Nya insikter...
Så där ja, nu kan grannarna se in i mitt fina vardagsrum. Och övriga rum också för den delen.
Och framför allt(!) så kan jag se ut! Jag har nämligen putsat fönster på alla håll och kanter. Spegeldörrarna till garderoben fick en övergång också.
Sen har jag betalat räkningar och sorterat papper, "plockat", städat lite till.
Och nu är allt sådär genommysigt rent och snyggt.
Så nu är det bara att högtidligt vänta på den stora ankomsten, som väntas i veckan eller nästa. (Jag pratar om soffan, vilket alla ni som läser bloggen lite då och då känner till.)
En sak som soffans ickeexistens faktiskt bidragit till är att mitt TV-tittande i det närmaste uteblivit. Och det är faktiskt väldigt skönt. Oftast när jag slänger ett öga på TV-tablån i tidningen slås jag av vad mycket dåliga och ointressanta program det sänds. Har utbudet blivit sämre, eller är det bara jag som (blivit det) inbillar mig? Jag har börjat äta i köket, även när jag inte har besök(!). Även frukost. Men det kanske beror på dagstidningen som jag började prenumerera på ungefär samtidigt som renoveringsprojektet startade?
Dessutom är det ju inte så jätteskönt att sitta och äta på en kamelsadel...
Och framför allt(!) så kan jag se ut! Jag har nämligen putsat fönster på alla håll och kanter. Spegeldörrarna till garderoben fick en övergång också.
Sen har jag betalat räkningar och sorterat papper, "plockat", städat lite till.
Och nu är allt sådär genommysigt rent och snyggt.
Så nu är det bara att högtidligt vänta på den stora ankomsten, som väntas i veckan eller nästa. (Jag pratar om soffan, vilket alla ni som läser bloggen lite då och då känner till.)
En sak som soffans ickeexistens faktiskt bidragit till är att mitt TV-tittande i det närmaste uteblivit. Och det är faktiskt väldigt skönt. Oftast när jag slänger ett öga på TV-tablån i tidningen slås jag av vad mycket dåliga och ointressanta program det sänds. Har utbudet blivit sämre, eller är det bara jag som (blivit det) inbillar mig? Jag har börjat äta i köket, även när jag inte har besök(!). Även frukost. Men det kanske beror på dagstidningen som jag började prenumerera på ungefär samtidigt som renoveringsprojektet startade?
Dessutom är det ju inte så jätteskönt att sitta och äta på en kamelsadel...
Kamelsadel (inte min iofs)
Jojo...
Förra helgen blev det mycket arbete hemma i lägenheten. Målet var tapetsering på söndagen, med hjälp från mor min.
Det hela gick bra, till slut. Det sista fick jag göra själv, för hundens skull, som var på hundhotell.
Jag blev mycket nöjd. Det är som ett nytt rum liksom.
Sista våde blev rekordkorta 9,5mm (just det, millimeter)...
Det uppstod dock en del diskussioner, och smått komiska utrop när saker gick snett.
Jag och min mor tapetserade ett annat rum för ett år sedan, så vi hade lite erfarenhet av den här typen av tapet.
Typen jag syftar på är "Easy Up". En tapet som man sätter upp genom att limma med roller och pensel på väggen, samt sätter kant i kant.
Min mor svor ett par gånger över den. Redan det året yppade hon det klassiska "Easy Up, jojo..."
Eftersom min mor är familjerådgivare undrade jag om inte tapetsering borde vara en stor orsak till skillsmässor. Och faktum är att det inte var långt ifrån verkligheten.
Det är tydligen vanligt att par renoverar, men inte riktigt blir klara, och att det där sista som aldrig blir klart blir ett irritationsmoment. Vanligast är att golvlisterna inte kommer upp.
Så ett tips är alltså: Se till att få dit listerna, om ni vill värna om förhållandet... :)
Det hela gick bra, till slut. Det sista fick jag göra själv, för hundens skull, som var på hundhotell.
Jag blev mycket nöjd. Det är som ett nytt rum liksom.
Sista våde blev rekordkorta 9,5mm (just det, millimeter)...
Det uppstod dock en del diskussioner, och smått komiska utrop när saker gick snett.
Jag och min mor tapetserade ett annat rum för ett år sedan, så vi hade lite erfarenhet av den här typen av tapet.
Typen jag syftar på är "Easy Up". En tapet som man sätter upp genom att limma med roller och pensel på väggen, samt sätter kant i kant.
Min mor svor ett par gånger över den. Redan det året yppade hon det klassiska "Easy Up, jojo..."
Eftersom min mor är familjerådgivare undrade jag om inte tapetsering borde vara en stor orsak till skillsmässor. Och faktum är att det inte var långt ifrån verkligheten.
Det är tydligen vanligt att par renoverar, men inte riktigt blir klara, och att det där sista som aldrig blir klart blir ett irritationsmoment. Vanligast är att golvlisterna inte kommer upp.
Så ett tips är alltså: Se till att få dit listerna, om ni vill värna om förhållandet... :)
Hemfärd
Lördag 5 augusti
Vi vaknade vid sjutiden. Det började kännas att det ganska snabbt skulle bli sådär olidligt hett i tältet.
Efter sista koppen mockakaffe rev jag tältet och packade ryggsäcken (som för övrigt vägde 22-23 kilo när vi lämnade Helags station, inklusive Max alla prylar). Tyvärr hade jag ingen vettig frukost. Men det fick gå.
Vi hade ungefär 6 kilometer kvar genom fjällbjörkskogen. Det tog oss ungefär en timme. Vi mötte en familj som mest verkade förvånade över att se någon annan ute på marsch så tidigt.
Vi kom också fram till en familj som tältat vid sjön. Sjön var spegelblank. Bokstavligen.
"Schysst spegel" utbrast jag och fick medhåll. Några sekunder senare var spegeln ett minne blått och Max en blöt hund. Han hittade en pinne som jag kunde kasta ordentligt, och han fick sig några rejäla simturer.
Sen bar det av i bilen. Det visade sig att man denna dag ordnade en halvmara i Ljungdalen. Undrar hur många som springer den...
Efter det satt vi i bilen sju och en halvtimme med ett par uppehåll. Första halvan gick fort. Mycket fort. Det går att köra fort i obygden där vägarna är långa och raka, och poliser och fartkameror är något ortsbefolkningen hör talas om på TV.
Men efter att vi kommit till Mora återgick allt till det normala. Och framför allt proppades vägen full av husvagnsekipage. Då är det ingen idé att försöka gasa på och göra omkörningar som tar en 20 meter längre fram i kön...
När vi kom hem var både Max och mamma glada att se varandra. Hemma är ändå hemma på nåt sätt. Även för en hund.
Vi vaknade vid sjutiden. Det började kännas att det ganska snabbt skulle bli sådär olidligt hett i tältet.
Efter sista koppen mockakaffe rev jag tältet och packade ryggsäcken (som för övrigt vägde 22-23 kilo när vi lämnade Helags station, inklusive Max alla prylar). Tyvärr hade jag ingen vettig frukost. Men det fick gå.
Vi hade ungefär 6 kilometer kvar genom fjällbjörkskogen. Det tog oss ungefär en timme. Vi mötte en familj som mest verkade förvånade över att se någon annan ute på marsch så tidigt.
Vi kom också fram till en familj som tältat vid sjön. Sjön var spegelblank. Bokstavligen.
"Schysst spegel" utbrast jag och fick medhåll. Några sekunder senare var spegeln ett minne blått och Max en blöt hund. Han hittade en pinne som jag kunde kasta ordentligt, och han fick sig några rejäla simturer.
Sen bar det av i bilen. Det visade sig att man denna dag ordnade en halvmara i Ljungdalen. Undrar hur många som springer den...
Efter det satt vi i bilen sju och en halvtimme med ett par uppehåll. Första halvan gick fort. Mycket fort. Det går att köra fort i obygden där vägarna är långa och raka, och poliser och fartkameror är något ortsbefolkningen hör talas om på TV.
Men efter att vi kommit till Mora återgick allt till det normala. Och framför allt proppades vägen full av husvagnsekipage. Då är det ingen idé att försöka gasa på och göra omkörningar som tar en 20 meter längre fram i kön...
När vi kom hem var både Max och mamma glada att se varandra. Hemma är ändå hemma på nåt sätt. Även för en hund.
Peak time
Fredag 4 augusti
Så var det dags. Toppbestigning. Andra gången för min del. Första för övriga.
Vi åt frukostbuffé inne i huvudstugan, och begav oss av sen.
Helags är ingen svår topp, men det tar mellan 3 och 5 timmar fram och tillbaka.
Redan från början insåg vi att Tuva var lite väl triggad och uppspelt. Hon for som en elektron, och skulle vara överallt samtidigt. Max, i egenskap av rutinerad fjällvandrare, drog inte nämnvärt i kopplet.
Men uppé i grytan lyckades han i alla fall lukta sig fram till en stor fläsksvål som han skulle sätta i sig. Inte så klokt tyckte jag och tog den ifrån honom....
Efter att ha kommit drygt halvvägs höjdmässigt beslöt sig H. för att vända med Tuva. Mest med tanke på hennes säkerhet. Frenesin hade inte avtagit, samtidigt som terrängen övergick mer och mer i blockterräng med diverse risker. Man kan inte trampa var som helst, och glider man riskerar man att göra sig illa. Främst om man är hund.
Men Max klarade det, även om jag var lite orolig. Vi såg många renar på vägen.
Vad gör de där uppe vid toppen? Det finns ju inget bete där? Ingen skugga. Ingenting mer än sten...
En ren verkade lite förvirrad och närmade sig oss flera gånger. Då blev Max osäker och skällde.
Han vill nog gärna ha den några meter bort. Att jaga dem är latjo. Men de får inte komma för nära...
När vi väl nådde toppen var det som man kunde förvänta sig. Toppen! Vädret var strålande, och nästan ingen vind alls. Vi stoppade i oss lite gott, skrev i toppboken och lät oss fotograferas som sig bör.
Man kunde även se den sydvästra sidan av Helags ner mot sjön.
Den där blockterrängen som stugvärden pratade om har jag inte mycket för. Verkade ju hur grönt som helst där där jag föreställer mig att leden går. Var det månne språkförbistring som rådit?
Max var måttligt imponerad av utsikten. För honom var det nog som vilken promenad som helst, förutom att det var mycket uppåt och jobbig terräng.
Och såhär i efterhand kan jag tycka att varför släpa upp hunden på en topp och riskera att den skadas?
Hunden njuter inte av utsikten, vädret och så vidare. Hunden njuter av promenaden! Då verkar det lite dumt att ta med honom i något slags försök att samla klättermeriter... åt sin hund....
De andra hundarna vet ju ändå inte vad Helags är när han försöker berätta.
Nej, det är nog första och sista stora toppbestigningen jag gör med Max.
Nedgången tycktes aldrig ta slut. Den kändes nästan ännu mer riskabel.
Eftersom A. var fiskesugen bestämde sig H&A för att åka till stugan en dag tidigare än planerat. Det slutade med att de var vid Helagsstationen mindre än 21 timmar.
Jag hade redan bestämt mig för att åka hem till mor min, men eftersom jag ändå inte kunde köra denna dag stannade jag kvar vid Helags station och duschade och bastade, varefter jag och Max gick halvvägs mot parkeringen. Vädret var ju ändå strålande, och då är ju trots allt en natt i tält med sin favorithund ganska oslagbart. Jag lagade den sista måltiden vid tältet, drack den sista whiskyn (hade nästan inte druckit något tidigare under resan, och hade väldigt lite med mig.. Lite förvånande faktiskt) och åt det sista renköttet tillsammans med Max. Och myggen. För mygg fanns det. Gott om dem...
Jag hade ganska bråttom att komma in i tältet får jag säga, och vi kröp väl in vid niotiden på kvällen. Max ville vara kvar ute, men det var ju tyvärr inte ett alternativ, så det blev till att bära honom till tältingången.
Det kändes att äventyret närmade sig slutet. Tyvärr.
Så var det dags. Toppbestigning. Andra gången för min del. Första för övriga.
Vi åt frukostbuffé inne i huvudstugan, och begav oss av sen.
Helags är ingen svår topp, men det tar mellan 3 och 5 timmar fram och tillbaka.
Redan från början insåg vi att Tuva var lite väl triggad och uppspelt. Hon for som en elektron, och skulle vara överallt samtidigt. Max, i egenskap av rutinerad fjällvandrare, drog inte nämnvärt i kopplet.
Men uppé i grytan lyckades han i alla fall lukta sig fram till en stor fläsksvål som han skulle sätta i sig. Inte så klokt tyckte jag och tog den ifrån honom....
Efter att ha kommit drygt halvvägs höjdmässigt beslöt sig H. för att vända med Tuva. Mest med tanke på hennes säkerhet. Frenesin hade inte avtagit, samtidigt som terrängen övergick mer och mer i blockterräng med diverse risker. Man kan inte trampa var som helst, och glider man riskerar man att göra sig illa. Främst om man är hund.
Men Max klarade det, även om jag var lite orolig. Vi såg många renar på vägen.
Vad gör de där uppe vid toppen? Det finns ju inget bete där? Ingen skugga. Ingenting mer än sten...
En ren verkade lite förvirrad och närmade sig oss flera gånger. Då blev Max osäker och skällde.
Han vill nog gärna ha den några meter bort. Att jaga dem är latjo. Men de får inte komma för nära...
När vi väl nådde toppen var det som man kunde förvänta sig. Toppen! Vädret var strålande, och nästan ingen vind alls. Vi stoppade i oss lite gott, skrev i toppboken och lät oss fotograferas som sig bör.
Man kunde även se den sydvästra sidan av Helags ner mot sjön.
Den där blockterrängen som stugvärden pratade om har jag inte mycket för. Verkade ju hur grönt som helst där där jag föreställer mig att leden går. Var det månne språkförbistring som rådit?
Max var måttligt imponerad av utsikten. För honom var det nog som vilken promenad som helst, förutom att det var mycket uppåt och jobbig terräng.
Och såhär i efterhand kan jag tycka att varför släpa upp hunden på en topp och riskera att den skadas?
Hunden njuter inte av utsikten, vädret och så vidare. Hunden njuter av promenaden! Då verkar det lite dumt att ta med honom i något slags försök att samla klättermeriter... åt sin hund....
De andra hundarna vet ju ändå inte vad Helags är när han försöker berätta.
Nej, det är nog första och sista stora toppbestigningen jag gör med Max.
Nedgången tycktes aldrig ta slut. Den kändes nästan ännu mer riskabel.
Eftersom A. var fiskesugen bestämde sig H&A för att åka till stugan en dag tidigare än planerat. Det slutade med att de var vid Helagsstationen mindre än 21 timmar.
Jag hade redan bestämt mig för att åka hem till mor min, men eftersom jag ändå inte kunde köra denna dag stannade jag kvar vid Helags station och duschade och bastade, varefter jag och Max gick halvvägs mot parkeringen. Vädret var ju ändå strålande, och då är ju trots allt en natt i tält med sin favorithund ganska oslagbart. Jag lagade den sista måltiden vid tältet, drack den sista whiskyn (hade nästan inte druckit något tidigare under resan, och hade väldigt lite med mig.. Lite förvånande faktiskt) och åt det sista renköttet tillsammans med Max. Och myggen. För mygg fanns det. Gott om dem...
Jag hade ganska bråttom att komma in i tältet får jag säga, och vi kröp väl in vid niotiden på kvällen. Max ville vara kvar ute, men det var ju tyvärr inte ett alternativ, så det blev till att bära honom till tältingången.
Det kändes att äventyret närmade sig slutet. Tyvärr.
Nirvana
Torsdag 3 augusti
Så var dagen kommen, H&A&T skulle anlända framåtkvällen (med kängor till mig!).
Vädret var enastående. Nästan vindstilla, och någonstans mellan 20 och 25 grader varmt.
Inledningsvis inte ett moln på himmelen.
Många tok sikte på Helags topp denna dag, varför det var lite färre människor kring stugorna.
Jag kände inte att det var läge för några längre utflykter, men jag och Max tog ändå en lite utflykt mot dalsänkan som leder upp till Helagsgrytan.
Med tog jag en påse frystorkat, köket och kaffebryggaren. Både av ekonomiska och principiella skäl. Dessutom var faktiskt den norska maten, som jag redan skrivit, riktigt god.
Med en skvätt mockakaffe ur "espressokåsor" märkta STF Helags (köpte dem faktiskt förrförra året!) är dagen gjord.
Max var på lekhumör efter mer än en dags vila, och försökte efter bästa förmåga fixa fram pinnar genom att rycka upp vegetation ur marken varsrötter påminnde om nåt som kan kallas pinnar, om än små.
Och med hans vana att tugga ett par gången på pinnen innan det är dags att kasta igen blev det inte mycket kvar.
Det kunde hända att han stod och blängde rakt ner i backen framför en. Tog man fram luppen kunde man se något som kanske varit en liten pinne en gång i tiden. Denna vill Max att man skulle kasta... Knasboll!
Även stenar var ett alternativ, som jag dock avvisade.
Efter detta lade vi oss raklånga i gräset och njöt av det underbara vädret. Var detta himlen?
Jag försökte också introducera Max för begreppet "softa", vilket gick sådär... Han har ju en del liggande bakom sig så att säga, så han var föga imponerad av fenomenet. Kanske lite förståeligt.
Vid halvsextiden anlände så H&A&T. Det blev dusch, bastu och lite prat över en serverad middag. Tyvärr var de läckraste rätterna slut, så det blev en laxpasta för min del. Men det var gott det med.
Sen spelade vi spel inne på rummet efter kvällspromenaden.
Så var dagen kommen, H&A&T skulle anlända framåtkvällen (med kängor till mig!).
Vädret var enastående. Nästan vindstilla, och någonstans mellan 20 och 25 grader varmt.
Inledningsvis inte ett moln på himmelen.
Många tok sikte på Helags topp denna dag, varför det var lite färre människor kring stugorna.
Jag kände inte att det var läge för några längre utflykter, men jag och Max tog ändå en lite utflykt mot dalsänkan som leder upp till Helagsgrytan.
Med tog jag en påse frystorkat, köket och kaffebryggaren. Både av ekonomiska och principiella skäl. Dessutom var faktiskt den norska maten, som jag redan skrivit, riktigt god.
Med en skvätt mockakaffe ur "espressokåsor" märkta STF Helags (köpte dem faktiskt förrförra året!) är dagen gjord.
Max var på lekhumör efter mer än en dags vila, och försökte efter bästa förmåga fixa fram pinnar genom att rycka upp vegetation ur marken varsrötter påminnde om nåt som kan kallas pinnar, om än små.
Och med hans vana att tugga ett par gången på pinnen innan det är dags att kasta igen blev det inte mycket kvar.
Det kunde hända att han stod och blängde rakt ner i backen framför en. Tog man fram luppen kunde man se något som kanske varit en liten pinne en gång i tiden. Denna vill Max att man skulle kasta... Knasboll!
Även stenar var ett alternativ, som jag dock avvisade.
Efter detta lade vi oss raklånga i gräset och njöt av det underbara vädret. Var detta himlen?
Jag försökte också introducera Max för begreppet "softa", vilket gick sådär... Han har ju en del liggande bakom sig så att säga, så han var föga imponerad av fenomenet. Kanske lite förståeligt.
Vid halvsextiden anlände så H&A&T. Det blev dusch, bastu och lite prat över en serverad middag. Tyvärr var de läckraste rätterna slut, så det blev en laxpasta för min del. Men det var gott det med.
Sen spelade vi spel inne på rummet efter kvällspromenaden.
Väntan.... Skön väntan.
Onsdag 2 augusti
Den här dagen skulle redan från början bli en dag av väntan. Till en början regnade det av och an. Jag och Max fick naturligtvis trotsa detta några gånger ändå, för att diverse behov.
Annars satt vi inne och tittade ut. En ganska skön tillvaro faktiskt.
Undertiden fick utrustningen torka ordentligt.
Men mot eftermiddagen klarnade det upp, och vi kunde ge oss ut på lite grönare promenader, om än i tofflor för min del. Självklart blev det ännu en skön bastu på kvällen.
Våra rumskompisar bytte rum, då Kompis inte var helt trygg över Max. Istället fick vi sällskap av en far och son med en liten settertik vars namn jag i skrivande stund helt glömt bort.
Den här dagen skulle redan från början bli en dag av väntan. Till en början regnade det av och an. Jag och Max fick naturligtvis trotsa detta några gånger ändå, för att diverse behov.
Annars satt vi inne och tittade ut. En ganska skön tillvaro faktiskt.
Undertiden fick utrustningen torka ordentligt.
Men mot eftermiddagen klarnade det upp, och vi kunde ge oss ut på lite grönare promenader, om än i tofflor för min del. Självklart blev det ännu en skön bastu på kvällen.
Våra rumskompisar bytte rum, då Kompis inte var helt trygg över Max. Istället fick vi sällskap av en far och son med en liten settertik vars namn jag i skrivande stund helt glömt bort.
Raketfart i motregn
Tisdag 1 augusti
Den stora dagen hade anlänt. Eldprovet. Eller vattenprovet kanske man skulle säga. Precis som meteorologerna förutspått var det nämligen regnoväder hela dagen.
Jag bestämde mig för att ändå ge mig ut. Det är inte så mycket roligare att sitta inne i ett hundrum en hel dag när det regnar jämfört med att vara ute och gå.
Så framåt 11-tiden gav vi oss av. Jag hade ingen större brådska eftersom kängornas limning gärna skulle stå så länge som möjligt. Nu hade de härdat 21 timmar.
Det regnade ganska ihärdigt, och en vind som varierade mellan 5 och 10 sekundmeter. Ryggsäcken min var ganska stor, och med max liggunderlag på toppen blir det en ganska reslig pjäs. Tyvärr ställer detta till problem när man ska dra över regnskyddet på ryggsäcken. Jag hade varit förutseende och tagit med mitt stora. Men att få detta att sitta bra, och framför allt täcka in det som skyddas skall visade sig vara svårare.
Eftersom jag tyckte mig se små antydningar till haltande på Max dagen innan bestämde jag mig för att ta hans packning i min. Men Max traskade på bra i regnet. Mycket bra till och med!
Efter 10km kom vi till en nödstuga med skyltning osv. Då hade vi gått i 2 timmar(!!!). Måste vara ett mindre rekord. För oss i alla fall. I den här tabellen kan man se hur lång tid STF räknar med att det tar att gå.
Ungefär vid denna tid brast lagningen på kängan, och det blev till att köra med remknepet igen.Jag har nu också fått klart för mig att kängan inte alls, i motsats till vad jag kanske trott lite, har som en strumpa av goretex i sig. Underifrån förutsätts sulan (med all rätt kan man ju iofs tycka) hålla tätt.
Det här gjorde mina kängor extremt blöta, och jag skojar inte om jag säger att det var som att hälla i en liter vatten och stoppa ner foten. Smutsigt vatten trängde in underifrån vilket visades på mina vita yllesockar. Lite bittert. Men tydligen är det då man går som bäst i oväder.
Efter ett tag stannade vi för en snabb näringspåfyllning i form a lite mackor som jag hade kvar, samt torrfoder.
Efter 5 timmar var vi framme vid Helags. Genomblöta. Motregnet (kombination av motvind och regn) hade dessutom gjort stora delar av in ryggsäck dyngsur, eftersom regnskyddet mest satt som ett vindfång på "fel" sida av säcken, från regnet sett.
Den där regnklädesindustrin måste vara tidernas bluff och humbug. Nästan i alla fall. Jag tror mig ha förstått hur det fungerar, någorlunda.
Jag har en Klättermusen Grim jacka, och ett par Gore-Tex-byxor från Fjällräven. Båda är av så kallat ?andande? material (även om Klättermusen iofs tar avstånd uttrycket och har en mindre C-uppsats i ämnet på sin web under titeln MFR på sin hemsida. Intressant och lärorikt läsande. Men det löser tyvärr inte mina problem.
Jackan Grim är nog utan tvekan en av marknadens mest ventierade. Bland annat med hjälp av en helt upprullningsbar rygg. Problemet är bara att i dåligt regnväder är det ingen bra idé att öppna, eftersom vattnet kommer in den vägen ganska snabbt, via ryggsäcken osv.
Materialen har ju två huvudegenskaper. De är vattentäta och de ?andas? (Det är enklast att använda det ordet). Så om det är uppehåll och kanske till och med blåser så andas de. Regnar det så är de vattentäta och släpper inte in regnet. Problemet är bara att när det regnar och matieralet blir blött på utsidan försämras andningsegenskaperna markant!
Jag har sett demonstrationer av Gore-Tex i tidernas begynnelse där man har ett plexiglasrör som man sågat av och lagt ett Gore-Tex-lager mellan och limmat i hop. Sedan har man fyllt på med vatten uppifrån, som naturligtvis hålls upp av Gore-Texen. På den undra delen monterar man handklämd luftpump. Och när man klämmer på den kan man snällt se att det minsann tränger igenom luftbubblor genom upp genom vattnet. Hipp hurra. Problemet är ju bara att det kräv att man trycksätter luften i den undre delen för att detta ska ske. Vilket tryck tror ni att man bygger upp inne i en jacka eller byxa? Precis.
Om man dessutom, som jag, har lätt för att svettas, har ryggsäck på sig (som i sig ger härliga svettningar vid ländrygg och över axlar) blir man helt enkelt plaskblöt inifrån.
Nu kanske det låter som att jag är missnöjd med mina kläder. Men det har jag faktiskt svårt att vara, eftersom jag vet att det ändå inte blir så mycket bättre. Det skulle vara om jag på något sätt kan svettas mindre, men mig veterligen är det svårt att göra något åt. Man kan ju iofs gå lite långsammare, kanske skaffa en sherpa. Men det är väl det. Och när man använder kläderna som vindkläder, eller när det duggar, ja då fungerar de utmärkt.
Det var skönt att ta in på rummet då. Dock dröjde det inte många minuter innan det kom ett ungt par från Sundsvall med en ung Schäferhane (vid namn Kompis) som skulle dela rum med oss. Det verkarde fungera bra till en början. Men framåt kvällen skedde en liten urladdning, och Kompis var en ganska nervös och hispig hund under natten som skulle hålla koll på Max. Max däremot var kolugn. Även denna kväll blev det bastu och en välbehövlig dusch. I vanlig ordning berättas det om dagens strapatser. Det är nästan obligatoriskt.
En kille som kom lite senare berättade för sina tjejkompisar att det var någon som som gått från Sylarna på fem timmar, med ett litet utropstecken efter. "Men det var väl du?" sa de och tittade på mig. "Ja, jag och min draghund" svarade jag.
Jag passade även på att återbörda mina kartor, som lyckligtvis hade lämnats in i receptionen på Helags.
Eftersom mitt känghaveri ställt till det ganska duktigt var jag väldigt inställd på att nästa dag bara ta mig ner till Kläppen och åka hem. H&A&T fick gå själva upp på Helags på fredag.
Men efter att ha pratat med H. först och fått erbjudande om att de skulle fixa fram skodon och ta med sig på torsdagen, och ha funderat på det hela i bastun, bestämde jag mig stanna vid Helags och invänta dem. Något jag inte skulle ångra. Vädret skulle ju nämligen bli bättre. (Kunde det bli annat?)
Den stora dagen hade anlänt. Eldprovet. Eller vattenprovet kanske man skulle säga. Precis som meteorologerna förutspått var det nämligen regnoväder hela dagen.
Jag bestämde mig för att ändå ge mig ut. Det är inte så mycket roligare att sitta inne i ett hundrum en hel dag när det regnar jämfört med att vara ute och gå.
Så framåt 11-tiden gav vi oss av. Jag hade ingen större brådska eftersom kängornas limning gärna skulle stå så länge som möjligt. Nu hade de härdat 21 timmar.
Det regnade ganska ihärdigt, och en vind som varierade mellan 5 och 10 sekundmeter. Ryggsäcken min var ganska stor, och med max liggunderlag på toppen blir det en ganska reslig pjäs. Tyvärr ställer detta till problem när man ska dra över regnskyddet på ryggsäcken. Jag hade varit förutseende och tagit med mitt stora. Men att få detta att sitta bra, och framför allt täcka in det som skyddas skall visade sig vara svårare.
Eftersom jag tyckte mig se små antydningar till haltande på Max dagen innan bestämde jag mig för att ta hans packning i min. Men Max traskade på bra i regnet. Mycket bra till och med!
Efter 10km kom vi till en nödstuga med skyltning osv. Då hade vi gått i 2 timmar(!!!). Måste vara ett mindre rekord. För oss i alla fall. I den här tabellen kan man se hur lång tid STF räknar med att det tar att gå.
Ungefär vid denna tid brast lagningen på kängan, och det blev till att köra med remknepet igen.Jag har nu också fått klart för mig att kängan inte alls, i motsats till vad jag kanske trott lite, har som en strumpa av goretex i sig. Underifrån förutsätts sulan (med all rätt kan man ju iofs tycka) hålla tätt.
Det här gjorde mina kängor extremt blöta, och jag skojar inte om jag säger att det var som att hälla i en liter vatten och stoppa ner foten. Smutsigt vatten trängde in underifrån vilket visades på mina vita yllesockar. Lite bittert. Men tydligen är det då man går som bäst i oväder.
Efter ett tag stannade vi för en snabb näringspåfyllning i form a lite mackor som jag hade kvar, samt torrfoder.
Efter 5 timmar var vi framme vid Helags. Genomblöta. Motregnet (kombination av motvind och regn) hade dessutom gjort stora delar av in ryggsäck dyngsur, eftersom regnskyddet mest satt som ett vindfång på "fel" sida av säcken, från regnet sett.
Den där regnklädesindustrin måste vara tidernas bluff och humbug. Nästan i alla fall. Jag tror mig ha förstått hur det fungerar, någorlunda.
Jag har en Klättermusen Grim jacka, och ett par Gore-Tex-byxor från Fjällräven. Båda är av så kallat ?andande? material (även om Klättermusen iofs tar avstånd uttrycket och har en mindre C-uppsats i ämnet på sin web under titeln MFR på sin hemsida. Intressant och lärorikt läsande. Men det löser tyvärr inte mina problem.
Jackan Grim är nog utan tvekan en av marknadens mest ventierade. Bland annat med hjälp av en helt upprullningsbar rygg. Problemet är bara att i dåligt regnväder är det ingen bra idé att öppna, eftersom vattnet kommer in den vägen ganska snabbt, via ryggsäcken osv.
Materialen har ju två huvudegenskaper. De är vattentäta och de ?andas? (Det är enklast att använda det ordet). Så om det är uppehåll och kanske till och med blåser så andas de. Regnar det så är de vattentäta och släpper inte in regnet. Problemet är bara att när det regnar och matieralet blir blött på utsidan försämras andningsegenskaperna markant!
Jag har sett demonstrationer av Gore-Tex i tidernas begynnelse där man har ett plexiglasrör som man sågat av och lagt ett Gore-Tex-lager mellan och limmat i hop. Sedan har man fyllt på med vatten uppifrån, som naturligtvis hålls upp av Gore-Texen. På den undra delen monterar man handklämd luftpump. Och när man klämmer på den kan man snällt se att det minsann tränger igenom luftbubblor genom upp genom vattnet. Hipp hurra. Problemet är ju bara att det kräv att man trycksätter luften i den undre delen för att detta ska ske. Vilket tryck tror ni att man bygger upp inne i en jacka eller byxa? Precis.
Om man dessutom, som jag, har lätt för att svettas, har ryggsäck på sig (som i sig ger härliga svettningar vid ländrygg och över axlar) blir man helt enkelt plaskblöt inifrån.
Nu kanske det låter som att jag är missnöjd med mina kläder. Men det har jag faktiskt svårt att vara, eftersom jag vet att det ändå inte blir så mycket bättre. Det skulle vara om jag på något sätt kan svettas mindre, men mig veterligen är det svårt att göra något åt. Man kan ju iofs gå lite långsammare, kanske skaffa en sherpa. Men det är väl det. Och när man använder kläderna som vindkläder, eller när det duggar, ja då fungerar de utmärkt.
Det var skönt att ta in på rummet då. Dock dröjde det inte många minuter innan det kom ett ungt par från Sundsvall med en ung Schäferhane (vid namn Kompis) som skulle dela rum med oss. Det verkarde fungera bra till en början. Men framåt kvällen skedde en liten urladdning, och Kompis var en ganska nervös och hispig hund under natten som skulle hålla koll på Max. Max däremot var kolugn. Även denna kväll blev det bastu och en välbehövlig dusch. I vanlig ordning berättas det om dagens strapatser. Det är nästan obligatoriskt.
En kille som kom lite senare berättade för sina tjejkompisar att det var någon som som gått från Sylarna på fem timmar, med ett litet utropstecken efter. "Men det var väl du?" sa de och tittade på mig. "Ja, jag och min draghund" svarade jag.
Jag passade även på att återbörda mina kartor, som lyckligtvis hade lämnats in i receptionen på Helags.
Eftersom mitt känghaveri ställt till det ganska duktigt var jag väldigt inställd på att nästa dag bara ta mig ner till Kläppen och åka hem. H&A&T fick gå själva upp på Helags på fredag.
Men efter att ha pratat med H. först och fått erbjudande om att de skulle fixa fram skodon och ta med sig på torsdagen, och ha funderat på det hela i bastun, bestämde jag mig stanna vid Helags och invänta dem. Något jag inte skulle ångra. Vädret skulle ju nämligen bli bättre. (Kunde det bli annat?)
Surt konstaterande och väntan
Måndag 31 juli
Nu hade vi bara några kilometer kvar till Sylarnas station. Max ville ner till vattnet och bada, men jag var ganska angelägen om att åtgärda mina skodonsproblem.
Spontant verkade det inte särskilt positivt. När jag frågade personalen trodde de att de hadde ett par gummistövlar. I källaren. Tjejen gick ner för att kolla och kom tillbaka och meddelade att de var i storlek 41... Suck...
Men några av kollegorna tillfrågades, och en hjälpsam kille trodde starkt på limma med tvåkomponents epoxylim, med den nackdelen att det bör få härda 24 timmar för att sitta optimalt. Sagt och gjort, det var mitt enda alternativ, även om jag själv var väldigt skeptiskt eftersom jag hade svårt att tro att något över huvudtaget skulle kunna fästa i den porösa mellansulan. Men med lite rengöring, torkning såg det helt OK ut. Personalen på Sylarna var hjälpsamma. Och inget ville de ha för besväret.
Som tur var visade det sig att de precis fått en avbokning på ett hundrum. Kanske pga vägraset norr om fjällområdet som gav störningar i trafiken.
Utan kängor, och med ett annalkande regnväder blev resten av dagen inte mycket mer än korta promenader med Max, och så lite bastubad. Pga hög beläggning den kvällen fick vi sällskap av två trevliga göteborgare med en del hundvana.
Nu hade vi bara några kilometer kvar till Sylarnas station. Max ville ner till vattnet och bada, men jag var ganska angelägen om att åtgärda mina skodonsproblem.
Spontant verkade det inte särskilt positivt. När jag frågade personalen trodde de att de hadde ett par gummistövlar. I källaren. Tjejen gick ner för att kolla och kom tillbaka och meddelade att de var i storlek 41... Suck...
Men några av kollegorna tillfrågades, och en hjälpsam kille trodde starkt på limma med tvåkomponents epoxylim, med den nackdelen att det bör få härda 24 timmar för att sitta optimalt. Sagt och gjort, det var mitt enda alternativ, även om jag själv var väldigt skeptiskt eftersom jag hade svårt att tro att något över huvudtaget skulle kunna fästa i den porösa mellansulan. Men med lite rengöring, torkning såg det helt OK ut. Personalen på Sylarna var hjälpsamma. Och inget ville de ha för besväret.
Som tur var visade det sig att de precis fått en avbokning på ett hundrum. Kanske pga vägraset norr om fjällområdet som gav störningar i trafiken.
Utan kängor, och med ett annalkande regnväder blev resten av dagen inte mycket mer än korta promenader med Max, och så lite bastubad. Pga hög beläggning den kvällen fick vi sällskap av två trevliga göteborgare med en del hundvana.
Vilsna äventyr och trasigt materiel
Söndag 30 juli
Jag vaknade till ljudet av tältduk som slog lite lätt i vinden.
Max låg snällt och vilade i väntan på att husse skulle vakna. Han respekterar att man sover, men ger man minsta tecken på att vara vaken är han snabbt framme för att förhindra att man somnar om med sin berömda slips.
Till frukost blev det norsk solrosgröt. En gröt gjord bland annat med solrosfrön, linfrön men även vanliga sädesslag. Denna gången gjorde jag rätt, och hällde det kokande vattnet i påsen. Det visade sig att norrmännen tänkt till igen. På ytan bildas mjölk. Och i den simmar lite torkade hallon. Gröten var till och med färdigsötad! Således hade jag packat ner skummjölk, mikrovisp och lingonsylt (många hekton där!) helt i onödan.
Gott var det också. Faktiskt! Till det blev det knäckebröd med tubpålägg. Ost med enrisrökt renkött samt messmör. Tubpålägg håller sig bra, och är ofta ett bra sätt att få i sig det kalcium som man normalt får i sig med alla mjölkprodukter man sätter i sig hemma.
Jag plockade ihop våra prylar och spände på Max hans klövjeväska.
Vi hade inte många meter till leden. Efter att ha gått ett tag blev jag orolig att leden vi gick på kanske var den till Gåsen, och inte till Sylarna. Vi hade ju vikit av kvällen innan före dessa skyltar.
Jag bestämde mig för att gå uppåt i terrängen, eftersom jag var ganska säker på att Sylarna-leden gick där. Men jag hittade ingen led. Jaha, då är det väl dags att ta fram kartan då (jag har slutat gå med kartan i hand hela tiden, som jag gjorde mina första vandringar). Men till min stora förvåning kunde jag inte hitta kartan. Jag packade ur nästan hela ryggsäcken.
Jag antog att jag helt enkelt glömt kartorna på Helags kvällen innan, troligen när jag snörade på mig kängorna. Eftersom jag gått så många gånger i området kändes det som onödigt att vända tillbaka för att hämta kartorna. Vi hade ju gått en bit. Jag kunde ju lika gärna köpa en ny karta på Sylarna när jag kommer fram. Leden hittar jag ju snart. Tänkte jag.
Men inte såg jag någon led inte. Jag stannade. Jag spanade. Faktum är att jag såg inte en enda människa i dalen, på hela dagen. Det slutade med att jag och Max gick off-trail hela dagen! Det är lite jobbigare. Men mycket skönare! Jag tror särskilt Max gillade det, även om han inte var medveten om att det var det vi gjorde. Eftersom det dessutom var så torrt i markerna var det ganska behagligt.
När jag till slut närmade mig det sista passet före Sylarna tyckte jag mig inte känna igen mig riktigt. Till slut fick jag syn på en nödstuga en bit upp i ett pass. När jag kom fram träffade jag på ett par holländare som skulle till att tälta bredvid stugan. Jag pratade med dem, och vi kollade på kartan som satt uppsatt på väggen inne i stugan. Det visade sig att jag hade kommit till Ekorrpasset! Jag hade alltså gått in en dalgång för tidigt. Ekorrpasset ligger precis i böjen på vägen mellan Nedalshytta och Sylarna på kartan.
Jag bestämde att vi skulle gå upp i passet mot Sylarna och sedan slå läger på ?slänten? ner mot Sylarna. Det visade sig vara väldigt mycket sten där. Till slut hittade jag en plats som kandiderade. Och efter lite knästående arbete med att plocka bort stenar som stack upp ur marken (både för vår och tältgolvets skull) så blev det dugligt. Max var påtagligt trött och somnade medan jag slog upp tältet. Efter att tältet stod upp vad det dags för middag. Efter det kröp vi in i tältet. Inga problem att somna den dagen.
Nu kanske någon undrar om jag inte blev orolig när jag gick vilse utan karta. Men svaret är nej. Eftersom jag visste var vi var (även om det visade sig att jag visste fel) infann sig aldrig den känslan. Det faktum att vi hade med oss utrustning för en hel vecka i fält dessutom gjorde dessutom att vi inte var piskade att nå fram till någon särskild stuga vid en viss tid. Den enda tiden vi hade att passa var att vi skulle möta upp H, A och T på Helags fjällstation på torsdagkvällen.
Faktum är att det var nästan lite skönt att gå ?vilse?, och det slog mig att den optimala semestern och avkopplingen får man nog om man ger sig ut i fjällen och lämnar klockan i bilen. Att inte ha någon klocka. Att inte binda upp matpauser vid klockslag. Att inte stiga upp för att klockan är si och så. Att inte gå och lägga sig för att klocka är ett visst klockslag. Utan att lyssna på kroppen. Tro mig, då äter och sover man perfekt. Karta ska användas minimalt, men helst inte tappas bort. Veckodagarna håller man ju koll på ändå. Och med solens hjälp har man ett humm om vilken tid på dygnet det är. Detta förutsätter förstås att man är ute på tältvandring. Så fort man kommer i kontakt med fjällstationer och stugor dyker det upp öppettider, utcheckningstider, bastutider osv.
Mitt i denna avkoppling möttes jag av en stor motgång. Mina kängor, trogna som få, har med årens rätt blivit ganska slitna på yttersulan, och redan för två år sedan undersökte jag om man kunde köpa ny yttersula. Det kan man, tack vare en seriös tillverkare. (Det är något som är applicerbart på många områden för övrigt. En bra tillverkare tillhandahåller reservdelar och reparationer till sina produkter. Även flera år efter att produkten slutat att tillverkas. Ett exempel: Om du köper en espressomaskin på Clas Ohlson, kan du då köpa reservdelar? Kan du få maskinen servad (och då menar jag inte reparerad (vilket iofs kanske behövs efter ett tag)) utan underhållsservad, precis som man lämnar in bilen på tretusenmilaservice? Troligen inte. Är det smart att köpa en espressomaskin på Clas Ohlson? Troligen inte.
Ett annat exampel: hörlurar. Jag har sedan ett par år ett par Sennheiser HD-600. Slits de? Ja. Kontakter och kablar slits. Öronmuffar, huvudband likaså. Dessa går att byta ut, och köpa som reservdelar från Sennheiser. Det känns seriöst. Men så är de så klart inte gratis heller. Jag tycker ändå att det är något man ska ha i åtanke när man köper vissa typer prylar.
Men slut på den här avstickaren nu...
Jag fortsatte i alla fall att använda kängorna förra sommaren och var sedan fast besluten att skicka in dem för sulbyte. Yttersulan hade släppt lite i bakant på ena kängen, och i övrigt var båda sulorna ganska slitna.
Importören skickar ner kängorna till tyskland där de byter både yttersula, mellansula, gummikant runt om, samt innersulor och remmar.
Men eftersom det inte var brådskande fick jag liksom aldrig tummen ur. Till slut konstaterade jag att om jag skickar in kängorna nu hinner jag kanske inte få tillbaka dem i tid.
Under denna söndagsvandring börjar dock sulan släppa lite mer, och jag märker att den släppt vid hålfoten också. Halvvägs genom dagen lossnar de bakre två tredjedelarna helt, och jag har mig ett problem. Utan yttersulan sliper man ner mellansulan på en halvminut. Så prio ett blir att se till att sulan sitter kvar och skyddar mellansulan.
Som tur är har jag lite remmar till liggunderlag och lite reservsnören till kängorna med vilka jag lyckas binda upp sulan hjälpligt genom att spänna vid klacken. Fungerade riktigt bra. Men jag insåg direkt att något behövde göras. Det skulle inte hålla hela veckan. Mitt hopp stod till Sylarna, där försäljningsutbudet är hyffsat bra.
Jag vaknade till ljudet av tältduk som slog lite lätt i vinden.
Max låg snällt och vilade i väntan på att husse skulle vakna. Han respekterar att man sover, men ger man minsta tecken på att vara vaken är han snabbt framme för att förhindra att man somnar om med sin berömda slips.
Till frukost blev det norsk solrosgröt. En gröt gjord bland annat med solrosfrön, linfrön men även vanliga sädesslag. Denna gången gjorde jag rätt, och hällde det kokande vattnet i påsen. Det visade sig att norrmännen tänkt till igen. På ytan bildas mjölk. Och i den simmar lite torkade hallon. Gröten var till och med färdigsötad! Således hade jag packat ner skummjölk, mikrovisp och lingonsylt (många hekton där!) helt i onödan.
Gott var det också. Faktiskt! Till det blev det knäckebröd med tubpålägg. Ost med enrisrökt renkött samt messmör. Tubpålägg håller sig bra, och är ofta ett bra sätt att få i sig det kalcium som man normalt får i sig med alla mjölkprodukter man sätter i sig hemma.
Jag plockade ihop våra prylar och spände på Max hans klövjeväska.
Vi hade inte många meter till leden. Efter att ha gått ett tag blev jag orolig att leden vi gick på kanske var den till Gåsen, och inte till Sylarna. Vi hade ju vikit av kvällen innan före dessa skyltar.
Jag bestämde mig för att gå uppåt i terrängen, eftersom jag var ganska säker på att Sylarna-leden gick där. Men jag hittade ingen led. Jaha, då är det väl dags att ta fram kartan då (jag har slutat gå med kartan i hand hela tiden, som jag gjorde mina första vandringar). Men till min stora förvåning kunde jag inte hitta kartan. Jag packade ur nästan hela ryggsäcken.
Jag antog att jag helt enkelt glömt kartorna på Helags kvällen innan, troligen när jag snörade på mig kängorna. Eftersom jag gått så många gånger i området kändes det som onödigt att vända tillbaka för att hämta kartorna. Vi hade ju gått en bit. Jag kunde ju lika gärna köpa en ny karta på Sylarna när jag kommer fram. Leden hittar jag ju snart. Tänkte jag.
Men inte såg jag någon led inte. Jag stannade. Jag spanade. Faktum är att jag såg inte en enda människa i dalen, på hela dagen. Det slutade med att jag och Max gick off-trail hela dagen! Det är lite jobbigare. Men mycket skönare! Jag tror särskilt Max gillade det, även om han inte var medveten om att det var det vi gjorde. Eftersom det dessutom var så torrt i markerna var det ganska behagligt.
När jag till slut närmade mig det sista passet före Sylarna tyckte jag mig inte känna igen mig riktigt. Till slut fick jag syn på en nödstuga en bit upp i ett pass. När jag kom fram träffade jag på ett par holländare som skulle till att tälta bredvid stugan. Jag pratade med dem, och vi kollade på kartan som satt uppsatt på väggen inne i stugan. Det visade sig att jag hade kommit till Ekorrpasset! Jag hade alltså gått in en dalgång för tidigt. Ekorrpasset ligger precis i böjen på vägen mellan Nedalshytta och Sylarna på kartan.
Jag bestämde att vi skulle gå upp i passet mot Sylarna och sedan slå läger på ?slänten? ner mot Sylarna. Det visade sig vara väldigt mycket sten där. Till slut hittade jag en plats som kandiderade. Och efter lite knästående arbete med att plocka bort stenar som stack upp ur marken (både för vår och tältgolvets skull) så blev det dugligt. Max var påtagligt trött och somnade medan jag slog upp tältet. Efter att tältet stod upp vad det dags för middag. Efter det kröp vi in i tältet. Inga problem att somna den dagen.
Nu kanske någon undrar om jag inte blev orolig när jag gick vilse utan karta. Men svaret är nej. Eftersom jag visste var vi var (även om det visade sig att jag visste fel) infann sig aldrig den känslan. Det faktum att vi hade med oss utrustning för en hel vecka i fält dessutom gjorde dessutom att vi inte var piskade att nå fram till någon särskild stuga vid en viss tid. Den enda tiden vi hade att passa var att vi skulle möta upp H, A och T på Helags fjällstation på torsdagkvällen.
Faktum är att det var nästan lite skönt att gå ?vilse?, och det slog mig att den optimala semestern och avkopplingen får man nog om man ger sig ut i fjällen och lämnar klockan i bilen. Att inte ha någon klocka. Att inte binda upp matpauser vid klockslag. Att inte stiga upp för att klockan är si och så. Att inte gå och lägga sig för att klocka är ett visst klockslag. Utan att lyssna på kroppen. Tro mig, då äter och sover man perfekt. Karta ska användas minimalt, men helst inte tappas bort. Veckodagarna håller man ju koll på ändå. Och med solens hjälp har man ett humm om vilken tid på dygnet det är. Detta förutsätter förstås att man är ute på tältvandring. Så fort man kommer i kontakt med fjällstationer och stugor dyker det upp öppettider, utcheckningstider, bastutider osv.
Mitt i denna avkoppling möttes jag av en stor motgång. Mina kängor, trogna som få, har med årens rätt blivit ganska slitna på yttersulan, och redan för två år sedan undersökte jag om man kunde köpa ny yttersula. Det kan man, tack vare en seriös tillverkare. (Det är något som är applicerbart på många områden för övrigt. En bra tillverkare tillhandahåller reservdelar och reparationer till sina produkter. Även flera år efter att produkten slutat att tillverkas. Ett exempel: Om du köper en espressomaskin på Clas Ohlson, kan du då köpa reservdelar? Kan du få maskinen servad (och då menar jag inte reparerad (vilket iofs kanske behövs efter ett tag)) utan underhållsservad, precis som man lämnar in bilen på tretusenmilaservice? Troligen inte. Är det smart att köpa en espressomaskin på Clas Ohlson? Troligen inte.
Ett annat exampel: hörlurar. Jag har sedan ett par år ett par Sennheiser HD-600. Slits de? Ja. Kontakter och kablar slits. Öronmuffar, huvudband likaså. Dessa går att byta ut, och köpa som reservdelar från Sennheiser. Det känns seriöst. Men så är de så klart inte gratis heller. Jag tycker ändå att det är något man ska ha i åtanke när man köper vissa typer prylar.
Men slut på den här avstickaren nu...
Jag fortsatte i alla fall att använda kängorna förra sommaren och var sedan fast besluten att skicka in dem för sulbyte. Yttersulan hade släppt lite i bakant på ena kängen, och i övrigt var båda sulorna ganska slitna.
Importören skickar ner kängorna till tyskland där de byter både yttersula, mellansula, gummikant runt om, samt innersulor och remmar.
Men eftersom det inte var brådskande fick jag liksom aldrig tummen ur. Till slut konstaterade jag att om jag skickar in kängorna nu hinner jag kanske inte få tillbaka dem i tid.
Under denna söndagsvandring börjar dock sulan släppa lite mer, och jag märker att den släppt vid hålfoten också. Halvvägs genom dagen lossnar de bakre två tredjedelarna helt, och jag har mig ett problem. Utan yttersulan sliper man ner mellansulan på en halvminut. Så prio ett blir att se till att sulan sitter kvar och skyddar mellansulan.
Som tur är har jag lite remmar till liggunderlag och lite reservsnören till kängorna med vilka jag lyckas binda upp sulan hjälpligt genom att spänna vid klacken. Fungerade riktigt bra. Men jag insåg direkt att något behövde göras. Det skulle inte hålla hela veckan. Mitt hopp stod till Sylarna, där försäljningsutbudet är hyffsat bra.
Ändrade planer
Lördag 29 juli
Så på lördagmorgonen gav vi oss av. Jag och det svarta monstret till höger. Masken även kallad.
Färden gick mot Ljungdalen och kläppen En resa på 56 mil eller så, som tar 7-8 timmar med några pauser. Bland annat med stopp i Sveg där det blev lunch på Sibylla. En Superstar till mig, och en Big Star naturell till Masken.
Vi kom upp till parkeringen vid Kläppen i Ljungdalen (se kartan som referens) strax före fyra på eftermiddag, och när vi lämnade den samma var klockan strax efter. Första 5-6 kilometrarna ringlar sig genom relativt lågväxande skogsbushterräng, därefter kommer man ut på det underbara kalfjället, som erbjuder både utsikt och, om man inte har otur, lite svalkande fläktande vind. När klockan var 19 var vi framme vid Helags fjällstation.
Där passade jag på att väga våra väskor eftersom jag inte haft möjlighet att göra det hemma. Fiskvågen (ja, en våg för extrema optimister...) som jag brukar använda till att väga ryggsäcken med (de fiskar jag fångat ger knappt utslag på den vågen...) låg hemma i lägenheten. Jag befarade det värsta, och min säck vägde in på sköna 25kg... Max väska var nätta 3kg. Jag tog det lite lugnt med den, eftersom jag vet att hans kondition i år inte är vad den varit av diverse anledningar. Och ska man vara ute en hel vecka är det ju dumt att slita ut hunden i början.
Eftersom jag inte hittade någon skylt där mot Nedalshytta, som ligger i Norge, dit jag hade tänkt gå, gick jag in och frågade en stugvärd. Passande nog var han norrman. Varifrån är jag dock osäker på. Men lite dialekt var det allt. Och det var inte Oslo-mål. Inte heller Stavanger-mål.
Han informerade i alla fall om att sträcka jag tänkt ge mig in på var väldigt stenig med mycket så kallad blockterräng, vilket inte är att rekommendera. Än mindre när man har hund med sig.
Jag fattade snabbt beslut om att hålla mig på den svenska sidan, med risk för att mest traska på redan besökt mark. Eftersom vädret var strålande, och vi hade både utrustning och mat med oss för en hel vecka i tält gick vi några hundra meter till, jag och Max.
Den här kvällen hade jag ju längtat efter så länge. Att få krypa in i det lilla, men rymliga tältet, med in favortihund och bara mysa av bakgrundsljudet. En ständigt flödande jock (även om det i år varit ovanligt torrt och säkert flödade mindre än vanligt.)
Innan det var dags att nanna tillagade jag resans första frystorkade måltid.
Killen på Naturkompaniet tyckte jag skulle testa det nya norska frystorkade märket.
Jag är inte den som inte törs testa nya saker. Även alla tidigare frystorkade rätter alltid varit Blå Band. Dessa var dock avsevärt dyrare. Blå band kostar 39kr för en måltid, 19 för gröten. Den norska (REAL, Turmat från Norska Drytech) kostade 65kr.
Och jag kan nog lugnt påstå att det var klar skillnad på maten.
Jag tyckte instruktionerna på påsen var lite flummiga. Om det var för att det var sådana där instruktioner där de försöker skriva på två eller ibland tre olika språk samtidigt vet jag inte.
Men när jag satt och åt tittade jag en gång till på instruktionerna. Och då gick det upp ett ljus!
De är inte dumma de där norrmännen! Helt plötsligt insåg jag hur genial denna mat var.
Jag hade tällt upp innehållet i mitt lilla enmanskök, som jag köpte för två år sedan men aldrig använt (har bara använt brännaren (Technotrail, fast första generationen utan inbyggd piezotändare) till min mockabryggare förut), fyllt på med vatten och kokat upp och rört om osv.... Äta kunde jag ju göra direkt ur köket. Norrmännen hade tänkt steget längre (ja jag fick veta senare att även svenska Wildlife har samma princip).
Instruktionerna är enkla. Koka upp 3,6dl vatten. Häll i det i påsen (ja, i påsen!). Rör om. Förslut ?zip-låset?, låt stå fem minuter. Öppna, rör om. Ät dirket ur påsen.
Varför är då detta så ?revolutionerande? (det är det i mitt friluftsliv i alla fall!)?
Jo, med denna metod får du flera fördelar. Du behöver bara koka upp lite vatten. 3,6dl går ganska fort. Det blir ingen disk, sånär som på skeden. Men är man bra på att slicka av den, vilket man brukar vara när man är så hungring som man är på fjället, så är detta inte ett problem,.
I och med att vattnet bara ska kokas upp är det mycket lättare att beräkna hur mycket gas som går åt. Det går dessutom åt mindre gas!
Frågar du t.ex. Prismus hur länge deras 220g (netto) behållar räcker till säger de att man kan koka upp 1 liter vatten (från vilken temperatur ska jag låta vara osagt i skrivande stund) 15 gånger.
Köper man då Blå Bands produkter kan det t.ex. stå att man ska blanda vatten och påsens innehåll, koka upp och låta småputtra i 5-10 minuter. Hur ska man beräkna bränsleåtgång för sånt?
Dessutom har de mage att säga att påsen innehåller 1-2 portioner. Tror de att fjällvandrare är anorektiker?
Men eftesom man inte behöver diska, kan man alltså lämna den mesta (om inte all) diskutrustning hemma. Då har man sparat något hekto eller två i vikt bara där.
Matlagningen går dessutom snabbare. (Med den annars ganska avskydda diskningen inräknad blir det väldigt mycket snabbare!). Dessutom kan man utan problem vara två personer om ett sånt litet enmanskök som jag har. Vips har vi sparat väldigt mycket vikt!
Även matlåda/tallrik osv kan man lämna hemma. En sked är allt man behöver. Vatten driker man direkt ut sin flaska.
Men till frukost då, kanske någon undrar. Det har norrmännen tänkt på också. Men det berättar jag om imorgon. Var sak har sin tid.
Efter att ha börjat ana vidden av min upptäckt (mycket av det jag just skrivit ovan har jag gått och bearbetat under den gångna veckan. Även om bloggen inte uppdaterats, har den funnits i mitt sinne varje dag.(!)) var det dags att gå ner till bäcken för att göra vad som förhoppningsvis var min disksession på huk...
Sen var det dags att krypa in i det häftiga tältet som vi lånat. Ett Fjällräven Foxlite. Tillverkas inte idag. Men jag minns att jag var på väg att köpa ett när det begav sig.
Som en kille skrev i en kort recension på Utsidan:
Sist men inte minst. Absolut inte minst. Tältet är fränt. Det är skitsnyggt. När man ser det på lite håll är det verkligen omöjligt att ens föreställa sig hur man tar sig in i det, eller åt vilket håll man ska ligga och siluetten påminner om något slags majestätisk snäcka.
Att gå in i tältet var inget natuligt för Max. Å andra sidan vill han ju sällan gå in när han är hemma i villan heller. Han är en utehund. Punkt slut. Men när han väl motats in fann han sig snabbt till ro och la sig på sitt liggunderlag. Han förstod nog principen och i viss mån poängen med tält trots allt.
Vi sov gott den natten.
Så på lördagmorgonen gav vi oss av. Jag och det svarta monstret till höger. Masken även kallad.
Färden gick mot Ljungdalen och kläppen En resa på 56 mil eller så, som tar 7-8 timmar med några pauser. Bland annat med stopp i Sveg där det blev lunch på Sibylla. En Superstar till mig, och en Big Star naturell till Masken.
Vi kom upp till parkeringen vid Kläppen i Ljungdalen (se kartan som referens) strax före fyra på eftermiddag, och när vi lämnade den samma var klockan strax efter. Första 5-6 kilometrarna ringlar sig genom relativt lågväxande skogsbushterräng, därefter kommer man ut på det underbara kalfjället, som erbjuder både utsikt och, om man inte har otur, lite svalkande fläktande vind. När klockan var 19 var vi framme vid Helags fjällstation.
Där passade jag på att väga våra väskor eftersom jag inte haft möjlighet att göra det hemma. Fiskvågen (ja, en våg för extrema optimister...) som jag brukar använda till att väga ryggsäcken med (de fiskar jag fångat ger knappt utslag på den vågen...) låg hemma i lägenheten. Jag befarade det värsta, och min säck vägde in på sköna 25kg... Max väska var nätta 3kg. Jag tog det lite lugnt med den, eftersom jag vet att hans kondition i år inte är vad den varit av diverse anledningar. Och ska man vara ute en hel vecka är det ju dumt att slita ut hunden i början.
Eftersom jag inte hittade någon skylt där mot Nedalshytta, som ligger i Norge, dit jag hade tänkt gå, gick jag in och frågade en stugvärd. Passande nog var han norrman. Varifrån är jag dock osäker på. Men lite dialekt var det allt. Och det var inte Oslo-mål. Inte heller Stavanger-mål.
Han informerade i alla fall om att sträcka jag tänkt ge mig in på var väldigt stenig med mycket så kallad blockterräng, vilket inte är att rekommendera. Än mindre när man har hund med sig.
Jag fattade snabbt beslut om att hålla mig på den svenska sidan, med risk för att mest traska på redan besökt mark. Eftersom vädret var strålande, och vi hade både utrustning och mat med oss för en hel vecka i tält gick vi några hundra meter till, jag och Max.
Den här kvällen hade jag ju längtat efter så länge. Att få krypa in i det lilla, men rymliga tältet, med in favortihund och bara mysa av bakgrundsljudet. En ständigt flödande jock (även om det i år varit ovanligt torrt och säkert flödade mindre än vanligt.)
Innan det var dags att nanna tillagade jag resans första frystorkade måltid.
Killen på Naturkompaniet tyckte jag skulle testa det nya norska frystorkade märket.
Jag är inte den som inte törs testa nya saker. Även alla tidigare frystorkade rätter alltid varit Blå Band. Dessa var dock avsevärt dyrare. Blå band kostar 39kr för en måltid, 19 för gröten. Den norska (REAL, Turmat från Norska Drytech) kostade 65kr.
Och jag kan nog lugnt påstå att det var klar skillnad på maten.
Jag tyckte instruktionerna på påsen var lite flummiga. Om det var för att det var sådana där instruktioner där de försöker skriva på två eller ibland tre olika språk samtidigt vet jag inte.
Men när jag satt och åt tittade jag en gång till på instruktionerna. Och då gick det upp ett ljus!
De är inte dumma de där norrmännen! Helt plötsligt insåg jag hur genial denna mat var.
Jag hade tällt upp innehållet i mitt lilla enmanskök, som jag köpte för två år sedan men aldrig använt (har bara använt brännaren (Technotrail, fast första generationen utan inbyggd piezotändare) till min mockabryggare förut), fyllt på med vatten och kokat upp och rört om osv.... Äta kunde jag ju göra direkt ur köket. Norrmännen hade tänkt steget längre (ja jag fick veta senare att även svenska Wildlife har samma princip).
Instruktionerna är enkla. Koka upp 3,6dl vatten. Häll i det i påsen (ja, i påsen!). Rör om. Förslut ?zip-låset?, låt stå fem minuter. Öppna, rör om. Ät dirket ur påsen.
Varför är då detta så ?revolutionerande? (det är det i mitt friluftsliv i alla fall!)?
Jo, med denna metod får du flera fördelar. Du behöver bara koka upp lite vatten. 3,6dl går ganska fort. Det blir ingen disk, sånär som på skeden. Men är man bra på att slicka av den, vilket man brukar vara när man är så hungring som man är på fjället, så är detta inte ett problem,.
I och med att vattnet bara ska kokas upp är det mycket lättare att beräkna hur mycket gas som går åt. Det går dessutom åt mindre gas!
Frågar du t.ex. Prismus hur länge deras 220g (netto) behållar räcker till säger de att man kan koka upp 1 liter vatten (från vilken temperatur ska jag låta vara osagt i skrivande stund) 15 gånger.
Köper man då Blå Bands produkter kan det t.ex. stå att man ska blanda vatten och påsens innehåll, koka upp och låta småputtra i 5-10 minuter. Hur ska man beräkna bränsleåtgång för sånt?
Dessutom har de mage att säga att påsen innehåller 1-2 portioner. Tror de att fjällvandrare är anorektiker?
Men eftesom man inte behöver diska, kan man alltså lämna den mesta (om inte all) diskutrustning hemma. Då har man sparat något hekto eller två i vikt bara där.
Matlagningen går dessutom snabbare. (Med den annars ganska avskydda diskningen inräknad blir det väldigt mycket snabbare!). Dessutom kan man utan problem vara två personer om ett sånt litet enmanskök som jag har. Vips har vi sparat väldigt mycket vikt!
Även matlåda/tallrik osv kan man lämna hemma. En sked är allt man behöver. Vatten driker man direkt ut sin flaska.
Men till frukost då, kanske någon undrar. Det har norrmännen tänkt på också. Men det berättar jag om imorgon. Var sak har sin tid.
Efter att ha börjat ana vidden av min upptäckt (mycket av det jag just skrivit ovan har jag gått och bearbetat under den gångna veckan. Även om bloggen inte uppdaterats, har den funnits i mitt sinne varje dag.(!)) var det dags att gå ner till bäcken för att göra vad som förhoppningsvis var min disksession på huk...
Sen var det dags att krypa in i det häftiga tältet som vi lånat. Ett Fjällräven Foxlite. Tillverkas inte idag. Men jag minns att jag var på väg att köpa ett när det begav sig.
Som en kille skrev i en kort recension på Utsidan:
Sist men inte minst. Absolut inte minst. Tältet är fränt. Det är skitsnyggt. När man ser det på lite håll är det verkligen omöjligt att ens föreställa sig hur man tar sig in i det, eller åt vilket håll man ska ligga och siluetten påminner om något slags majestätisk snäcka.
Att gå in i tältet var inget natuligt för Max. Å andra sidan vill han ju sällan gå in när han är hemma i villan heller. Han är en utehund. Punkt slut. Men när han väl motats in fann han sig snabbt till ro och la sig på sitt liggunderlag. Han förstod nog principen och i viss mån poängen med tält trots allt.
Vi sov gott den natten.
Kortklippt och nyhandlad
Efter att ha varit och klippt mig (välbehövligt inför resten av semestern, och fjällvandringen i synnerhet) och shoppat det sista inför vandringen begav jag mig till Västerås. Det fanns tankar på att åka redan på fredag morgon. Men pga väderprognoserna valde jag att förlägga avresan till lördag morgon. Och tur var väl det. För det blev en del plock och pill. Och till och med lite ytterligare komplettering av proviant. Jag testade det lånade tältet en andra gång. Denna gång för att testa hundens attityd till tältet.
Han har aldrig bott i tält förut.
Han har aldrig bott i tält förut.
