Ett världsvant intryck
Nu sitter jag på Arlanda, på väg till London och Heathrow.
Jag ska på kurs i Wokingham, som ligger sydväst om Heathrow. 4 dagar. Ska bli kul att få lära sig något nytt. Får se om det blit någon visit till centrala London. Tar trots allt en timme drygt, enkel väg. Jag kanske nöjer mig med puben, the Duke’s Head, där jag ska bo…
M. och P. verkade lite förvånade över att jag inte hade packat två timmar innan flygbussen gick. Men det går ju trots allt ganska snabbt. Datorn, necessär, lite ombyteskläder, en bok och iPoden. Mer behövs inte.
Och allt detta lyckades jag få ner i min dator väska. Myket skönt. Det innebär att man slipper checka in bagage. Och framför allt slipper man vänta på bagaget vid ankomst. Något som alltid är ett orosmoment och lätt kan dra ut på tiden. Kommer ju att komma hem sent på torsdagskvällen, och då är det bara sova som gäller.
Sen är det alltid en skön känsla att glida omkring med sin enda väska, när andra resenärer konkar på resväskor stora som hus, och med en resstress som syns att den på gått ett tag.
Det är inte utan att man känner sig lite världsvan.
Jag ska på kurs i Wokingham, som ligger sydväst om Heathrow. 4 dagar. Ska bli kul att få lära sig något nytt. Får se om det blit någon visit till centrala London. Tar trots allt en timme drygt, enkel väg. Jag kanske nöjer mig med puben, the Duke’s Head, där jag ska bo…
M. och P. verkade lite förvånade över att jag inte hade packat två timmar innan flygbussen gick. Men det går ju trots allt ganska snabbt. Datorn, necessär, lite ombyteskläder, en bok och iPoden. Mer behövs inte.
Och allt detta lyckades jag få ner i min dator väska. Myket skönt. Det innebär att man slipper checka in bagage. Och framför allt slipper man vänta på bagaget vid ankomst. Något som alltid är ett orosmoment och lätt kan dra ut på tiden. Kommer ju att komma hem sent på torsdagskvällen, och då är det bara sova som gäller.
Sen är det alltid en skön känsla att glida omkring med sin enda väska, när andra resenärer konkar på resväskor stora som hus, och med en resstress som syns att den på gått ett tag.
Det är inte utan att man känner sig lite världsvan.
En lyckad middag
Det blev en heldag med mat för min del.
Motsträvigt gick jag upp strax för åtta på morgonen. Klockan hade ringt redan en halvtimme tidigare. Efter avslutad frukost begav jag mig ner på stan, och till Saluhallen vid Östermalmstorg för att inhandla diverse prima råvaror för kvällens bjudning.
Det tog två och en halv timme.
Sedan var det bara att sätta igång och laga den mat som av olika anledningar behövde tillredas i tid. På detta följde städning. (Främsta anledningen att bjuda hem folk, så att man tvingas städa… :-) )
Tajmingen blev perfekt med något försenade gäster.
Vi började med att bege oss till bastun som upplevdes som riktigt bra, efter att vi hittat lysknappen till själva bastun.
Det dracks öl och knaprades torkat renkött (allt för att följa kvällens röda tråd)
Efter detta stälde jag mig och baka(!). Gästerna fick tillfredställa sitt OS-behov under tiden.
Förrätten bestod av fjällfisktartar. I brist på sik fick det bli enbart röding. Men det är inte helt fel det heller. Jag gravade den hackade filén. Detta formades sedan till en lite biff som serverades med löjromssås mellan renvaktarbröd.
Här var väl kvällens enda lilla misstag. Bröden blev lite väl stora, och vi insåg snabbt att det inte var aktuellt att äta upp allt bröd om man tänkte fullfölja middagen.
Sirap hade jag också missat till inköpslistan, men det känns som att det fungerade ändå.
Lustigt nog blev känslan av kebab väldigt tydlilg. Norrländsk kebab. På rå fisk, inte renskav som man annars kanske kunde tro… :-)
Till detta dracks det champagne. Palmer, Milesimet Brut 1996. Mycket gott. (Det är nog första gången jag druckit champagne till mat. Men det ska man absolut göra oftare. Som med allt vin blir det godare då.)
Tillhuvudrätt blev det reninnerfilé med potatiskaka och trattkantraellsås.
Make till mört kött har jag aldrig ätit. Det smälte på väg in i munnen.
Potatiskaka gör man genom att inreda en bakform med bacon och sedan varva riven potatis med riven ost, vitlök och salt och peppar. 2/3 potatis. 1/3 ost. Västerbottenost i vårt fall.
Detta kombinerades med ett Siglo Riojavin som M. hade med sig.
Middagen avslutades med lingonsorbet som med sin syrliga besked gav ett utmärkt avslut. Kanske skulle man haft lite grädde, eller mammas specialgrädde, till. En espresso på det.
Sedan blev det portvin och någon stiltonliknande ost, för min del.
M. började istället botanisera i det övre skiktet av min whiskysamling.
Jag och P. anslöt med whisky strax efter. Årechoklad (hjortontryffel och blåbärstryffel) till.
Det blev en minst sagt lyckad afton. Och nu känns det som att man kan göra om det (med ytterligare förfiningar) vilken helg som helst. För tid tar det trots allt.
Jag känner mig mycket nöjd med kvällen, som gick precis som planerat.
Med den matlagningen är det ju ett mindre mysterium att man är singel…
Å andra sidan blir man väl inte precis o-singel av att ordna herrmiddagar… :-)
Inte med min läggning i alla fall.
Motsträvigt gick jag upp strax för åtta på morgonen. Klockan hade ringt redan en halvtimme tidigare. Efter avslutad frukost begav jag mig ner på stan, och till Saluhallen vid Östermalmstorg för att inhandla diverse prima råvaror för kvällens bjudning.
Det tog två och en halv timme.
Sedan var det bara att sätta igång och laga den mat som av olika anledningar behövde tillredas i tid. På detta följde städning. (Främsta anledningen att bjuda hem folk, så att man tvingas städa… :-) )
Tajmingen blev perfekt med något försenade gäster.
Vi började med att bege oss till bastun som upplevdes som riktigt bra, efter att vi hittat lysknappen till själva bastun.
Det dracks öl och knaprades torkat renkött (allt för att följa kvällens röda tråd)
Efter detta stälde jag mig och baka(!). Gästerna fick tillfredställa sitt OS-behov under tiden.
Förrätten bestod av fjällfisktartar. I brist på sik fick det bli enbart röding. Men det är inte helt fel det heller. Jag gravade den hackade filén. Detta formades sedan till en lite biff som serverades med löjromssås mellan renvaktarbröd.
Här var väl kvällens enda lilla misstag. Bröden blev lite väl stora, och vi insåg snabbt att det inte var aktuellt att äta upp allt bröd om man tänkte fullfölja middagen.
Sirap hade jag också missat till inköpslistan, men det känns som att det fungerade ändå.
Lustigt nog blev känslan av kebab väldigt tydlilg. Norrländsk kebab. På rå fisk, inte renskav som man annars kanske kunde tro… :-)
Till detta dracks det champagne. Palmer, Milesimet Brut 1996. Mycket gott. (Det är nog första gången jag druckit champagne till mat. Men det ska man absolut göra oftare. Som med allt vin blir det godare då.)
Tillhuvudrätt blev det reninnerfilé med potatiskaka och trattkantraellsås.
Make till mört kött har jag aldrig ätit. Det smälte på väg in i munnen.
Potatiskaka gör man genom att inreda en bakform med bacon och sedan varva riven potatis med riven ost, vitlök och salt och peppar. 2/3 potatis. 1/3 ost. Västerbottenost i vårt fall.
Detta kombinerades med ett Siglo Riojavin som M. hade med sig.
Middagen avslutades med lingonsorbet som med sin syrliga besked gav ett utmärkt avslut. Kanske skulle man haft lite grädde, eller mammas specialgrädde, till. En espresso på det.
Sedan blev det portvin och någon stiltonliknande ost, för min del.
M. började istället botanisera i det övre skiktet av min whiskysamling.
Jag och P. anslöt med whisky strax efter. Årechoklad (hjortontryffel och blåbärstryffel) till.
Det blev en minst sagt lyckad afton. Och nu känns det som att man kan göra om det (med ytterligare förfiningar) vilken helg som helst. För tid tar det trots allt.
Jag känner mig mycket nöjd med kvällen, som gick precis som planerat.
Med den matlagningen är det ju ett mindre mysterium att man är singel…
Å andra sidan blir man väl inte precis o-singel av att ordna herrmiddagar… :-)
Inte med min läggning i alla fall.
I lyxens tecken
Imorgon är det "herrmiddag". (Låter lite pretentiöst kanske. Men målet är ganska högt ställt. *Göteborgshumor undanbedes*)
Då kommer P och M. J var också bjuden, men fick tacka nej efter att först tackat ja, för att kunna åka till Jönköping för att svettas med några andra killar.
Men vi tre som återstår ska i alla fall börja kvällen/eftermiddagen med att "inviga" bastun jag nyss fått tillgång till. Den verkar, vid okulärbesikning, överträffa de förväntningar jag hade på den.
Blir väl några väl valda pilsner till kan jag tro.
Sedan blir det mat och dryck i lyxens tecken. Nej, inte ostron och gåslever.
Inspirationen (eller recepten, rätt och slätt, man ska inte försöka låta mer påhittig och fantasifull än man är...) har jag fått från boken "Fest på gång". En bok av bland annat Carl Jan Granqvist. Det är dels historia, anektdoter osv om Sveriges fjällvärld, från Grövelsjön i söder (norra Dalarna) till Riksgränsen i norr.
Och längs med "resan" presenteras massor med recept med anknytning till fjällvärlden och dess historia. Det är både avancerade gourmet-tillrättningar, via kokkaffe på gammalt vis till Hamburgare från Grövelsjön.
Jag har efter mycket övervägande bestämt mig för vad det blir. Men det kan jag inte avslöja här och nu. Herr P är nämligen en av mina lite mer trogna läsare tror jag.
Men jag kan ju berätta att jag bollade lite idéer med både J, D och mor min. De två sistnämda tyckte att det lät lite vågat med den aktuella idén. J. var dock först positiv, men tänkte väl efter och blev mer osäker. Vi får väl se om han törs utnyttja sin "raincheck" senare i vår... :-)
Eftersom jag går lite försiktigt fram och skjuter rätten i fråga på framtiden.
Så imorgon bitti bär det av till Östermalmshallen för att inhandla råvaror. Sedan står jag inför en av de större utmaningarna i mitt kök... Spännande.
Så när som på lite ytterligare öl finns troligen all dryck i huset. Men jag kan ju citera gröna kioskens beskrivning på en av dryckerna:
Doft: Nyanserad, aningen smörig doft med inslag av rostat bröd, kex, rött äpple, kola och citrus.
Smak: Utvecklad, nyanserad smak med inslag av kex, smör, citronkola, grapefrukt och choklad.
Användning: Serveras vid 8-10°C som aperitif eller till eleganta rätter av fisk och skaldjur.
Det är till förrätten.
Nej nu måste jag nog sammanställa inköpslistan och morgondagens körschema... Kommer bli tight tidsmässigt. Som vanligt.
Rapport på söndag innan jag far till "Wokar fläsk".
Då kommer P och M. J var också bjuden, men fick tacka nej efter att först tackat ja, för att kunna åka till Jönköping för att svettas med några andra killar.
Men vi tre som återstår ska i alla fall börja kvällen/eftermiddagen med att "inviga" bastun jag nyss fått tillgång till. Den verkar, vid okulärbesikning, överträffa de förväntningar jag hade på den.
Blir väl några väl valda pilsner till kan jag tro.
Sedan blir det mat och dryck i lyxens tecken. Nej, inte ostron och gåslever.
Inspirationen (eller recepten, rätt och slätt, man ska inte försöka låta mer påhittig och fantasifull än man är...) har jag fått från boken "Fest på gång". En bok av bland annat Carl Jan Granqvist. Det är dels historia, anektdoter osv om Sveriges fjällvärld, från Grövelsjön i söder (norra Dalarna) till Riksgränsen i norr.
Och längs med "resan" presenteras massor med recept med anknytning till fjällvärlden och dess historia. Det är både avancerade gourmet-tillrättningar, via kokkaffe på gammalt vis till Hamburgare från Grövelsjön.
Jag har efter mycket övervägande bestämt mig för vad det blir. Men det kan jag inte avslöja här och nu. Herr P är nämligen en av mina lite mer trogna läsare tror jag.
Men jag kan ju berätta att jag bollade lite idéer med både J, D och mor min. De två sistnämda tyckte att det lät lite vågat med den aktuella idén. J. var dock först positiv, men tänkte väl efter och blev mer osäker. Vi får väl se om han törs utnyttja sin "raincheck" senare i vår... :-)
Eftersom jag går lite försiktigt fram och skjuter rätten i fråga på framtiden.
Så imorgon bitti bär det av till Östermalmshallen för att inhandla råvaror. Sedan står jag inför en av de större utmaningarna i mitt kök... Spännande.
Så när som på lite ytterligare öl finns troligen all dryck i huset. Men jag kan ju citera gröna kioskens beskrivning på en av dryckerna:
Doft: Nyanserad, aningen smörig doft med inslag av rostat bröd, kex, rött äpple, kola och citrus.
Smak: Utvecklad, nyanserad smak med inslag av kex, smör, citronkola, grapefrukt och choklad.
Användning: Serveras vid 8-10°C som aperitif eller till eleganta rätter av fisk och skaldjur.
Det är till förrätten.
Nej nu måste jag nog sammanställa inköpslistan och morgondagens körschema... Kommer bli tight tidsmässigt. Som vanligt.
Rapport på söndag innan jag far till "Wokar fläsk".
Jag är en reservdel
Ännu en vecka till ända. Arbetsmässigt i alla fall.
Har hunnit gå igenom en del. Men det bar inte blivit mycket bloggande.
Den började med att jag gick och blev invald i bostadsrättsföreningens styrelse. Suppleant. Man är nåt slags reservdel... Känns som ett lagom steg. Har ingen erfarenhet av sånt.
Men det verkar intressant och givande. Framför allt får man plötsligt betydligt mer kontakt med sina grannar, som man annars har väldigt sparsmakad kontakt med.
Verkar vara trevligt folk att jobba med. Men årsmötet verkade besökas av några gamla surmörtar... Tur att de inte representeras i styrelsen i alla fall.
Vi var 7 kandiderande till tre platser. Men 3 dök inte upp på årsmötet. Inger inget vidare förtroende kanske. De blev utan röst också.
Vi hade första lilla mötet direkt efter stämman. Då passade jag på att göra slag i saken och få nyckel till föreningens bastu. (Varför har jag inte gjort det tidigare? Att kunna basta hemma är väl trevligt?)
Var beredd att lösa i vanlig ordning för 50kr. Men man förses tydligen med någon slags huvudnyckel som bland annat går till bastun.
När jag sedan kom hem sent på kvällen kände jag att halsen började tjockna, och anade oråd.
Mycket riktigt. Jag insjuknade. Blev hemma två dagar med feber, lite lätt halsont, snuva och huvudvärk.
Lustigt det där när man blir lite sjuk, hur värderingarna vrids. Helt plötsligt får det mesta andra väldigt låg prioritet. Man vill bara bli frisk.
Har hunnit gå igenom en del. Men det bar inte blivit mycket bloggande.
Den började med att jag gick och blev invald i bostadsrättsföreningens styrelse. Suppleant. Man är nåt slags reservdel... Känns som ett lagom steg. Har ingen erfarenhet av sånt.
Men det verkar intressant och givande. Framför allt får man plötsligt betydligt mer kontakt med sina grannar, som man annars har väldigt sparsmakad kontakt med.
Verkar vara trevligt folk att jobba med. Men årsmötet verkade besökas av några gamla surmörtar... Tur att de inte representeras i styrelsen i alla fall.
Vi var 7 kandiderande till tre platser. Men 3 dök inte upp på årsmötet. Inger inget vidare förtroende kanske. De blev utan röst också.
Vi hade första lilla mötet direkt efter stämman. Då passade jag på att göra slag i saken och få nyckel till föreningens bastu. (Varför har jag inte gjort det tidigare? Att kunna basta hemma är väl trevligt?)
Var beredd att lösa i vanlig ordning för 50kr. Men man förses tydligen med någon slags huvudnyckel som bland annat går till bastun.
När jag sedan kom hem sent på kvällen kände jag att halsen började tjockna, och anade oråd.
Mycket riktigt. Jag insjuknade. Blev hemma två dagar med feber, lite lätt halsont, snuva och huvudvärk.
Lustigt det där när man blir lite sjuk, hur värderingarna vrids. Helt plötsligt får det mesta andra väldigt låg prioritet. Man vill bara bli frisk.
Spark i baken
Så, då var man nyss hemkommen efter mycket resande till och från Sveg. Mycket bilåka blev det. Som tur var hade jag både bra sällskap och vi hade bra bil.
Vi var ganska trötta när vi kom fram, och med tanke på det planerade isfisket gick vi till sängs ganska tidigt efter att ha ätit middag med pizza, paj och semlor.
Uppstigning följande morgon klockan 06.00. Tidigt för att vara en lördag. Och mörkt. För att inte säga svart, ute.
Termometern indikerade –18 grader. Burr...
Men envetna som vi var åt vi en stadig frukost, inklusive en semla till, och begav oss ut i skogen till någon sjö. Fiskekort hade vi inhandlat också. Det var blåsigt och snöigt. Och inte ett napp. I alla fall inte för mig. J. fick en liten aborre. Tur det så att tävlingen blev avgjord. Utan att fara med osanning kan jag väl säga att jag tog fisket betydligt mindre allvarligt än J och M.
Höjdpunkten för dagen var skoteråkningen som föregicks av pizza (köpepizza denna gång) och semlor(!) (Ni vet väl att semlor är den i särklass bästa svenska traditionen?)
Vi hyrde skotrar inärheten av där P&M bor. Ett par riktiga monster, iaf för en nybörjare. 130 häst pratades det om. Och det gav en spark utan dess like. Det kan jag intyga.
M. hade videokamera med. Men filmen, som vi kollade på senare under kvällen, var inte i närheten av att förmedla den känsla och hastighet om erbjöds.
En snöskoter, för den som inte vet, har gasreglage iform av en spak vid tummen på gashandtaget, som man trycker in. Alltså inte som en motorcykel. Dessutom är det en form av remdriven steglös automatlåda. Detta i kombination med bra grepp i underlaget gör att vridmomentet är enormt. Första gången man stod på gasade man så att man höll på att få bromsspår i kallsongerna, och upptäckte efter ett tag att det fanns någon centimeter kvar på gasknappen, som resulterade i ytterligare spark i baken. Ingen hejd med andra ord. Det var lätt att bli fartblind. Det märkte man när man skulle bromsa in för att köra in i mer krävande terräng. (Gasen i botten kunden man bara köra på sjöar och myrar). Vi toppade mellan 130 och 140 km/h, beroende på kroppsvikt.
Det tog ett tag att lära sig vad skotern tålde när den skuttade i sidled i spåren. Om man nu ska säga att man lärde sig det på de här timmarna. Vad man däremot märkte var att man blev fullständigt slut i tummen. Sista halvtimmen fick jag gasa med hela handen. Än idag har inte högerhanden återhämtat sig.
Imorse gjorde sedan ryggen sig påminnd. Träningsvärk längs hela.
Vi var ganska trötta när vi kom fram, och med tanke på det planerade isfisket gick vi till sängs ganska tidigt efter att ha ätit middag med pizza, paj och semlor.
Uppstigning följande morgon klockan 06.00. Tidigt för att vara en lördag. Och mörkt. För att inte säga svart, ute.
Termometern indikerade –18 grader. Burr...
Men envetna som vi var åt vi en stadig frukost, inklusive en semla till, och begav oss ut i skogen till någon sjö. Fiskekort hade vi inhandlat också. Det var blåsigt och snöigt. Och inte ett napp. I alla fall inte för mig. J. fick en liten aborre. Tur det så att tävlingen blev avgjord. Utan att fara med osanning kan jag väl säga att jag tog fisket betydligt mindre allvarligt än J och M.
Höjdpunkten för dagen var skoteråkningen som föregicks av pizza (köpepizza denna gång) och semlor(!) (Ni vet väl att semlor är den i särklass bästa svenska traditionen?)
Vi hyrde skotrar inärheten av där P&M bor. Ett par riktiga monster, iaf för en nybörjare. 130 häst pratades det om. Och det gav en spark utan dess like. Det kan jag intyga.
M. hade videokamera med. Men filmen, som vi kollade på senare under kvällen, var inte i närheten av att förmedla den känsla och hastighet om erbjöds.
En snöskoter, för den som inte vet, har gasreglage iform av en spak vid tummen på gashandtaget, som man trycker in. Alltså inte som en motorcykel. Dessutom är det en form av remdriven steglös automatlåda. Detta i kombination med bra grepp i underlaget gör att vridmomentet är enormt. Första gången man stod på gasade man så att man höll på att få bromsspår i kallsongerna, och upptäckte efter ett tag att det fanns någon centimeter kvar på gasknappen, som resulterade i ytterligare spark i baken. Ingen hejd med andra ord. Det var lätt att bli fartblind. Det märkte man när man skulle bromsa in för att köra in i mer krävande terräng. (Gasen i botten kunden man bara köra på sjöar och myrar). Vi toppade mellan 130 och 140 km/h, beroende på kroppsvikt.
Det tog ett tag att lära sig vad skotern tålde när den skuttade i sidled i spåren. Om man nu ska säga att man lärde sig det på de här timmarna. Vad man däremot märkte var att man blev fullständigt slut i tummen. Sista halvtimmen fick jag gasa med hela handen. Än idag har inte högerhanden återhämtat sig.
Imorse gjorde sedan ryggen sig påminnd. Träningsvärk längs hela.
Vad äter jag?
Då och då funderar man ju lite kring det man äter.
Som t.ex bröd som aldrig vill mögla medans annat bröd möglar på nolltid. Vilket är nyttigast (innan möglet kommit alltså)?
De senaste två åren har jag börjat äta betydligt mer kyckling. Tidigare har jag inte varit särskilt förtjust i kyckling. Inte så att jag inte ätit, men det har aldrig varit något jag längtat efter. Troligtvis för att mina associationer gick till den torra kyckling (eller ibland höns) som man fick i skolan samt till hel grillad kyckling, något som bara är kladdigt och jobbigt att äta.
Jag gillar filéer. Man ska kunna ta en tugga rakt av utan att tänka på ben eller annat som kan komma i vägen. Samma sak med persikor. Kan man ute kärna ur dem innan man njuter, är de värdelösa.
Sedan har jag fått upp ögonen för kycklingfilé.
Jag har tidigare fascinerats av det faktum att ett paket med två kycklingfiléer alltid väger exakt 250gram.
Hur sjutton får de alla kycklingar att väga exakt lika mycket? Eller står de och skär bort kött för att matcha idealvikten? Eller väger de i själva verket inte 250gram?
Idag fick jag tag på ett paket med två filéer, som vägde 438 gram(!!!).
Det var inga små filéer kan jag intyga. Men frågan som omedelbart infinner sig är hur i hela friden får de en kyckling att bli så stor? Och var går gränsen mellan kyckling och jättepippi?
Eller är det helt enkelt så att det är de här kycklingarna som hänger på friviktsavdelningen på hönseriet under uppväxten?
Som t.ex bröd som aldrig vill mögla medans annat bröd möglar på nolltid. Vilket är nyttigast (innan möglet kommit alltså)?
De senaste två åren har jag börjat äta betydligt mer kyckling. Tidigare har jag inte varit särskilt förtjust i kyckling. Inte så att jag inte ätit, men det har aldrig varit något jag längtat efter. Troligtvis för att mina associationer gick till den torra kyckling (eller ibland höns) som man fick i skolan samt till hel grillad kyckling, något som bara är kladdigt och jobbigt att äta.
Jag gillar filéer. Man ska kunna ta en tugga rakt av utan att tänka på ben eller annat som kan komma i vägen. Samma sak med persikor. Kan man ute kärna ur dem innan man njuter, är de värdelösa.
Sedan har jag fått upp ögonen för kycklingfilé.
Jag har tidigare fascinerats av det faktum att ett paket med två kycklingfiléer alltid väger exakt 250gram.
Hur sjutton får de alla kycklingar att väga exakt lika mycket? Eller står de och skär bort kött för att matcha idealvikten? Eller väger de i själva verket inte 250gram?
Idag fick jag tag på ett paket med två filéer, som vägde 438 gram(!!!).
Det var inga små filéer kan jag intyga. Men frågan som omedelbart infinner sig är hur i hela friden får de en kyckling att bli så stor? Och var går gränsen mellan kyckling och jättepippi?
Eller är det helt enkelt så att det är de här kycklingarna som hänger på friviktsavdelningen på hönseriet under uppväxten?
Teknikens under och Apple i mitt hjärta
Idag blev dagen då jag lyckades få ut lite av mitt nötande vid flightcasen på Internet.
Det skedde med två gratisprogram från Apple, Broadcaster och Darwin Streaming Server. Båda gratis.
Med dessa kunde några tappra själar (med QuickTime Player, också gratis) i min bekantskapskrets lyssna på mina mixar, med några sekunders fördröjning. Med mest fjärran lyssnarna nådde inte ända fram rent tekniskt idag, men det jobbas på det... :-)
Det var ändå en kul känsla att stå där och spela och veta att några (tre som högst) lyssnade.
Samtidigt var det ju skönt att det inte var fler, eftersom mixandet inte alltid gick så bra...
Om du läser detta, och inte var en av de tappra, och ändå är nyfiken, kontakta då mig så ger jag adress och instruktioner. Jag får väl meddela om jag spelar för stunden via MSN eller nåt... :-)
Lite smått otroligt ändå vad man kan åstadkomma...
Nu är det bara att nöta och öva, och hoppas att någon orkar lyssna någon gång... :-)
Möjligheten till feedback via chat är ju också tilltalande.
Det skedde med två gratisprogram från Apple, Broadcaster och Darwin Streaming Server. Båda gratis.
Med dessa kunde några tappra själar (med QuickTime Player, också gratis) i min bekantskapskrets lyssna på mina mixar, med några sekunders fördröjning. Med mest fjärran lyssnarna nådde inte ända fram rent tekniskt idag, men det jobbas på det... :-)
Det var ändå en kul känsla att stå där och spela och veta att några (tre som högst) lyssnade.
Samtidigt var det ju skönt att det inte var fler, eftersom mixandet inte alltid gick så bra...
Om du läser detta, och inte var en av de tappra, och ändå är nyfiken, kontakta då mig så ger jag adress och instruktioner. Jag får väl meddela om jag spelar för stunden via MSN eller nåt... :-)
Lite smått otroligt ändå vad man kan åstadkomma...
Nu är det bara att nöta och öva, och hoppas att någon orkar lyssna någon gång... :-)
Möjligheten till feedback via chat är ju också tilltalande.
På nätet:
Törnrosa och jag
Nu har jag sovit.
Jaha tänker säkert du. Vad ovanligt en söndagmorgon....
Men när jag säger att jag sovit, då menar jag att jag sovit.
Det började med att jag kom hem lite överförfriskade på fredagkvällen. Exakt vad klockan var vet jag inte, men gissningsvis en stund efter midnatt.
På lördagen vaknade jag klockan två på eftermiddagen. Kollade lite på TV, surfade lite. Åt lite. Och kände mig lite trött, trots all sömn. Vid halv sex bestämde jag mig för att lägga mig igen. Redan då kände jag att jag nog kunde sova ett bra tag, och bestämde mig mentalt för att försöka sova så länge som möjligt för att inte vrida totalt på dygnsrytmen. Det slutade med att jag vaknade och gick upp klockan åtta imorse...
Så efter att ha sovit tolv timmar och varit vaken dryga tre så sov jag fjorton och en halv till...
Känns som något slags rekord, och är det troligen också.
I veckorna är man ju i praktiken alltid trött när man ska upp (och när man går och lägger sig också för den delen...) Ibland kan jag känna att det är svårt att sova ut så pass mycket som man känner att man skulle behöva, när helgen kommer. Man vaknar normalt ändå mellan nio och tio.
Men den här gången lyckades jag alltså sova som Törnrosa...
Ska bli intressant att se hur det fungerar på löpbandet senare idag. Känns som att man skulle vara lite seg.
Får väl rapportera senare.
En sak är säker i alla fall, när man sover på övertid så att säga, drömmer man som vildast. Jag minns ju inte allt, men det vi pratar trädklättring, nödlandande och kraschande flygplan. Och allt detta med personer jag känner. Flummigt värre!
Jaha tänker säkert du. Vad ovanligt en söndagmorgon....
Men när jag säger att jag sovit, då menar jag att jag sovit.
Det började med att jag kom hem lite överförfriskade på fredagkvällen. Exakt vad klockan var vet jag inte, men gissningsvis en stund efter midnatt.
På lördagen vaknade jag klockan två på eftermiddagen. Kollade lite på TV, surfade lite. Åt lite. Och kände mig lite trött, trots all sömn. Vid halv sex bestämde jag mig för att lägga mig igen. Redan då kände jag att jag nog kunde sova ett bra tag, och bestämde mig mentalt för att försöka sova så länge som möjligt för att inte vrida totalt på dygnsrytmen. Det slutade med att jag vaknade och gick upp klockan åtta imorse...
Så efter att ha sovit tolv timmar och varit vaken dryga tre så sov jag fjorton och en halv till...
Känns som något slags rekord, och är det troligen också.
I veckorna är man ju i praktiken alltid trött när man ska upp (och när man går och lägger sig också för den delen...) Ibland kan jag känna att det är svårt att sova ut så pass mycket som man känner att man skulle behöva, när helgen kommer. Man vaknar normalt ändå mellan nio och tio.
Men den här gången lyckades jag alltså sova som Törnrosa...
Ska bli intressant att se hur det fungerar på löpbandet senare idag. Känns som att man skulle vara lite seg.
Får väl rapportera senare.
En sak är säker i alla fall, när man sover på övertid så att säga, drömmer man som vildast. Jag minns ju inte allt, men det vi pratar trädklättring, nödlandande och kraschande flygplan. Och allt detta med personer jag känner. Flummigt värre!
