Tänkvärt

http://www.bjornstrom.se/index.php/comments/snitthastighet_141_km_h/
Man blir nästan nyfiken att summera sitt eget år.
(kortaste inlägget hittills?)

Lyssna på andra

I fredags eftermiddag kom ett SMS. "AW idag runt 17?"
Det var länge sedan man tog en afterwork-öl, så så fick det bli. Kom till Scandic Malmen vid 18.30, där J och P satt. Totalt blev vi sex.
Och någon simpel afterwork-öl blev det inte. Istället blev det en trerätters middag. Utsökt sådan.
Löjromstoast som förrätt, Marulksmedaljoner med pumpapuré till huvudrätt och en bärkompott med amarettoglass till efterrätt.
Och så några olika öl, och avslutning med lite Drambuie.
Slutnota? 280 riksdaler. Det är ju så man får skämmas... Men så är det när en i sällskapet har personalrabatt :-)

Resten av helgen gick mest åt till att gå och skrota hemma i lägenheten. Har dock börjat installera den nya telekabeln till sovrummet, äntligen.
Och det ser lovande ut, även om det inte är klart. Igår bar det av till Västerås och moderskapet. Lite middag med några vänner, och så imorse var jag hos tandläkaren.
Trodde det skulle gå bra, men en trasig lagning och ett dolt hål beräknas landa på drygt två och ett halvt.... Urk...

På väg till Stockholm plockade jag upp en kaffe och en DN på Wayne's Coffee.
I DN, på insändarsidan, läste jag om något väldigt tilltalande. Det är Johannes Åman som skriver lite om det faktum att Internet bjuder på innehåll både högt och lågt, men med övervikt till det sistnämda. Det "nya", som jag tror att de som lever kvar i dotcom-bubblan kallar Webben 2.0 (jag är fortfarande inte i närheten av säker på säker att de verkligen menar det), är ju att användarna själva ska bidra med det mesta av innehållet. Exempel är väl bloggsajter, Youtube, community-sajter osv...
Och visst är det så att det mesta på internet är av soffpotatiskaraktär. Det kräver inget större mentalt engagemang eller ansträngning av användaren. Samtidigt som motpolen faktiskt finns representerat i form av allt specialicerat och djupdykande innehåll.

"Skulle de två världarna kunna mötas? Finns det en marknad för ett idéernas Youtube?
Peter Hopkins, initiativtagare till den häromdagen lanserade sajten Bigthink.com tror det. I en intervju i New York Times förklarar han att man måste sätta sig några minuter och lyssna på människor som vet mer än man själv.
I grunden är den idén allt annat än ny. Men i interneteran låter den plötsligt både djärv och utmanande."


Och jag kan inte annat än hålla med. "Lyssna på människor som vet mer än man själv." Det borde fler göra.

Man får ju skämmas...

Jag erkänner. Jag tittade, lite, på riksspektaklet på TV ikväll. Omröstningen. Mest för att se Gustafsson som dansbands-Roland från Torsk på Tallinn. Detta var dock en stor besvikelse.

När det gäller själva tävlingen kan jag väl säga att jag tror jag tycker rätt låt vann. Och det var lite kul att Tommy Nilsson slutade på noll. Frågan är vad som är värst. Att få en (1) poäng, eller att får noll. Jag är inte helt säker.

När väl tittarrösterna skulle presenteras blev man ju nästan upprörd. Över två miljoner svenskar hade ringt och röstat. Av detta hade fem miljoner (lite drygt) kronor i välgörenhet genererats. Slår man ut det per tittare blir det......inte så mycket... Det är garanterat inte ens i närheten av t.ex. värdet av den pant som alla dryckesbehållare som tömdes under programmets gång var värd. 2:50,- per röstande tittare! Ynkligt. Hur SVT över huvudtaget kan erbjuda ett snålnummer (4kr istället för 10, eller vad det var...) är ett mysterium. Är det för att folk ska ha chans att känna sig duktiga? Uppenbarligen inte så många som tog den....

Som sagt...

En ovanligt vanlig vecka...

Den här veckan ser ut att gå till historien. Inget resande, och inga strikta planer för helgerna.
Har jobbat aningens mer än lagom, men inte överdrivet. Tränat lite. Varit på ett styrelsemöte. Shoppat lite.
Usch, det är ju livsfarligt. Antalet kronor som ryker per minut är nog avsevärt högre än för kvinnor...
Det blev i alla fall en väldigt enkelt men effektivt tidningsställ. Ämnat för min trave med DJ-tidningar. Passade på att köpa en till sån också. Och en påse kaffebönor. En nyckel till gott kaffe är nämligen variation. Och så köpte jag tre bananfodral. Sjukt dyra. Men praktiska. Jag har ett sedan tidigare som gått sönder lite. Men oftast har jag med mig två eller tre bananer för att äta innan träning efter jobbet.
Konstaterar åter igen nöjt att det mesta på TV är skräp. Nöjt framför allt eftersom jag vant mig av med att titta på TV. Ett program som däremot är bra är Världens Modernaste Land, med Fredrik Lindström. Det sändes för övrigt igår när jag var på styrelsemöte. Men internet och internet-TV är faktiskt ganska användbart. Bara att ta med sig och ställa den bärbara datorn på köksbordet, surfa fram till programmet och trycka på play. Så har man TV on-demand. Mitt framför ögonen. Ingen HD-upplösning, men den typen av program ställer inte sådana krav för att fungera.
Återigen faschineras jag av hur väl Fredrik med bisittare lyckas se på oss svenskar från någon slags objektiv synvinkel. Och hur träffsäkert det faktiskt blir. Vi tror mycket om oss själva. Men när man hör Fredrik och kompani kan man bara skratta. Idag (eller igår) var temat "den svenska singeln". Något som berör mig i hög grad. Kul att se.
Förra programmet kallades "hemmets forskningsinstitut". Där vek jag mig av skratt när en inflyttad engelsman (eller var han amerikan?) ger prov på hur sifferfixerade vi svenskar är.
Programmen hittar du på www.svt.se/vml

Shopping man style

Resultatet av 5 minuter effektiv shopping, man style.


Ett galet internet

Jag la upp ett videoklipp som jag kommit över på omvägar, på YouTube. Ett roligt klipp. Jag vet inte vem som filmat, men vet en som vet....
Sedan dess har jag inte länkat till klippet. Berättat för den jag fick det av, samt visat någon annan. Det sväljs väl av internet och försvinner tänkte jag.
Härom veckan var jag in på YouTube, och fick för mig att kolla på klippet igen.
Döm om min förvåning när jag konstaterar att klippet setts nästan 170.000 gånger. (Antalet personer är ju svårt att sia om). Klippet har också fått knappt fyrahundra betyg, och nästan tusen kommentarer.
Helt sjukt!!!
Tyvärr var de flesta kommentarerna i någon slags rasist-/anti-rasist-debatt på en pinsamt låg nivå. För mig fanns tyvärr bara tre alternativ. Ta bort klippet helt, stänga av kommentarsfunktionen (gamla kommentarer är kvar) eller låta vara. Jag stängde av.
Jag gjorde sedan lite sökningar för att se hur mycket länkar som gjorts till klippet, och det var närmare tusen stycken där med. Bland alla dessa hittade jag bland annat musikvideor som folk gjort med samplingar och bilder från filmen i fråga...
Helt sjukt!!!

Så idag fick jag för mig att nysta upp en annan sak som jag varit sugen på ett tag.
Hörde nämligen historien bakom "The Swedish Chef", som faktiskt får representera svenskarna oftare än man tror har jag en känsla av. (Hellre det är Knugen om ni frågar mig...) Det fick ut på att en svensk kock bjudits in att laga mat i ett TV-program i USA på 70-talet. En dalmas. (Fast det visste ju inte jenkarna.) Ovan som han var (TV-kockande var väl inte så utbrett i Sverige kan jag tro) blev han lite nervös. Med detta följde ett mumlande på svengelska när han stod och rörde i grytorna. Den svenske kocken var född.

Det jag egentligen var ute efter var att försöka se om någon vänligt sinnad (och troligen sjukt Swedish Chef-besatt) själ hade lagt upp detta ursprungliga TV-program. (Inte mupparna.)
Riktigt så långt har jag inte nått. Men väl fått ovanstående historia besannad. Denne TV-kock är dock inte någon helt okänd och bortglömd. Killen har slagit mynt av detta och marknadsför svenska köttbullar åt IKEA. (Utöver att han faktiskt verkar vara ett namn i matvärlden)
Lars Bäckman heter han, och när man ser honom in action här (klicka på Magical Meatballs) förstår man till fullo vad Mupparnas variant kommer ifrån.
Vad jag dock har svårt att föreställa mig är följande:
Killen fyller 60 i år enligt mitt detektivarbete, och måste således ha varit ungefär 30 bast när det begav sig.
Hur kan en trettiårig svensk ge inspiration till en kock med så busika ögonbryn (poängen är ju att ögonen inte ens syns) och en sådan mustasch... Det är ju typ NU som han är lik The Swedish Chef. Hur kan han då ha varit det för 30 år sedan? Föddes killen sån?

Jag blir inte mindre nyfiken på att se det där ursprungsklippet....
Om någon läsare kan föra det till mig utgår belöning.

Ett galet internet


Originalet, men ändå inte...



Tankar dan före dan...

Så var det dags igen. Om en timme är det dagen man väntade på när man var liten.
Jag minns när jag var liten. Vi hade en tavla med julmotiv där man kunde se junior ligga och sova, samtidigt som tomtenissarna i rummet intill klädde granen. Den tavlan var nog ganska viktig för mig.
För det var precis så jag upplevde julen. Mamma brukade nämligen alltid ta in och klä granen på kvällen den 23:e, efter att jag gått och lagt mig. Jag lärde mig ganska snabbt också att julafton kommer snabbare om man går och lägger sig tidigt.
Det måste vara enda kvällen (möjligtvis vid sidan av dagen före födelsedagen) som jag frivilligt gick och la mig tidigt.

Har pallrat mig till Västerås, för att tillbringa med min mor och sötnosen till höger. För en gångs skull hade jag bokat tågbiljett på nätet för att få sittplats. Och SJ lyckades lura mig att tro att det var precis vad jag hade bokat. När jag hämtade ut biljetten visade det sig dock att det inte alls var någon platsbiljett.
Folk trängdes som boskap på det dubbeldäckade tåget.
Fine, kan man tycka. Det är jul. Många som reser. Men efter tåget släpades ytterligare ett tågset. Helt tomt. Och låst. Hallå personalen!? När ska regeringen (eller vem det nu är som bestämmer i ärendet) göra spårtrafiken helt konkurrensutsatt? Någonting måste göras! Pga av en lite dråplig händelse där konduktören, förlåt, tågvärden, blev kvar på perrongen i Stockholm och fick åka taxi (och springa troligtvis) till Sundbyberg, så viserades inga biljetter, och jag kunde lugnt sitta kvar i förstaklass (som för övrigt inte skiljer sig från andra klass i dubbeldäckarna...) hela resan. Var dock redo att ta en rejäl diskussion om läge för sådan skulle infinna sig. Nu slutade det hela lugnt och relativt avslappnat. Lokföraren lyckades faktiskt köra in en hel del tid. Troligtvis pga dåligt samvete för att ha kört ifrån sin kollega. (Det säger en del om vad man _skulle_ kunna prestera på sträckan...)

Men nu är det jul.
Som tur är har jag en ganska avslappnad inställning till julen. Eller kanske man ska säga obefintlig?
Det mesta som hör julen till känns lite uttjatat, och det känns liksom ganska skönt att inte ha några som helst bestyr att ta tag i. Jag har ingen släkt på nära håll som jag måste umgås med. Pappa är bortrest till breddgrader där det är mer midsommarväder än det "dåliga midsommarväder" vi upplever.
Så valet av plats för uppehälle under denna komersens högtid blev lätt.
Men i år skippade jag det här med julklappar. Inte en enda har jag köpt.

Det har stått en del i tidningar under hösten om något som på engelska kallas Voluntary Simplicity. Måste säga att jag till väldigt stor del sympatiserar med den. Jag har den senaste tiden levt med inställningen att jag inte behöver en massa nya prylar. En bidragande orsak är att jag bor tångt, och nyligen investerat en massa pengar i att få det rymligare på den yta jag har. Men när man får lite avstånd till det "samhälle" vi lever i inser man vilket trams det är frågan om, och att det knappast är hållbart i längden. Tänker då främst på att det säljs kopiösa mängder prylar med kort livslängd, pga av bristande kvalitet t.ex.
Man kan väl se allt möjligt som kanske vore bra att ha, eller trevligt att ha. Kollade senast idag på högtalare på Blocket. Men behöver jag nya högtalare? Vissa av de som läser vet att svaret är nej. Jag har bra högtalare. De ger bra ljud. (Något som dock är viktigt. Folk som lyssnar på musik i små bärbara kassettbandspelare eller motsvarande vet inte vad de går miste om... I vissa fall är det iofs saker man kan vara utan...)
Men när det kommer till kritan lever jag ju ett alldelens utmärkt liv redan nu. Jag behöver inte en ny mindre ipod. Vore kanske häftigt. Men fullständigt onödigt... Som jag brukar säga (eller snarare "som jag skulle vilja att det stod på en av mina T-shirts:", "It doesn't matter what model iPod you have. It's what's on it!")
Appropå det här med nya trender, såg jag följande artikel i SvD om vad som anses vara status idag. Intressant får jag säga. Och det är väl till viss del något jag känner igen också. Det är nog i de banorna man tänker till viss del. Komiskt i det hela är att man på plats 95 kan läsa "Vara en duktig amatördiskjockey". Jag får väl tänka som så att det finns en miljard grejer som inte ens kom med på listan...

Skönt i sammanhanget är i alla fall att min mor till stor del håller med mig. Och försöker så gott hon kan att undvika onödiga prylar. Hon har också en stående punkt på sin att-göra-lista som heter "rensa". Det rensas både det ena och det andra. Tror det på något sätt bottnar i intryck från när hon blev tvungen att med sin bror röja ut efter sina föräldrar. Och lite omtanke har hon faktiskt om mig än idag...
Komiskt i sammanhanget är att min far är precis tvärtom. Även den som inte känner mig kanske förstår att dessa två inte bor ihop.
Han är bland den värsta samlaren som finns. Han säljer aldrig något. Och om han gör det så för han det till underpris. Tvärt om. Han konsumerar som ingen annan, trots sin vänstervridna inställning till mycket. (Om det nu är relevant i sammanhanget. Lite osäker...) Han har t.ex. tre mycket moderna datorer (en arbetsstation, en liten hemma dator och nu senaste en modern bärbar dator. Alla av samma märke och med samma operativsystem.) men kan inte kopiera filer till en extern hårddisk. Något han för övrigt har två av... Kommentarer överflödiga.

I år har jag så lyckats att inte köpa en enda julklapp. Tidigare år har de dragit åt samma håll, men ändå blivit nånting i slutänden.
I år bestämde jag mig ganska tidigt för att skänka en ansenlig (nåja, jämfört med tidigare allmosor) summa pengar till välgörande ändamål istället. Något jag idag verkställde.

Happy Holiday! (som de så politiskt korrekt, och religöst obundet, säger på andra sidan Atlanten)

Nu slipper jag gissa

Det blev en tur till Västerås igår.
Men Swebus hade som vanligt supit bort sig själva. (Det företaget är i kris organisatoriskt... men de verkar ju vara på dekis så det är väl ett minne blott snart...)
Hjälpte min mor köpa TV. Stor sak. Men snygg. Som hon sa idag: Man vänjer sig snabbt.... så det är nog svårt att gå tillbaka.
Sen blev det lite kvalificerad lekstuga i ett serverrum. Kom väl inte en bråkdel så långt som det vi initialt hade tänkt oss. Men tur var väl det eftersom det är ganska stora förändringar vi planerade.
Vi lyckades i alla fall komma fram till en plan, samt synkronisera versionsnummer på alla leksaker. Min kompis J., som äger serverhallen, har köpt ett större parti datorutrustning som jag en gång sålt till ett värde av flera miljoner för några tusenlappar. Nu är det lite mitt kall att hjälpa till att sätta dessa i drift och se till att han får Västerås bästa serverhall, på sikt. Ganska kul, och mycket nördigt.
Men nördigast var nog när T. en gång sa att han i händelse av att vinna en miljon på Lotto eller dylikt, skulle köpa en serverhall. Rätt snart kom vi fram till att det inte räcker så långt. Fast med Js. taktik är det inte helt omöjligt.

Sen blev det lite öl inne hos grannen, A. som annars roade sig med att titta på en tveksam film från sin iPod.
Sen bar det av till ett annat ställe som står ganska lågt. Blue Moon Bar. Har inte varit där sedan de fick namnet. Men det var väl ungfär lika hemskt som jag hade trott. Som tur är lyckades man med lite förvirrad taktik att ta sig in utan att betala entré.
I övrigt blev det en del flashbacks från liknande ställen där folk går som pingviner i oorganiserad militärmarsch i sillformation. På något sätt hade ägarna lyckats skapa ett par riktigt trånga passager där alla skulle passera i båda riktningarna samtidigt... Suck... Är det det som kallas umgänge?

Needless to say, musiken på samtliga dansgolv sög kamelgenetalier... Och diskojockarna (en av dem åtminstone) framstod som ett skämt när man hörde hur han mixade. Kunde nästan lika gärna spelat på ett dubbelkassettdäck...
Det enda som var bra var väl att det verkade finnas en del trevligt folk där, i varierande ålder. Synd bara att de ska matas med så tråkig musik. Jag är fullständigt övertygad om att fler skulle tilltalas av delar av (inte all) musiken jag förespråkar i dessa sammanhang. Men att missionera i Sverige, eller ännu värre, i Västerås är nog inte helt lätt.
Nåja, nu vet jag i alla fall vad jag vad jag tackar nej till framöver. Tidigare har jag ju bara gjort kvalificerade gissningar.

Inget väcker så vackra minnen....

Är hemma och sjuk idag. Tjock i halsen. Det är nåt med min hals. Det är alltid den som drabbas när jag blir sjuk. Så har det varit i typ mer än tio år....
Vad gör man då när man är sjuk? Ja, sover så gott man kan. Men det funkar ju inte hela dagen.
I övrigt har ju lite saker "att göra", men det mesta är ju "klart" i väntan på den stora ankomsten....
Jag har lyssnat lite på musik. Plockat fram lite gamla "godingar" ur skivsamlingen. Skivor man gillar, men inte lyssnat på på länge för att man varit så insnöad. Det väcker minnen och associationer.
Har lyssnat på Michael Nyman, Paul McCartney, Tom Petty, Donald Fagen och nu Dave Matthews Band. Sen blir det nog lite Samla Mammas Manna.

Jag har också gått igenom en massa fotografier. Både foton man snudd på vill glömma, och bilder man vill krypa in i direkt... Inget väcker minnen som fotografier. På senare år har det mest blivit bilder från diverse fjällvandringar, vilket gjort att de flesta av bilderna jag har i min profil på dejtingsajten är på samma tema. Orakad eller med "semesterskägg".
I somras fick jag ihop till ett hyffsat helskägg innan det blev dags för kryssning och bröllop. Det tog ett tag att få bort med skäggtrimmer och hyvel. Jag provade till och med på hur det är att ha skepparkrans i några minuter... Det kändes Spexigt (för att använda ett uttryck från kusin K.)

Hopplöst fast...

Resan till London gick bra. Det är med delade känslor jag reser i jobbet (ibland). Det negativa är all tid som går åt. Och att t.ex. saker såsom träningsrutiner sätts ur spel. Det positiva är väl allt man lär sig, och erfarenheten man bygger på.
Storbrittanien är ju ett ansett av många, i många sammanhang. Men jag kan inte låta bli av att slås av hur efterblivet landet trots allt känns. De lever på nåt sätt hopplöst fast i nåt slags 60-tal....
Bara en sån sak som att en flygterminal inreds med heltäckningsmattor på 2000-talet.... (ok, de lades säkert dit på 80- eller 90-talet.) Kontrasten med Arlandas senaste tillskott känns enorm. Efter landning blev det taxi till kunden. En resa på 45 minuter eller så. Faschinerande att taxinäringen i Storbrittanien verkar vara svart som Guinness. De har taxa metrar. De tickar. Men kvitton skrivs för hand, och har ingen korrelation med taxametern. Faktum är att jag på hemresan fick ett kvitto på 60 pund, trots att jag bara betalade dryga 56 pund eftersom det var det enda jag hade (kort tog han inte, och överenskommelsen var 55 pund, men trafikstockningar gjorde att han ville ha lite mer. Dock blev det ingen dispyt kring det. Han förstod läget.)
Hos kunden kom man till ett stort kontorslandskap, och Dilbert-vibbarna infann sig. Lunchställen var det ont on, och istället kom flera olika matbilar till parkeringen utanför, dit man fick gå och köpa sig en varmkorv, en macka, eller chips, typ.... Första bilen kom vid halv tio, och sista strax före tolv. Alla med olika sortiment.
Efter en någorlunda sen arbetsdag bestämde jag mig för att promenera i mörkret till hotellet, som inte borde vara så hiskligt långt bort. Till slut kom jag fram. Ett lågprishotell med en ganska taskig standard. (Men det var billigare än taxiresan...) Men jag skulle ju bara sova där så det spelar ju inte så stor roll.
Men det var just det.... Sängen, eller ska vi kalla det fakirbädde?, var som en säng med fjädrar men utan bäddmadrass. Huruvida det var standard, eller om någon glömt lägga dit bäddmadrassen vet jag inte. Men det var bland det sämsta jag varit med om. Jag lyckades som tur var somna.
Som vanligt utomlands ingick inte frukost. (Varför gör det inte det? Eller varför gör det alltid det i Sverige? Kan någon förklara ursprunget till det?) Jag köpte full english breakfast. Dvs taskigt kaffe, rostad formfranska med olika marmelader, och en stor tallrik med "bacon" (som snarare var som rimmat sidfläsk), bönor, ägg, engelsk korv. Det enda som kändes någorlunda vettigt som frukostmat var nog Kellogg's All Bran och apelsinjuicen... Pris för detta? 130SEK...
Tur att man har traktamente på nästan 850SEK per dygn i Storbrittanien....
Jag promenerade tillbaka till kontoret. Under natten hade det regnat, men när jag gick var det uppehåll. Trots upprullad superandande hightech-jacka lyckades jag blir genomblöt på vägen... Hopplöst.
När jag skulle åka hem drabbades vi av trafikförseningar. Troligen bland annat pga ett "misstänkt" paket i Terminal 2, vilket gjorde att denna hade evakuerats... Det slutade med att jag missade sista incheckningstid med 5-10 minuter. I de lägena gäller det att hålla sig kall och inte stressa upp sig. Det löser sig alltid. Ingen svensk har dött på Heathrow pga sen ankomst. Som tur är försökte jag inte checka in manuellt. Hade jag gjort det (om jag nu hade lyckats) hade jag ändå inte hunnit. Istället ringde jag lugnt och sansat till SAS för att boka om till det senare flyget. Säkerhetskontrollerna på Heathrow tar nämligen extremt lång tid. Mest pga att de ha så många resenärer. Och så det nya förbudet mot vätskor i handbagaget. (Enda anledningen att jag hade något att checka in överhuvudtaget....)
Misstänkte väskor plockades åt sidan och lades på hög.
Plötsligt bestämde de sig för att all personal skulle ägna tid till att gå igenom dessa väskor. Övrig kontroll stod stilla.
En amerikansk barnfamilj framför mig hade t.ex. väskorna fulla med barnmat med mera. Det slutade med att de fick stå och öppna alla förpackningar och provsmaka. Många kilon med toalettartiklar fick också åka i sopen... Kan de inte läsa engelska? Mig veterligen är brittisk och amerikansk skriven engelska väldigt lik...
Väl igenom gjorde jag en snabb sondering av taxfree-utbudet. Det var inte den World of Whiskies (hela poängen med att flyga via Heathrow) jag varit på förut. Men de hade en del intressant. Det blev en burgare på TGI Fridays, och sedan gjorde jag en vända till bland spriten.
Valet föll på en Destiller's Edition av Caol Ila som jag aldrig sett förut. Inte så blodigt dyr. Därtill en årgångs-Kopke (portvin) från 1985.
Sov (eller försökte sova) hela vägen hem på planet. Välutrustad hade jag ögonmask och öronproppar med mig. Efter flygbuss och taxi var jag hemma i lägenheten halv två på natten...
Trots allt en ganska lyckad resa får man säga, trots premisserna.

Var går gränsen?

När jag var liten, på 80- och början av 90-talet då var det nyttigt att äta potatis och pasta. Pasta var bland det bästa som fanns. För där var det mest kolhydrater. Det åt Gunde Svan och Tomas Wassberg.

Sedan en tid tillbaka (hur lång har jag tappat kollen på) är det tvärt om. Kolhydrater är av ondo. Kolhydrater ska undvikas. Och jakten går längre och längre.
Ett fulknep är t.ex. läsk (och besläktade dryckesgenrer) som nu börjar komma i sugarfree-versioner, som man spontant känner sig lite lockad av då man inte rikgit gillar det där jättesöta smaken. I hopp om att få en lite mildare smak av det nu smakämnena smakar.
Istället överöses man av aspartam, NutraSweet och så vidare...

Det finns ju även fullkornspasta. Det var jag ju tvungen att testa. Jag som äter mer pasta än någon på den här planeten, typ... Men till min stora besvikelse smakar de flesta fullkornspastorna skokartong. Cardboard.
Så jag har återgått till det gamla och goda, även om fullkorn känns nyttigare (och den mentala motivationen kan ju vara viktig den också, men där går min gräns. Jag sitter inte och äter skokartong för att vara "lite" mer nyttig... Vanlig pasta som är så gott...)

Det senaste jag provat är något så avancerat som fullkornsfiskpinnar (!!!). Ja, det är sannt. Ströbrödet kring pinnarna är nu inte gjort av uttorkad formfranska utan av mosat knäckebröd. Typ. Eller ja, någon gnutta av det i alla fall. Man måste ju nämligen inte ha bara fullkorn för att få kalla det för en fullkornsprodukt.
Förpackningen är glatt pyntad i något försök att dra barnablickar till sig. Om det fungerar vete fåglarna...
Men tydligen är det tillräckligt spretigt ströbröd i alla fall för att ta så mycket plats att man numera inte får plats med 16 pinnar i en förpackning. Nu är det istället 15... Helt plötsligt är min extremt systematiska symetri kring fiskpinnar förstörd. Nu kan jag inte ta 8 pinnar per matlagningstillfälle (nej, jag får aldrig anledning att ta mer, eftersom jag aldrig skulle få för mig att bjuda gäster på denna goda barnmat...). I stället måste jag prioritera. Vill jag ha 7 pinnar nu och 8 nästa gång? Eller är jag så hungrig att jag tar 8 den här gången istället? Gaaah!!!!

Rubba inte mina cirklar!

Nätdejtingens många sidor

Sedan en tid tillbaka är jag medlem på en dejtingsajt för att se vad det kan tänkas mynna ut i.
Det är ganska kul faktiskt. Dels finns det väldigt många spännande människor som är singlar. I alla fall verkar det så när man läser presentationer.

Något jag slås av är ett mönster i många presentationer.
Det blir lätt lite klichéartat.

Tillit, ärlighet, seriös, trygg, omtänksamm, charmig, ha humor är uttryck som används i beskrivningen av vad som söks.

Jag har aldrig läst det motsatta till något av ovanstående i en enda presenation.
Tänk er själva:
“Jag söker en opålitlig, oärlig, oseriös, osäker, burdus, ocharmig tråkpotta”
Man kan därför undra om det tjänar något till att skriva ovanstående? Tar man liksom inte det för givet?
Någon, tydligen med dåliga erfarenheter, ville också tydligt göra klart att eventuella intressenter skulle vara helt klara över sin sexuella läggning, och då helst vara heterosexuella män.
Andra betonar att utseende är viktigt. Vissa det motsatta.
Många skriver att de inte vet vad de söker.

Sajten har en lång lista med olika intresseområden som man kan kryssa i.
De med lite bredare och större sikte skriver sina presentationer på engelska i nåt slags försök att kunna marknadsföra sig globalt!
Många kryssar i i stort sett allt som de kan tänka sig att göra. Det blir en del för många, vilket får dem att framstå som extremt hyperaktiva och upptagna.
Många verkar också vara globetrotters. De gillar att resa mycket och söker någon som vill det samma. Huruvida alla dessa verkligen reser så mycket som de antyder är dock osäkert.

Bilden av överaktiva människor är jag inte ensam om att ha uppfattat på siten.

Fungerar det här med online dejting då kanske någon frågar sig? Än så länge vet jag inte. Jag vet bara att jag hittills varit på två dejter med trevliga tjejer i båda fallen, men där det inte blivit någon omedelbar kemisk reaktion. Det är nog viktigt att man inte har för högt ställda förväntningar när man går på dejt. I båda fallen har jag haft en del elektronisk kontakt innan vilket kan vara bra. Men till syven och sist är det magkänslan när man träffas som får avgöra.

Förutsättningarna att hitta den (eller en) rätta borde trots allt vara mycket högre med tanke på all information man får om personen i fråga redan innan man ens tar första kontakten. Det är ju allt annat än man kan säga om panikragg på krogen och så vidare...
Det är hur som helst spännande att läsa allas presentationer. De varierar ganska mycket i upplägg trots allt.

På ämnet dejting hittade jag följande serie i gårdagens SvD:

Webdejt




Bröllop tur och retur

Dagen efter kryssningen satte jag mig på tåget mot Göteborg och Falkenberg.
En kusin skulle giftas bort. Trots lite oro från den äldre generationen hann jag i god tid.
Det var vigsel i kyrkan, med ett mycket vackert och stiligt brudpar.
Sen var det fest i bygdegården. Vid sittproceduren ropades namnen upp i tur och ordning, och bordsherren gavs möjlighet att leda sin bordsdam till bordet samtidigt som en extremt kort presentation av personerna gjordes. I mitt fall ett ord. Jag decimerades till "Macnörd". Kändes väl lite mossigt och ouppdaterat kanske. Men vissa stämplar får man nog släpa med sig längre än man både tror och vill... Men sånt får man bjuda på. Det fanns nog sämre.
Bordsdamen blev festens näst äldste, i form av brudens gammelmoster M. Dötrist kan det kanske verka. Men det var nog tvärtom. Vi hade mycket att prata om. Hon hade ju umgåtts mycket med mina morföräldrar. Hon berättade massor om vad hon gjort i livet. Och vi diskuterade nya bröllopstraditioner. Det blev en hel del nyheter för M. Festen blev jättetrevlig med diverse tal och lekar. Efter det var det dans, och en tvåmannaorkester med lite elektronisk hjälp höll låda. Det var både vals, bugg, hambo och foxtrot.
Jag och några andra drog oss ut på baksidan där vi satt och njöt av whisky och cigarrer (serverade ur ett nytt cigarretui (utan tvekan sommarens dummaste men näst skönaste inköp, som troligtvis följer mig livet ut dock. Det är nog mitt enda försvar...)).
Det började höjas röster från närstående om jag borde dansa. Det tog emot. Musiken föll mig inte i smaken... Och huxflux hade brudparet påpassligt nog begett sig till hemlig ort. Så det blev bara en försiktig dans med brudens tvillingsyster. Lagom på nåt sätt kändes det som.

Efter en kort natts sömn begav vi oss i bil till Västerås. På vägen hem lyssnade vi på det sista Sommar-programmet i P1. Det var en tillbaka blick med en massa godbitar.
En av dem var riktigt god. Det var från Per Naroskins program (psykolog och ståuppkomiker) där han berättade:

...fick jag faktiskt ett tips som jag fastnade för:
"Lita aldrig på nån som kysser med öppna ögon" stod det. Den tyckte inte jag var så dum.
"Lita aldrig på nån som kysser med öppna ögon". Så jag drog den på en föreläsning, och alla i publiken nickade och höll med utom en kvinna som frågade "Och hur ska man veta det?"


Den är riktigt bra. Sommarens bästa. Den blir bara bättre ju längre man tänker på den. "Och hur ska man veta det?". Kanske är det så att man ibland måste lite blint på människor ibland, för att de ska kunna göra det samma? Som man känner andra känner man sig själv brukar det ju heta.

Lyckans olika ansikten

Lycka kan ge sig många uttryck i vardagen.
Som till exempel när man upptäcker att det finns en klockren metod för att få bort de sista tapet- och limresterna på väggen där man ägnat ett antal timmar åt att riva tapeter. Resultatet blir bra, och spacklingsarbetet minimalt. Underbart!

Ett annat kan vara att titta på gamla fotografier som minner om härliga upplevelser. Nu är de inte långt borta. En vecka närmare bestämt. Det blir första ensamvandringen. Och första tältningen med hund. (Jag är alltså inte helt själv på vandringen...)

Men man kan bli glad av en skön afterwork också. I vädret som råder är Boule & Berså det självskrivna målet för sådant.

Spännande



Slutet gott och framtiden får visa sig...

Nu var det åter igen länge sedan jag skrev nåt. Men jag har tänkt skriva nästan varje dag. Men vid slutet av dagen har det på nåt sätt prioriterats bort.

Jag har bland annat gått och funderat på det här Zidane gjorde för vad som nu känns fjärran.
Idag fick det ju åter igen sin aktualitet i och med att han fått sitt straff. Böter som ligger i paritet med vad han tjänar en förmiddag, och enligt vissa uppgifter straffarbete på nåt dagis (eller nåt sånt...).

Jag tycker Zidane gjorde rätt. Varför det? Jo, för att man måste reagera när folk håller på med osportsliga metoder, om och om igen. Dessutom i tysthet. Ingen har väl tidigare kommenterat alla glåpord som slängs på planen? Och ingen av oss åskådare, vare sig vi är på läktaren eller hemma i TV-soffan,

Dessutom gjorde han det med lite stil. Och detta säger jag eftersom han lyckades göra en tydlig markering, utan att använda ett våld som ger bestående fysiska men, och utan blodsurgjutelse. En skallning på näsan t.ex. hade inte varit snyggt. Att sedan italienaren är snabb med att fall är bara normalt i sammanhanget.

Som P. påpekade också när vi pratade om det här: Man har inte hört så mycket kritik från andra spelare i ärendet. Det är väl någon som svarat diplomatiskt vid intervjuer och konkreta frågor. Men i övrigt är det ju så att resten av fotbollsvärlden vet vilket svin Matterazzi är. Det råder väl inget tvivel om att han provocerade gång på gång.

Det ska också noteras att han gjorde utom spel. Dvs att han gjorde det inte för att vinna fördel i matchen. Han gjorde det inte för att sätta Materazzi ur spel. Man reser sig efter en sån sak när man är elitidrottare, tro mig.

Tidpunkten var troligtvis också förhållandevis väl valt. Om det är någon gång man ska göra en sån här grej så är det ju i sin sista match. Hade det varit i mitten av karriären kan vi ju fundera på vad han skulle utsättas för på planen i form av psykningar och provokationer i försök att få honom att göra om det. Ohållbart.
Att sedan sista matchen sammanfaller med en VM-final är ävl kanske lite synd. Främst för fransmannen. För visst finns det en chans att Frankrike hade avgjort med de sista tio minutrarna. Men jag skulle nog tippa att det hade gått till straffar ändå. Och där tror jag att Italien hade vunnit ändå. De var hungrigare. Och oavsett Zidanes deltagande eller inte så hade nog Trezeguet fått lägga en straff. Så det är ju omöjligt att hävda att Zidanes frånvaro var avgörande. Och om motståndaren italien sätter alla sina straffar (Bartez är ju inte någon överbra målvakt) så är det ju inte mycket att göra åt. Eller?

Vad var det då som var bra med detta tilltag, mer än att Materazzi fick veta att han levde, och att någon tog illa vid sig över vad han sagt?
Jo, att detta otyg med förolämpningar och annat verbalt våld inom idrotten äntligen kommit till ytan för offentlig diskussion. Nu är ju redan diskussionen igång om microfoner och buggning av spelarna. Problemet med bevisbördan är ju naturligtvis uppenbart i sammahanget. Men något måste göras. ?Myggor? på spelarna kanske inte är lösningen idag. Men med teknikens under kan det säkert vara det om en 10 år eller så.

Till sist måste jag såga en riktig nolla. Sladjan Osmanagic, Peter Jidhes sidekick. Genom hela turneringen har han varit något positivt i rutan. Men så, när han efter avslutat arbete ska kommentera Zidanes vs. Materazzi, häver han ur sig i ett intervjuklipp att han inte tycker att värderingarna som gäller i övriga samhället ska råda på planen. Han menar uttryckligen att psykningar och verbala påhopp hör sporten till och ska vara fullt tillåtet.

Hjärndött var ordet.

Sagan slutar dock glatt. Idag fick vi veta dommarna i ärendet, och vi kan alla gemensamt med Zidane och Materazzi skratta åt FIFA:s närhet till verkligheten. Till och med Zidane somnar nog med ett leende på läpparna ikväll.

Det gäller att prioritera!

Att prioritera kan ibland vara bland det svåraste här i livet. Vilka kriterier ska man gå på?
Hur målmedveten är man?

Det är många gånger som folk undviker och/eller missar saker pga felprioriteringar. Eller pga att de inte prioriterar sin tillvaro alls.
Det klassiska exemplet är väl att börja träna. "Jag har inte tid" är ju en klassisk undanflykt.

Det finns många andra exempel. Ofta kan det nog vara att man söker problem/ursäkter istället för att söka lösningar.
"Hur ska jag göra för att kunna träna?" borde ju vara den naturliga frågan att ställa sig, om man vill träna.

Jag är ju, som många av er vet, insnöad på det här med EDM. Bästa tillfället att få uppleva detta på sitt rätta sätt (med bra DJs, och bra och hängiven publik) är att gå på Mondaybars tillställningar.

Namnet Mondaybar kommer av att man började med en klubb på måndagar. Sen har man naturligtvis börjat med andra dagar också.
Vad är poängen med att ha en klubb på en måndag? kan man fråga sig. Det måste ju vara den sämsta dagen på hela veckan. Eller? Fördelarna är många. Dels är det billigare lokaler. Det är billigare DJ:s. Eller som i vissa fall, man kan få dit DJ:s som man inte har råd att ta hit en fredag eller lördag t.ex. (Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: Sverige är ett U-land på EDM-fronten publikmässigt. Besöksunderlaget är begränsat!)
Dessutom kan man filtrera bort Svensson (T. får ursäkta uttrycket, men det är vedertaget) som inte är intresserad av musiken, utan snarare optimerar APK:n....
Kvar blir de som har det genuina intresset, och då blir det så mycket trevligare. Både för besökarna och DJ:n.
På senare tid har arrangörerna bakom Mondaybar även tagit vara på fördelen med unika svenska helgdagar, och passat på att ta in riktigt dyra DJs, till en habil prislapp. Jag tänker på valborg, Kristi Flygare, nationaldagen (numera!) osv. (Visst, alla är inte unika helgdagar, men iaf inte fredag/lördag.)

På sommaren har Mondaybar av tradition klubb varje måndag. Kan man gå dit om man inte har semester och råkar vara i stan? Beror nog på vem man frågar. Mitt svar är: ja, om man vill.
Men sova då? Ska man vara en zombie på jobbet dagen efter?
Nej, inte om planerar lite. Min strategi är ganska enkel: Försök sova ut under helgen före. Sov inte för mycket natten mellan söndag och måndag. 7 timmar fungerar utmärkt. Gå till jobbet tidigt, i syfte att kunna gå hem i skapligt god tid.
Sen försöker man sova några timmar. Går upp och lagar mat. Går på klubb. Stannar inte hela natten (man kan uppleva musiken utan att stanna tiden ut). Och dricker sig inte berusad (ja, man kan faktiskt gå på klubb utan att dricka. Hade jag haft bil hade jag nog gjort det faktiskt. Nu blir det nog en öl iaf, eftersom det är så gott... :).
Jag räknar med att komma hem vid kvart över två. En normal arbetsdag kan jag då sova till sju om jag utnyttjar flexen. Det blir nästan 5 timmar. Med de andra timmarna blir det en klart acceptabel sömnmängd. Inget som håller flera dagar i rad kanske. Men zombie är jag inte. Hur många gånger har man inte sovit 5-6 timmar utan att gå på klubb?

Imorgon har jag extra tur, eftersom jag ska på kundbesök på morgonen, och kunden föreslog klocka 10.
Sova till åtta med andra ord... :)

Det går om man vill!

Kommersialism in i döden

Fick anledning att tankar ur en bild ur min mobilkamera, som är allt annat än bra. Skulle gärna vara utan den faktiskt...
Då hittade jag en bild som jag tog i våras när jag var i Malmö. Vi promenerade genom en kyrkogård i centrala Malmö. Vissa gravar större än de andra. Naturligtvis många med mindre monument.
Bland dessa hittade jag denna skylt vid en av gravarna...

Kommersialism in i döden


Man kan alltså gå en SMS-guidad tur på kyrkogårdar. Vilket söndagsnöje!

Det är nåt visst....

...med att åka tåg.
Susa fram, inte helt ljudlöst, men ganska ljudisolerat ändå, genom det grönskande landskapet.
Sitter just nu på X2000 på väg till Halmstad, och min kusin som tar examen. Det var lite segt imorse onekligen, och min kompis J. citat "Det spelar ingen roll hur många timmar man sover. Det är när på dygnet man vaknar som avgör hur trött man är" är åter igen träffsäkert. Strax före sex ringde klockan. Packningen drog ut på tiden, så frukost fick det bli på stationen och på tåget. När jag satt där vid Coffee Cup och drack latte och åt en bagel spanade jag naturligtvis nogrannt in baristan när han gjorde kaffe efter kaffe. Det går snabbt. Och det blir gott. Fan vet om man inte borde skaffa sig ett extraknäck på helgerna och bara stå och göra kaffe några timmar på helgen... :) Jag blir bra sugen. Undrar om man är välkommen. De tror väl att man är psycho om man säger att man vill jobba 3-4 timmar per helg på ren och skär entusiasm...

Tillbaka till tåget. Det är lite spännande med internet på tåget. Fungerar förvånandsvärt bra. Det har jag skrivit förut. Nu sitter jag i förstaklass, eftersom merkostnaden var ungefär 30k för en Just-nu-biljett i första jämfört med andra klass. Och då sitter man bättre, kan använda datorn bättre, får gratis internetanslutning, och gratis kaffe och frukt. En No-Brainer som jenkarna kallar det. Hjärnlöst? Nej, smart!

Har läst en del i min SQL-bok. Jag börjar få grepp om det. Ser mer och mer fram emot installationen senare i veckan. Kommer att bli häftigt.
När man tycker att något på jobbet är häftigt har man nog rätt jobb. Eller? Finns det bättre känslor att ha på jobbet? Vet inte. Vissa känslor vill man väl reservera för fritiden. Men häftigt får gärna inträffa i jobbet. Nu ska jag nog fortsätta läsa, med försommarsverige förbisusande...

Upp och ner...

Man kan bli glad av många saker.
Som t.ex. att det är vackert väder och fortfarande ljust när man går till postutlämningen strax före nio på kvällen. Törs jag påpeka att det bara är tre veckor kvar innan det vänder? Det är KATASTROF!
Jag har i alla fall kommit på att man kanske skulle bo i Stavanger. Ni kan ju fundera på varför...

Andra glädjeämnen är när man kommer hem och det dimpt ner en CD full med en massa bra, ny (för mig iaf) musik! En av fördelarna med att prenumerera på DJ Magazine.

På dagens minuskonto står beskedet om att en god vän som jag känner genom min mor ligger på Uppsala Akademiska med havererad lever. I behov av transplantation troligen. Lever är inget man som levande kan donera. Bara som död.
Jag har tänkt tanken förr, men som vanligt inte kommit till skott. Nu gjorde jag det.
Jag anmälde mig till donationsregistret. Det tycker jag du också ska göra, även om du är tveksam.
Det är nämligen gjort på under en minut. Och är du tveksam kan du fortsätta att fundera. Bestämmer du dig senare för att du ångrat dig så är det lika lätt det också. Senast anmälda gäller så att säga.
Och har du inte bestämt dig för att avstå donation den dag du avlider var det väl sak samma, eftersom övertygelsen om att inte donera inte var tillräckligt stark. Eller?
Om du inte anmäler dig däremot, kan dina organ, som kanske är fullt fungerande, aldrig komma någon till nytta. (Inte med dagens lagstiftning i alla fall.)
Har du bestämt dig för att du inte vill donera kan du anmäla det aktivt också. Jag får anta att detta har högre vikt den dag en lagstiftning gör donation till "förval" i motsats till idag.

Ställning tar du här!


Ordning och reda, globetrotters och personlighetstester

Idag har jag kommit ett stort steg mot mitt färdiga sovrum. Mor min var på besök, bland annat för att hjälpa till att sätta upp två reglar till mina skjutdörrar. Nu är de på plats!
Och så köpte jag en halv skåpbil full med plastbackar(!). Syftet är att ersätta de flyttkartonger jag hittills använt som dels börjar bli slitna, och dels inte är vare sig praktiska eller snygga.
Behöver dock eventuellt fler. Frågan är om man ska ha allt i plastbackar? Kanske vore nåt...
Tänkt vad lätt när man sen ska flytta... :-) Tål att tänkas på, helt klart!

Eftersom jag unnade mig lite vardagslyx igårkväll, efter en lång arbetsdag, sparade jag lite av den råa oxfilén till Max, skuren i några skivor. Något han inte verkade ha något emot!

Jag har nu avslutat dagen med att läsa en blogg som en bekannt skriver. www.bjornstrom.se Det var ett tag sedan jag var inne senast.
Extremt imponerande blogg. Snart två år gammal. Kopiösa mängder reseskildringar. Killen reser en hel del, och har en passion utöver det vanliga för det också. Det är inte utan att man undrar hur man kan ha råd och tid med allt. Vad lever jag själv för tråkigt äventyrslöst liv? Killen har åkt jorden runt ett par gånger på dessa år verkar det som.
Nåja, jag trivs ju trots allt ganska bra med mitt liv. Vem vet, jag kanske blir en globetrotter jag med, när jag hittat det rätta resesällskapet?

I bloggen finns en länk till ett personlighetstest enligt Meyer-Briggs. Frågorna är på svenska, men profilbeskrivningen är på engelska.
Jag gjorde naturligtvis testet, och fick den fina bokstavskombinationen INTP (1312, du förstår när du gjort testet själv)
Beskrivningen hittar du här!.
Tycker nog att den stämmer riktigt bra. Så ni som är nyfikna på vad jag är för en kuf, eller tror er veta, kan ju gå in och se hur väl det stämmer med er uppfattning.

Om du vill göra testet själv kan du göra det här!. Självklart är jag nyfiken på vad de jag känner får för resultat. Så ni som känner er träffade: Skicka era bokstäver, och eventuella kommentarer till hur väl ni tycker det stämmer, till mig. Via kommentarsfunktionen här i bloggen (som används allt för sparsamt i dagsläget) eller via mail.

Tungt avslut

Dagen efter comebacken började tungt... Ställde mig och skulle diska mina fina ölglas och champagneglas.
Lyckades paja två ölglas. För två veckor sedan pajade jag mitt absoluta favoritölglas... Tungt.

Resten av dagen hade jag vigt åt skatteverket, eller deklaration för att vara mer konkret.
Självklart gick jag och sköt på det hela. Sprättade väl inte plastfickan förrän halv sex, och fick då en mindre chock då jag insåg att jag var tvungen att fylla i fler paper än vanligt på grund av någon ofrivillig aktieförsäljning (inlösen)... Till slut var klockan nio, och jag cyklade iväg för att lämna in.

Man undrar lite varför man ska behöva deklarera över huvudtaget. De borde väl kunna ha järnkoll på alla affärer man gör, och automatiskt räkna ut vilket upplägg som är fördelaktigast inom lagens gränser? Typ. På nåt sätt. Eller nåt sånt...

Skönt att det är klart nu i alla fall. Precis som det är varje år.

Tidigare inlägg
RSS 2.0