historien. Inget resande, och inga strikta planer för helgerna.
Har jobbat aningens mer än lagom, men inte överdrivet. Tränat lite. Varit på ett styrelsemöte. Shoppat lite.
Usch, det är ju livsfarligt. Antalet kronor som ryker per minut är nog avsevärt högre än för kvinnor...
Det blev i alla fall en väldigt enkelt men effektivt tidningsställ. Ämnat för min trave med DJ-tidningar. Passade på att köpa en till sån också. Och en påse kaffebönor. En nyckel till gott kaffe är nämligen variation. Och så köpte jag tre bananfodral. Sjukt dyra. Men praktiska. Jag har ett sedan tidigare som gått sönder lite. Men oftast har jag med mig två eller tre bananer för att äta innan träning efter jobbet.
Konstaterar åter igen nöjt att det mesta på TV är skräp. Nöjt framför allt eftersom jag vant mig av med att titta på TV. Ett program som däremot är bra är Världens Modernaste Land, med Fredrik Lindström. Det sändes för övrigt igår när jag var på styrelsemöte. Men internet och internet-TV är faktiskt ganska användbart. Bara att ta med sig och ställa den bärbara datorn på köksbordet, surfa fram till programmet och trycka på play. Så har man TV on-demand. Mitt framför ögonen. Ingen HD-upplösning, men den typen av program ställer inte sådana krav för att fungera.
Återigen faschineras jag av hur väl Fredrik med bisittare lyckas se på oss svenskar från någon slags objektiv synvinkel. Och hur träffsäkert det faktiskt blir. Vi tror mycket om oss själva. Men när man hör Fredrik och kompani kan man bara skratta. Idag (eller igår) var temat "den svenska singeln". Något som berör mig i hög grad. Kul att se.
Förra programmet kallades "hemmets forskningsinstitut". Där vek jag mig av skratt när en inflyttad engelsman (eller var han amerikan?) ger prov på hur sifferfixerade vi svenskar är.
Programmen hittar du på www.svt.se/vml
Har jobbat aningens mer än lagom, men inte överdrivet. Tränat lite. Varit på ett styrelsemöte. Shoppat lite.
Usch, det är ju livsfarligt. Antalet kronor som ryker per minut är nog avsevärt högre än för kvinnor...
Det blev i alla fall en väldigt enkelt men effektivt tidningsställ. Ämnat för min trave med DJ-tidningar. Passade på att köpa en till sån också. Och en påse kaffebönor. En nyckel till gott kaffe är nämligen variation. Och så köpte jag tre bananfodral. Sjukt dyra. Men praktiska. Jag har ett sedan tidigare som gått sönder lite. Men oftast har jag med mig två eller tre bananer för att äta innan träning efter jobbet.
Konstaterar åter igen nöjt att det mesta på TV är skräp. Nöjt framför allt eftersom jag vant mig av med att titta på TV. Ett program som däremot är bra är Världens Modernaste Land, med Fredrik Lindström. Det sändes för övrigt igår när jag var på styrelsemöte. Men internet och internet-TV är faktiskt ganska användbart. Bara att ta med sig och ställa den bärbara datorn på köksbordet, surfa fram till programmet och trycka på play. Så har man TV on-demand. Mitt framför ögonen. Ingen HD-upplösning, men den typen av program ställer inte sådana krav för att fungera.
Återigen faschineras jag av hur väl Fredrik med bisittare lyckas se på oss svenskar från någon slags objektiv synvinkel. Och hur träffsäkert det faktiskt blir. Vi tror mycket om oss själva. Men när man hör Fredrik och kompani kan man bara skratta. Idag (eller igår) var temat "den svenska singeln". Något som berör mig i hög grad. Kul att se.
Förra programmet kallades "hemmets forskningsinstitut". Där vek jag mig av skratt när en inflyttad engelsman (eller var han amerikan?) ger prov på hur sifferfixerade vi svenskar är.
Programmen hittar du på www.svt.se/vml
Resultatet av 5 minuter effektiv shopping, man style.
Proper f*cking house!
På lördagskvällen var det så dags att bege sig till Grodan och Cocktail Club som firar 5 år.
Grodan är för mig en relativt ny upptäckt. Jag var på väg dit en gång för länge sedan, men det blev inte så av olika anledningar.
Till skillnad från Mondaybar som numera nästan helt verkar rikta in sig på trance av alla dess slag (med några få undantag som tur är), så har Cocktail Club hjärtat i housen och technon och de avarter som kommer därur. Dessa två börjar dessutom närma sig varandra mer och mer, så blandningen känns naturlig.
Inbjuden (eller hitköpt, hur man nu ser på det) DJ var Ralph Lawson. En kille jag inte hört talas om tidigare, men som lovordades på diverse forum där jag läser titt som tätt. Britain's best kept secret, stod det i marknadsmatieralet. Och killen finns inte med på DJ Magazines framröstade topplista (inte ens på plats 101-250). Vis som jag är förstår jag att denna topplista inte säger allt om alla. Jag fick gå på vad alla andra skrivit i forumen. Kvällen innan upptäckte jag dock av en slump att det är Ralph som gör reklam för Allen&Heaths Xone3D-mixer. Ett monster.
Nu fick Ralph inget monster att leka med, utan fick nöja sig med "lillebror" Xone92 som inte går av för hackor den heller.
Jag kollade lite när Dana Bergkvist värmde upp, och utan att förstå allt vad han gjorde med mixern var jag imponerad. Vill ha!
Nu visade det sig att denne doldis, Ralph Lawson, lirade housemusik som en GUD! Och då pratar vi riktig house! Med lite åt tech-hållet emellanåt iofs. (=positivt).
Killen kvalar utan en blinkning in på förstaplatsen vid sidan om Steve Lawler på min houselista.
Närvaron och entusiasmen var inte att ta miste på. Killen studsade emellan åt som en studsboll bakom spelarna. Han hade dessutom den goda vanan att inte inmundiga etanol när han jobbade. Seriöst.
Grodan är för mig en relativt ny upptäckt. Jag var på väg dit en gång för länge sedan, men det blev inte så av olika anledningar.
Till skillnad från Mondaybar som numera nästan helt verkar rikta in sig på trance av alla dess slag (med några få undantag som tur är), så har Cocktail Club hjärtat i housen och technon och de avarter som kommer därur. Dessa två börjar dessutom närma sig varandra mer och mer, så blandningen känns naturlig.
Inbjuden (eller hitköpt, hur man nu ser på det) DJ var Ralph Lawson. En kille jag inte hört talas om tidigare, men som lovordades på diverse forum där jag läser titt som tätt. Britain's best kept secret, stod det i marknadsmatieralet. Och killen finns inte med på DJ Magazines framröstade topplista (inte ens på plats 101-250). Vis som jag är förstår jag att denna topplista inte säger allt om alla. Jag fick gå på vad alla andra skrivit i forumen. Kvällen innan upptäckte jag dock av en slump att det är Ralph som gör reklam för Allen&Heaths Xone3D-mixer. Ett monster.
Nu fick Ralph inget monster att leka med, utan fick nöja sig med "lillebror" Xone92 som inte går av för hackor den heller.
Jag kollade lite när Dana Bergkvist värmde upp, och utan att förstå allt vad han gjorde med mixern var jag imponerad. Vill ha!
Nu visade det sig att denne doldis, Ralph Lawson, lirade housemusik som en GUD! Och då pratar vi riktig house! Med lite åt tech-hållet emellanåt iofs. (=positivt).
Killen kvalar utan en blinkning in på förstaplatsen vid sidan om Steve Lawler på min houselista.
Närvaron och entusiasmen var inte att ta miste på. Killen studsade emellan åt som en studsboll bakom spelarna. Han hade dessutom den goda vanan att inte inmundiga etanol när han jobbade. Seriöst.
Ny favvo
Så kom den till sist...
Det är så klart soffan jag syftar på. Och jag tror att det blev rätt tyg. Var ju ett tag sedan jag med stor vånda valde tyg i butiken... Två gamla trevliga flyttgubbar bar in delarna och monterade ihop. Tyvärr visade det sig att ryggskivan var transportskadad. Fattades bara. Som tur är syns eller gör det inget när den står mot väggen. Så jag överlever utan onödigt lidande tills de åtgärdat det hela. Nu har jag en soffa i alla fall! Yippiee! Men det tog inte lång tid förrän man saknade soffbordet... Och det får jag troligen vänta på ytterligare tre veckor...
Ett galet internet
Jag la upp ett videoklipp som jag kommit över på omvägar, på YouTube. Ett roligt klipp. Jag vet inte vem som filmat, men vet en som vet....
Sedan dess har jag inte länkat till klippet. Berättat för den jag fick det av, samt visat någon annan. Det sväljs väl av internet och försvinner tänkte jag.
Härom veckan var jag in på YouTube, och fick för mig att kolla på klippet igen.
Döm om min förvåning när jag konstaterar att klippet setts nästan 170.000 gånger. (Antalet personer är ju svårt att sia om). Klippet har också fått knappt fyrahundra betyg, och nästan tusen kommentarer.
Helt sjukt!!!
Tyvärr var de flesta kommentarerna i någon slags rasist-/anti-rasist-debatt på en pinsamt låg nivå. För mig fanns tyvärr bara tre alternativ. Ta bort klippet helt, stänga av kommentarsfunktionen (gamla kommentarer är kvar) eller låta vara. Jag stängde av.
Jag gjorde sedan lite sökningar för att se hur mycket länkar som gjorts till klippet, och det var närmare tusen stycken där med. Bland alla dessa hittade jag bland annat musikvideor som folk gjort med samplingar och bilder från filmen i fråga...
Helt sjukt!!!
Så idag fick jag för mig att nysta upp en annan sak som jag varit sugen på ett tag.
Hörde nämligen historien bakom "The Swedish Chef", som faktiskt får representera svenskarna oftare än man tror har jag en känsla av. (Hellre det är Knugen om ni frågar mig...) Det fick ut på att en svensk kock bjudits in att laga mat i ett TV-program i USA på 70-talet. En dalmas. (Fast det visste ju inte jenkarna.) Ovan som han var (TV-kockande var väl inte så utbrett i Sverige kan jag tro) blev han lite nervös. Med detta följde ett mumlande på svengelska när han stod och rörde i grytorna. Den svenske kocken var född.
Det jag egentligen var ute efter var att försöka se om någon vänligt sinnad (och troligen sjukt Swedish Chef-besatt) själ hade lagt upp detta ursprungliga TV-program. (Inte mupparna.)
Riktigt så långt har jag inte nått. Men väl fått ovanstående historia besannad. Denne TV-kock är dock inte någon helt okänd och bortglömd. Killen har slagit mynt av detta och marknadsför svenska köttbullar åt IKEA. (Utöver att han faktiskt verkar vara ett namn i matvärlden)
Lars Bäckman heter han, och när man ser honom in action här (klicka på Magical Meatballs) förstår man till fullo vad Mupparnas variant kommer ifrån.
Vad jag dock har svårt att föreställa mig är följande:
Killen fyller 60 i år enligt mitt detektivarbete, och måste således ha varit ungefär 30 bast när det begav sig.
Hur kan en trettiårig svensk ge inspiration till en kock med så busika ögonbryn (poängen är ju att ögonen inte ens syns) och en sådan mustasch... Det är ju typ NU som han är lik The Swedish Chef. Hur kan han då ha varit det för 30 år sedan? Föddes killen sån?
Jag blir inte mindre nyfiken på att se det där ursprungsklippet....
Om någon läsare kan föra det till mig utgår belöning.
Sedan dess har jag inte länkat till klippet. Berättat för den jag fick det av, samt visat någon annan. Det sväljs väl av internet och försvinner tänkte jag.
Härom veckan var jag in på YouTube, och fick för mig att kolla på klippet igen.
Döm om min förvåning när jag konstaterar att klippet setts nästan 170.000 gånger. (Antalet personer är ju svårt att sia om). Klippet har också fått knappt fyrahundra betyg, och nästan tusen kommentarer.
Helt sjukt!!!
Tyvärr var de flesta kommentarerna i någon slags rasist-/anti-rasist-debatt på en pinsamt låg nivå. För mig fanns tyvärr bara tre alternativ. Ta bort klippet helt, stänga av kommentarsfunktionen (gamla kommentarer är kvar) eller låta vara. Jag stängde av.
Jag gjorde sedan lite sökningar för att se hur mycket länkar som gjorts till klippet, och det var närmare tusen stycken där med. Bland alla dessa hittade jag bland annat musikvideor som folk gjort med samplingar och bilder från filmen i fråga...
Helt sjukt!!!
Så idag fick jag för mig att nysta upp en annan sak som jag varit sugen på ett tag.
Hörde nämligen historien bakom "The Swedish Chef", som faktiskt får representera svenskarna oftare än man tror har jag en känsla av. (Hellre det är Knugen om ni frågar mig...) Det fick ut på att en svensk kock bjudits in att laga mat i ett TV-program i USA på 70-talet. En dalmas. (Fast det visste ju inte jenkarna.) Ovan som han var (TV-kockande var väl inte så utbrett i Sverige kan jag tro) blev han lite nervös. Med detta följde ett mumlande på svengelska när han stod och rörde i grytorna. Den svenske kocken var född.
Det jag egentligen var ute efter var att försöka se om någon vänligt sinnad (och troligen sjukt Swedish Chef-besatt) själ hade lagt upp detta ursprungliga TV-program. (Inte mupparna.)
Riktigt så långt har jag inte nått. Men väl fått ovanstående historia besannad. Denne TV-kock är dock inte någon helt okänd och bortglömd. Killen har slagit mynt av detta och marknadsför svenska köttbullar åt IKEA. (Utöver att han faktiskt verkar vara ett namn i matvärlden)
Lars Bäckman heter han, och när man ser honom in action här (klicka på Magical Meatballs) förstår man till fullo vad Mupparnas variant kommer ifrån.
Vad jag dock har svårt att föreställa mig är följande:
Killen fyller 60 i år enligt mitt detektivarbete, och måste således ha varit ungefär 30 bast när det begav sig.
Hur kan en trettiårig svensk ge inspiration till en kock med så busika ögonbryn (poängen är ju att ögonen inte ens syns) och en sådan mustasch... Det är ju typ NU som han är lik The Swedish Chef. Hur kan han då ha varit det för 30 år sedan? Föddes killen sån?
Jag blir inte mindre nyfiken på att se det där ursprungsklippet....
Om någon läsare kan föra det till mig utgår belöning.
Originalet, men ändå inte...
