illectric

Sedan en tid tillbaka är jag medlem på en dejtingsajt för att se vad det kan tänkas mynna ut i.
Det är ganska kul faktiskt. Dels finns det väldigt många spännande människor som är singlar. I alla fall verkar det så när man läser presentationer.

Något jag slås av är ett mönster i många presentationer.
Det blir lätt lite klichéartat.

Tillit, ärlighet, seriös, trygg, omtänksamm, charmig, ha humor är uttryck som används i beskrivningen av vad som söks.

Jag har aldrig läst det motsatta till något av ovanstående i en enda presenation.
Tänk er själva:
“Jag söker en opålitlig, oärlig, oseriös, osäker, burdus, ocharmig tråkpotta”
Man kan därför undra om det tjänar något till att skriva ovanstående? Tar man liksom inte det för givet?
Någon, tydligen med dåliga erfarenheter, ville också tydligt göra klart att eventuella intressenter skulle vara helt klara över sin sexuella läggning, och då helst vara heterosexuella män.
Andra betonar att utseende är viktigt. Vissa det motsatta.
Många skriver att de inte vet vad de söker.

Sajten har en lång lista med olika intresseområden som man kan kryssa i.
De med lite bredare och större sikte skriver sina presentationer på engelska i nåt slags försök att kunna marknadsföra sig globalt!
Många kryssar i i stort sett allt som de kan tänka sig att göra. Det blir en del för många, vilket får dem att framstå som extremt hyperaktiva och upptagna.
Många verkar också vara globetrotters. De gillar att resa mycket och söker någon som vill det samma. Huruvida alla dessa verkligen reser så mycket som de antyder är dock osäkert.

Bilden av överaktiva människor är jag inte ensam om att ha uppfattat på siten.

Fungerar det här med online dejting då kanske någon frågar sig? Än så länge vet jag inte. Jag vet bara att jag hittills varit på två dejter med trevliga tjejer i båda fallen, men där det inte blivit någon omedelbar kemisk reaktion. Det är nog viktigt att man inte har för högt ställda förväntningar när man går på dejt. I båda fallen har jag haft en del elektronisk kontakt innan vilket kan vara bra. Men till syven och sist är det magkänslan när man träffas som får avgöra.

Förutsättningarna att hitta den (eller en) rätta borde trots allt vara mycket högre med tanke på all information man får om personen i fråga redan innan man ens tar första kontakten. Det är ju allt annat än man kan säga om panikragg på krogen och så vidare...
Det är hur som helst spännande att läsa allas presentationer. De varierar ganska mycket i upplägg trots allt.

På ämnet dejting hittade jag följande serie i gårdagens SvD:

När jag kom hem från träningen idag låg en glad plastförpackning på hallmattan.
Senaste numret av DJ Magazine. Bland annat med en ganska gedigen produktkatalog från Hard To Find Records, eller HTFR som de kallas...
Men även senaste skivan i DJ Faceoff-serien. Denna gången med Audio Fly och Steve Lawler. Tre herrar som gästade stockholm tidigare i våras (eller var det i somras? Är det sommar nu förresten?).
Steve ser man fram emot i början av November när man för första gången korsar Östersjön mot Estland på årets största klubbkryssning. Steve och Nick är huvudnumrena.
Skivan som följde med tidningen är riktigt bra. Skön progressiv elektrohouse med lite minimalistisk techno invävt. Är det inte underbart att det bara dimper ner sköna plattor som inte går att köpa i butikerna, rätt ner på hallmattan? Värt varenda krona det kostar.

Det enda man kan gräma sig över nu är väl att man inte har möjlighet att bege sig till Grodan och lyssna på Carl Craig. Technolegendar som spelar på en liten källarklubb i lilla Stockholm. Och enda orsaken är att man ska jobba imorgon och ta tåget 06.20 från centralen... Surt värre.

Är på tjänsteresa till Östersund. Håller kurs.
Bor för en gångs skulle på ett lite finare hotell. Man märker verkligen skillnad. Priset är tämligen överkomligt ändå. Blev dessutom erbjuden en svit. 2 rum, kvällstidning, gratis betal-TV, morgonrock och nånting mer som jag inte minns. Tackade nej utan att veta vad det skulle kosta. Men när jag klev in i hissen framgick det att det skulle ha kostat 300kr extra (per natt). 2 rum behöver jag knappast. Är ju ensam i ett dubbelrum liksom..., kvällstidningen hade jag läst (varje gång jag läser de tänker jag för mig själv att jag borde bojkotta allt vad kvällstidningar heter, med tanke på vilken skit de trots allt består av). Morgonrock visade sig finnas även på mitt rum. Skulle vara betal-TV:n då. Som vanligt några topplistefilmer och lite porr. (Noterade för övrigt att alla filmer har en starttid utom porrfilmerna. De snurrar nämligen kontinuerligt. Och det känns väl uppriktigt. För vem bryr sig egentligen om var i den så kallade handlingen man kommer in?...)
En sak som hotellet saknade är ett gym. Pool och bastu finns, men inget motionsrum. Jag förstår i och för sig att jag nog är en av extremt få som skulle få för mig att använda anläggningen (jag har tränat på ett (1) annat hotellgym förut. Det var i Toronto). När jag gick ner till receptionen för att fråga om tips på bra löprunda sa killen "och du vill ha kuperad terräng förstår jag?". Varför vet jag inte.
Han visade på en karta hur jag skulle hitta till skidstadion och friluftsområdet i anslutning till denna. Piece of cake. Jag sprang dit.
Väl där fanns en karta över alla motionsspår. Ganska mång. Redan från början var det dock förvirringsvarning. Jag började till slut springa, och de började på kolsvart nästan nylagd asfalt, doserad för höga farter i kurvorna (läs: för skidåkning) i kratiga upp och nerförsbackar (halkrisken kändes påtaglig). Detta i kombination med det regn som troligen fallit under dagen (kursen min hölls i källarvåningen, så vädret gick mig helt förbi). Redan från början var skyltningen förvirrande och jag kände dirket att det skulle köra ihop sig. Missade rätt "avfart", men kom snart på spåret. Där övergick spåret till en vildvuxen grästerräng. Eftersom inte så många verkar springa där var det ganska oupptrampat, vilket gjorde marken mjuk. Sen övergick det i ömsom myrliknande terräng till nästan "läge att ta på vadarstövlarna"-terräng...
Dessutom var skyltningen visserligen tät, men bitvis ganska förvirrande.
Helt klart en terräng jag inte är van att springa på. Jag är ju van vid Stockholms asfalt...
Summerat kan man väl säga att Östersunds skidstadio är bland det sämsta jag varit med om för löpning. Och med den virriga skyltningen blev det lite som ren och skär orientering. Fast utan karta...

Retligt nog kom man in i andra andningen när man närmade sig hotellet igen, och suget att springa vidare var stort.

Efter detta kostade jag på mig en god middag. Det blev Simon och Viktor, en pub när hotellet, med gott ölsortiment och mycket lockande meny.
Valet för på Bärsten (en öl med färg som namnet, och smak med touch av kola) och hjortfilé med lingon och svampsås. Beställde blodigt. Fick blodigt. Underbart!!!
Genast gick tankarna till middagen jag serverade i våras som onekligen ligger högt på gourmandtoppen. Det blir nog en repris i höst.

Jag kände mig tvingad att avsluta kvällen med en ny öl som jag blev lite nyfiken på. Se nedan. Spontant kanske man avfärdar detta som en ploj. Öl och banan??? Men faktum är att den funkar riktigt bra. Kanske inte en helkväll, men absolut en pint. Och de av er som gillar både öl och banankola kommer att fullständigt smälta av denna ale. Try it!

Jaha, då var man tillbaka i "lunken". Eller vad man nu ska säga.
Startskottet gick i lördags. Jag blev inspirerad av det vackra vädret och bestämde mig för att ge mig ut och springa milen.
Sen blev det ett besök på gymmet i måndags. (Pinsamma fakta: Senast jag var på gymmet (trots vad månadskortet kostar) (bortsett från ett patetiskt försök att bättra på bestyrkan i juli inför fjällvandringen) var mitten av april... Fatta. Det är snart ett halvår sedan.

Det har ändå gått ganska bra. I måndags landade PI:n på 56 på 5km.
Idag sprang jag 2,5km. Tack vare god andning som gav låg puls landade PI på nya rekordet 66!!

En smärre överraskning (om den är negativ eller positiv har jag egentligen inte bestämt mig för än...) var att jag gått ner 3 kilo...
Så nu är det bara att börja äta mycket och rätt.

En mindre angenäm upptäckt är nog hur mycket tid det ändå tar att träna inklusive transporter osv.
Ska man dessutom se resultat krävs ganska många pass i veckan.

Det är ändå skönt att vara igång igen. Det är ändå nåt slags tecken på att den konstiga vardag jag levt i renoveringskaoset börjar lägga sig (även om det allt inte är helt färdigt i lägenheten.).

En annan skön sak är att jag nu fått tillbaka min kängor som jag skickade in för omsulning.
Och det är inte utan att jag funderar på om det inte till och med är bättre nu än de var när jag köpte dem.
Supernöjd är ordet! Längtar ut i terrängen!

Efter en god natts sömn vaknade jag på det pitoreska hotellet.
Frukosten intogs nere i källaren i vad som närmast kan liknas vid en gillestuga med biljardbord. Och heltäckningsmatta så klart.

Kalmar var insvept i dimma, men promenaden till jobbet var ändå angenäm.
Sen var det bara att kursa till klockan blev fyra, då jag åkte till flygplatsen. Spännt nyfiken på hur många som skulle flyga den här gången.

Taxichauffören var samma som jag åkte med i andra riktningen. Vi pratade lite om kinesernas invasion av Kalmar. För er somm inte vet det: Något kinesiskt konsortium har bestämt sig för att bygga en enorm anläggning i stil med en mässhall (eller ett par) där kinesiska företag ska kunna visa sina produkter för europeiska kunder, så att dessa slipper flyga så långt. Valet stod mellan Kalmar och Amsterdam enligt uppgift. (Fråga mig inte varför...) Valet föll på Kalmar, av ekonomiska skäl (vad annars?). Man köpte mark av kommunen för storleksordningen 20 miljoner kronor. En piss i nilen i sammanhanget. Projektet som helhet satsar de en miljard på. Bland annat blir det ett gigantiskt hotell. (Det kan Kalmar behöva, minst sagt).

Rätt vad det var dök det upp en hel hord med kineser vid ett övergångsställ. Alla på cykel. Titta! utbrast taxichauffören.

Jag kunde inte låta bli att tänka på vad Anders skrev i sin blogg (mycket läsvärd för övrigt) när han var på väg till Kina som resledare (efter att nyligen varit där på inskolning). Det kan ni läsa här.

Jag informerade taxichauffören om att de snart kommer att få byta namn på staden. Till vad?

Kalmal!

Planet visade sig bara betydligt bättre fyllt denna gång. Om än bara halvfullt. Hälften av dessa var dock ryssar. Vad gjorde de där?
Kalmar, det är där det händer, tydligen.

Befinner mig i skrivande stund i Kalmar. En lite märklig resa.

Började med att flyga ner med Kalmarplanet. Ett nytt bolag som flyger mellan Bromma och Kalmar.
De hade den tveksamma idén att ha premiärflygningen igår.
Måhända är det olycksbådande.
Det slutade med att vi var två passagerare, två flygvärdinnor och två piloter.
Kändes lite smått komiskt när värdinnan höll säkerhetsgenomgången.

Efter genomförd arbetsdag med utbildning tog jag en kort, men skön promenad till det pitoreska hotellet.
I en större villa. Ett litet hotell. Obemmannat större delen av dagen (rumsnyckeln låg på sängen i det olåsta rummet). Dusch och toalett i korridoren.
Rummet inrett med en blandning av allt från 50- till 70-tal. Inklusive heltäckningsmatta. Inrett lite som en lägenhet, med soffa, fåtölj, dubbelsäng osv...

Sen begav jag mig ner på stan. Även det en skön promenad. Vädret var ju underbart. (Det var ju 25 grader nånstans i nordöstra götaland idag...)
Kalmar är inte en stad jag varit i förut. Jag har glidit igenom i bil som hastigast för två veckor sedan.
Jag slogs idag av att det är en väldigt vacker stad. Med havet utanför, och vatten en bit in i stade i vikar.
Byggnader och arkitektur minner om det historiska arvet som viktig svensk stad. Mur, kyrkor, gator, slott osv...

Gemytligt är ordet.

Det blev en god bit kött på Stekhuset nere i hamnen följt av en promenad i den ljumma sensommarkvällen tillbaka till hotellet.

Steg upp ovanligt tidigt för att vara lördag kombinerat med födelsedag.
Orsaken var ett inplanerat fallskärmhopp.

J&J hämtade, något försenat... :)

Eftersom jag stod först på listan över tandempassagerare kom vi iväg med andra planet som lyfte. Och tur var det, för senare blev det regn och jäkelskap.

De flesta som ska hoppa tandemhopp är nog ganska nervösa innan. Det var inte jag. Mest på grund av att jag hoppat bungy-jump och allt sedan dess längtat till den dag jag gör nästa hopp...
Fallskärmshopp och bungyjump är två på sätt och vis ganska olika upplevelser.

Så det riktiga skräckadrenalinet uteblev. Men känslan var inte sämre för det. Ser fram emot den dag jag gör mitt första hopp själv. Jag hade trots allt närmare 120 kilo på ryggen den här gången...
Den kyliga luften blir påtaglig, och ljudet av fartvinden är påtaglig.

När sedan skärmen fälls ut, efter ett fall på ungefär 2500m infinner sig snabbt en skön tystnad med lite vindsus.

Hur lång tid hoppet, eller de olika delmomenten tog vet jag i ärlighetens namn i skrivande stund.
Men det känns som att det gick fort. Mer vill jag ha i alla fall.
Och det ska jag se till att få.

Såhär konstig ser man ut när man är glad och samtidigt koncentrerar sig på att ha stängd mun. (Fick instruktioner om att andas med näsan, vilket jag förstår i efterhand inte nödvändigtvis betyder att man måste ha stängd mun... )

Foto: Dr C

Tillbaka till renoveringen.
Nu återstår inte mycket. Idag har jag haft hantverkare här för att slipa och lacka golvet.
Jag ringde en kille som jag hittade via Eniro. Han i sin tur anlitade en annan kille som skulle komma.
Det gjorde han mycket riktigt. Men inte ensam. Han hade killen som skulle göra själva jobbet med sig.

Detta var en latinamerikan som tydligen inte kunde ett ord svenska eller engelska. Gissa om det blev problem. Jag kan inte ett ord spanska...
Det slutade med att han för att få min uppmärksamhet ropade "Maestro!".
Det kändes minst sagt komiskt, och lite olustigt. Skrämmande på något sätt att han inte ens kunde några ord på engelska. När han skulle ta en paus och gå och köpa Coca-cola var nog det enda ord som kom ur honom just ordet Coca-cola. Resten var teckenspråk.

Resultatet blev bra. Fascinerade att se hur snabbt proffsen åstadkommer det som tar en annan flera dagar. 4 timmar tog de på sig. Sedan var det lackat och klart (inte torrt i och för sig).
Enda felet var några märken i tapeten. Vissa gick att tvätta bort. Andra inte.

Nu är det verkligen som ett nytt rum. Återstår att skruva upp lister i tak och längs golv, samt möblera.
Jag har även varit och tittat på ny soffa, och blev lite småchockad över att leveranstiden i snitt är sex veckor...
Fick ett tips att köra japansk stil de första veckorna. Får se hur det blir.

Den gångna arbetsveckan har jag varit på en pappersmassafabrik. En ganska häftig anläggning får man säga. Gigantiska virkesupplag, som sedan stoppas ner på ett band där de matas in i en tvättmaskin och sedan hackas till flis av olika kaliber.

24 timmars drift. De har inleverans av en timmerlastbil varje minut, dygnet runt.
Dessa lastas av utav gigantiska truckar med en stor gripklo längst fram. 70 ton väger fanskapet. Med gripklon tar de en hel trave på en timmerbil i ett grepp. En typisk timmerlastbil töms alltså i tre grepp. Fem sådana truckar jobbar i den änden av processen så att säga.
De hanterar stockarna som vore de tändstickor.
Ganska coolt faktiskt! Ville bara berätta det...
Det är fascinerande att se vad som händer utanför den digitala världen jag normalt vistas i.

Förra helgen blev det mycket arbete hemma i lägenheten. Målet var tapetsering på söndagen, med hjälp från mor min.
Det hela gick bra, till slut. Det sista fick jag göra själv, för hundens skull, som var på hundhotell.
Jag blev mycket nöjd. Det är som ett nytt rum liksom.
Sista våde blev rekordkorta 9,5mm (just det, millimeter)...

Det uppstod dock en del diskussioner, och smått komiska utrop när saker gick snett.
Jag och min mor tapetserade ett annat rum för ett år sedan, så vi hade lite erfarenhet av den här typen av tapet.
Typen jag syftar på är "Easy Up". En tapet som man sätter upp genom att limma med roller och pensel på väggen, samt sätter kant i kant.
Min mor svor ett par gånger över den. Redan det året yppade hon det klassiska "Easy Up, jojo..."

Eftersom min mor är familjerådgivare undrade jag om inte tapetsering borde vara en stor orsak till skillsmässor. Och faktum är att det inte var långt ifrån verkligheten.
Det är tydligen vanligt att par renoverar, men inte riktigt blir klara, och att det där sista som aldrig blir klart blir ett irritationsmoment. Vanligast är att golvlisterna inte kommer upp.
Så ett tips är alltså: Se till att få dit listerna, om ni vill värna om förhållandet... :)