illectric

Så var det då dags... Även träningen har fått stå tillbaka på grund av hoppningen (och en del annat). Tankarna på att återuppta träningen har växt starkare de senaste 3-4 veckorna känns det som, men ursäkterna ligger som vanligt nära till hands.

Senaste jag var på gymmet var i april. Ungefär när jag påbörjade det stora blogguppehållet. Jag har tränat lite sedan dess, men då var det löpning i samband med Göteborgsvarvet.
Eftersom konditionen känns väsentligt och i viss mån grundläggande för övrig träning fick det bli fokus på löpning idag.
5km, 13,5km/h. Första gången då jag märkte av att jag blivit äldre sedan sist infann sig. Jag skulle ju nu skriva 29 istället för 28 år. I övrigt känns allt sig likt. Vikten var relativt bevarad. Men muskelmassan har garanterat gått ner lite.
Som väntat blev pulsen avsevärt högre än vanligt. Ska bli intressant att se hur lång tid det tar innan jag är tillbaka på lite mer vanliga nivåer. Jag pressade mig denna gång och sprang till slut på 22.15. Pulsen närmade sig min maxpuls som borde ligga vid 190. Drygt kanske. När jag varvade ner fanns känningar som liknade början till kramp...

Men det är skönt att vara igång igen! Det är skönt att få röra på sig. Lyssna på musik och peppa sig själv. Köpte lite ny musik igår som jag lyssnade på.
Vissa låter stod ut lite extra. Vad är det som gör att låt, med bara tre fyra toner kan frambringa den känsla som infann sig på löpbandet idag? Finns det en förklaring till bra musik?

Vi avslutar dagens inlägg med en liten bildgåta. Den har med ett jubileum och en helgdag att göra. Som storleksreferens lade jag en hundralapp i bakgrunden. Vad är detta? Posta era gissningar med kommentarsfunktionen. När tillräckligt många gissningar mottagits publicerar jag facit...

Jubileumskub?

...eller, ja, kanske inte vana riktigt än. Första gången idag...
Upptäckte att jag kan åka buss hela vägen direkt till gymmet i Kista, och därifrån åka en buss direkt till jobbet. Inga fler byten. Och ungefär samma restid. I teorin iaf. Tyvärr hittade jag inte bussen från gymmet. Trodde jag visste var den skulle gå. Men när jag letade såg jag varken buss eller busskylt. Kan ha varit sen. Men enligt min någorlunda exakta klocka var jag två minuter tidig. Ett tag tänkte jag att jaha, då har jag missat den bussen. Då får jag ta nästa om en halvtimme (de går glest, ingen stor linje). Men så kom jag på att jag vet ju fortfarande inte varifrån bussen går... Suck. Det fick bli till att ringa kollegan som bor några hundra meter bort (några dagar till) och haffa honom innan han hann åka till kontoret.
När jag sedan kollade med SL (både på webben och telefon) visade det sig att jag var på rätt ställe. Jag får göra ett nytt försök helt enkelt.

Genom att åka buss hemifrån vid 6 är jag på gymmet och kan hänga på låset 6.30. Sedan kan jag träna i 45-50 minuter och duscha, och ändå vara på jobbet 08.15. Det är nog tidigare än genomsnittet. (Rekordtid för ankomst är dock 6.00. Måste bara nämna det...) Det innebär att man helt plötsligt frigjort 90 minuter eller så på kvällen. Plus att man sparat in en duschning på morgonen.
Sen kan det ju vara en bra morot för att gå och lägga sig i tid på kvällen. Annars är man inge vaker när man står där på löpbandet med en spegel framför sig på två meters håll... Påsar under ögonen blir extra påtagliga när man skuttar fram på löpbandet kan jag informera om. För den som undrade.

Enda problemet var nog kylan och mörkret i morse. I sommar blir det piece of cake...

Efter en helg med städning, plock och småarbeten var det dags att bättra på träningssamvetet.
Skulle jag åka till gymmet eller skulle jag ge mig ut och springa i det vackra vädret?
Inget svårt val egentligen. Lite dagsljus kan ju inte skada.
I pressen skrivs det om varningar från meteorologer och andra förståsigpåare beträffande den efterhängsna sommaren. Jag är visserligen miljövän och någorlunda miljömedveten, men de här konsekvenserna har jag för stunden i alla fall inget emot. Hela förklaringen tror jag heller inte ligger i växthuseffekten. Vi har en tursommar helt enkelt. Man kan ju bara hoppas på en riktig vinter.
Det var bara att ta på sig munderingen. Skor, shorts, kortärmad tröja, iPod, pulsband, pulsklocka, armbandsvattenflaska och till och med solglasögon(!) (ja, det blir ganska stark motsol när man springer ut till C-G vid den här tiden på dygnet).
Och någon tanke på att det var kallt fanns inte. Termometern pekade på närmare 18 grader när jag stack.
iPoden var laddad med en mix från Club Essential (från Sundsvall) och deras treårsjubileum, med melodisk uplifting trance. Sånt är sporrande när man springer.
Jag såg några, men inte många, andra löpare. Cyklister var det som vanligt gott om. Stråket jag springer är en populär cykelsträcka ut mot mälaröarna.
Plötsligt bryts mina euforiska sommarkänslor. Det kommer en rullskidåkare. Vad tänker han!? Det är ju sommar! (även om vi precis kommit in i höstmånad nummer två....) Jaja, han är nog bara en Vasalöpare som förbereder sig i god tid. Det kan ju kanske behövas för de 90 kilometrarna.... Rullskidåkare såg jag för övrigt senast i tisdags, i större mängder, i Östersund.
Som vanligt kändes första halvan tyngst, som kom jag in i någon slags andra andning. Ganska typiskt när man inte är så topptränad, men ändå har lite grundkondition att luta sig på. Landade på 48.28. Får väl betraktas som OK ändå. En minut över utomhusrekordet om jag minns rätt. (Rätt svar står säkert att läsa någon annanstans i bloggen.)
Traditionsenligt tog jag med mig min vattenflaska, (och ett sittunderlag), och gick upp och på berget där jag bor för att stretcha och pusta ut. Ser några plan flyga in mot flygplatsen. Ett av dem var helinklätt av en rosa finanstidning. Vad kostar ett sånt reklamjippo? Och hur sjutton kan någon veta att sådan marknadsföring är effektiv och "lönar sig"? Man får onekligen en känsla av att det ofta händer att reklamfolk får en påse pengar att sätta sprätt på och börjar sin brainstorming med joint...

Det här var troligen årets sista löprunda utomhus. Men det gör inte så mycket. För jag ser fram emot att sitta och mysa i höstmörkret i mitt nya vardagsrum, i min nya soffa, som kanske kommer nån gång senare denna månad....

Är på tjänsteresa till Östersund. Håller kurs.
Bor för en gångs skulle på ett lite finare hotell. Man märker verkligen skillnad. Priset är tämligen överkomligt ändå. Blev dessutom erbjuden en svit. 2 rum, kvällstidning, gratis betal-TV, morgonrock och nånting mer som jag inte minns. Tackade nej utan att veta vad det skulle kosta. Men när jag klev in i hissen framgick det att det skulle ha kostat 300kr extra (per natt). 2 rum behöver jag knappast. Är ju ensam i ett dubbelrum liksom..., kvällstidningen hade jag läst (varje gång jag läser de tänker jag för mig själv att jag borde bojkotta allt vad kvällstidningar heter, med tanke på vilken skit de trots allt består av). Morgonrock visade sig finnas även på mitt rum. Skulle vara betal-TV:n då. Som vanligt några topplistefilmer och lite porr. (Noterade för övrigt att alla filmer har en starttid utom porrfilmerna. De snurrar nämligen kontinuerligt. Och det känns väl uppriktigt. För vem bryr sig egentligen om var i den så kallade handlingen man kommer in?...)
En sak som hotellet saknade är ett gym. Pool och bastu finns, men inget motionsrum. Jag förstår i och för sig att jag nog är en av extremt få som skulle få för mig att använda anläggningen (jag har tränat på ett (1) annat hotellgym förut. Det var i Toronto). När jag gick ner till receptionen för att fråga om tips på bra löprunda sa killen "och du vill ha kuperad terräng förstår jag?". Varför vet jag inte.
Han visade på en karta hur jag skulle hitta till skidstadion och friluftsområdet i anslutning till denna. Piece of cake. Jag sprang dit.
Väl där fanns en karta över alla motionsspår. Ganska mång. Redan från början var det dock förvirringsvarning. Jag började till slut springa, och de började på kolsvart nästan nylagd asfalt, doserad för höga farter i kurvorna (läs: för skidåkning) i kratiga upp och nerförsbackar (halkrisken kändes påtaglig). Detta i kombination med det regn som troligen fallit under dagen (kursen min hölls i källarvåningen, så vädret gick mig helt förbi). Redan från början var skyltningen förvirrande och jag kände dirket att det skulle köra ihop sig. Missade rätt "avfart", men kom snart på spåret. Där övergick spåret till en vildvuxen grästerräng. Eftersom inte så många verkar springa där var det ganska oupptrampat, vilket gjorde marken mjuk. Sen övergick det i ömsom myrliknande terräng till nästan "läge att ta på vadarstövlarna"-terräng...
Dessutom var skyltningen visserligen tät, men bitvis ganska förvirrande.
Helt klart en terräng jag inte är van att springa på. Jag är ju van vid Stockholms asfalt...
Summerat kan man väl säga att Östersunds skidstadio är bland det sämsta jag varit med om för löpning. Och med den virriga skyltningen blev det lite som ren och skär orientering. Fast utan karta...

Retligt nog kom man in i andra andningen när man närmade sig hotellet igen, och suget att springa vidare var stort.

Efter detta kostade jag på mig en god middag. Det blev Simon och Viktor, en pub när hotellet, med gott ölsortiment och mycket lockande meny.
Valet för på Bärsten (en öl med färg som namnet, och smak med touch av kola) och hjortfilé med lingon och svampsås. Beställde blodigt. Fick blodigt. Underbart!!!
Genast gick tankarna till middagen jag serverade i våras som onekligen ligger högt på gourmandtoppen. Det blir nog en repris i höst.

Jag kände mig tvingad att avsluta kvällen med en ny öl som jag blev lite nyfiken på. Se nedan. Spontant kanske man avfärdar detta som en ploj. Öl och banan??? Men faktum är att den funkar riktigt bra. Kanske inte en helkväll, men absolut en pint. Och de av er som gillar både öl och banankola kommer att fullständigt smälta av denna ale. Try it!

Jaha, då var man tillbaka i "lunken". Eller vad man nu ska säga.
Startskottet gick i lördags. Jag blev inspirerad av det vackra vädret och bestämde mig för att ge mig ut och springa milen.
Sen blev det ett besök på gymmet i måndags. (Pinsamma fakta: Senast jag var på gymmet (trots vad månadskortet kostar) (bortsett från ett patetiskt försök att bättra på bestyrkan i juli inför fjällvandringen) var mitten av april... Fatta. Det är snart ett halvår sedan.

Det har ändå gått ganska bra. I måndags landade PI:n på 56 på 5km.
Idag sprang jag 2,5km. Tack vare god andning som gav låg puls landade PI på nya rekordet 66!!

En smärre överraskning (om den är negativ eller positiv har jag egentligen inte bestämt mig för än...) var att jag gått ner 3 kilo...
Så nu är det bara att börja äta mycket och rätt.

En mindre angenäm upptäckt är nog hur mycket tid det ändå tar att träna inklusive transporter osv.
Ska man dessutom se resultat krävs ganska många pass i veckan.

Det är ändå skönt att vara igång igen. Det är ändå nåt slags tecken på att den konstiga vardag jag levt i renoveringskaoset börjar lägga sig (även om det allt inte är helt färdigt i lägenheten.).

En annan skön sak är att jag nu fått tillbaka min kängor som jag skickade in för omsulning.
Och det är inte utan att jag funderar på om det inte till och med är bättre nu än de var när jag köpte dem.
Supernöjd är ordet! Längtar ut i terrängen!

Jaha, då sitter man här igen, på X2000. Med Malmö i ryggen och Broloppet i benen. Vissa känner mer än andra...

I fredags gick vi ut och åt på en charmig kvarterskrog vid namn Anytime, innan vi hämtade P. på stationen.
Sen blev det i stort sett nanna direkt, vilket var välbehövligt. Vi fick närmare tolv timmars uppladdningssömn. Med lite gröt i magen gav vi oss av vid lunchtid mot Malmö stadion för att hämta ut nummerlappar och ta plats i bussarna. I detta läget hade det börjat regna, vilket inte kändes allt för kul. Men lagom till vi kom ut till Pepparholm, där loppet startade, så blev det uppehåll och fortsatt vackert väder, loppet ut. Det var skönt!
Första fem kilometrarna började logiskt nog i uppförsbacke, för att sedan övergå i motsvarande nedförsbacke. Jag tog det ganska lugnt, och släppte P. tidigt. Det var relativt generöst med vätskekontroller, och det fanns till och med några åskådare längs vägen som satt upp egna vätskekontroller. Ett annat vanligt inslag var att folk bjöd på duschar med hjälp av trädgårdsvattenspridare väl placerade.
Som väntat var det orken i benen sosm svek mig, vilket gjorde att jag gick kortare stunder. Med lite trycklättning och stretching i förebyggande syfte blev tiden också därefter. 1.56.33 närmare bestämt. Ingen katastroftid, men jag är inte nöjd. Så det får kanske bli revansch på St Eriksloppet i höst. Då har jag ju tid att träna upp benen också.
Någon som däremot är nöjd, och har anledning till det, är P! 1.39.36(!!!)
Helt otroligt. Killen kan pressa sig till det mesta, och sprang enligt egen utsago med mer eller mindre raka ben mot slutet, för att förhindra en annalkande kramp. Måste ha sett roligt ut.
Ni ser ju sjävla på bilden nedn hur nöjd han är när han tittar på klockan.

Benen bar fortfarande i detta skede

Är han nöjd, eller är han nöjd?

På kvällen gick vi ut för att äta. Det blev lammfilé respektive hamburgare, förgånget av carpaccio (andra carpaccion på två dagar!) och vitlöksbröd. Pga lite dålig service bestämde vi oss för att gå vidare och kolla på fotboll och äta desert på ett annat ställe. Malmö är väldigt rikt på resturanger och uteserveringar.
Sen avslutade vi med whisky på Pick Wick's.

Efter en god natts sömn, och lite frukost släpade vi år packning runt på stan, och slog oss ner för en kaffe och lite sommarspaning.
Och nu sitter vi på X2000, i första klass. Ett klart komfortabelt sätt att resa.

Så blev det då av. En halvmara utomhus, på hemma plan.
Jag sprang förbi alla royalistiska turister, träningscyklister och inlinesmarodörer. (De åkte åt andra hållet.)
Vek av vid Drottningholms golfklubb och fick lukta lite på golfgräslukt (en green blir inte som den är helt utan tillsatser...) och se gamla överklasskärringar som gick i en så kallad fyrboll. Alla hade motordrivna golfvagnar som de sköt (eller snarare gasade) framför sig. Om man inte orkar dra en vanlig golfvagn vete sjutton om golf är den bästa motionsformen... Fånigt.
Sen sprang jag förbi Lovö kyrka och fick sedan lukta på landsbygden i form av en kohage.

Armin och Tall Paul fick muntra upp genom hörlurarna.
Löpningen gick ganska bra, sånär som på att jag hade tagit med mig lite för lite vatten för att kunna topprestera. Dessutom drabbades jag av en broöppning vid Kärsön. Där lyfter man inte bron, utan roterar brosegmentet runt en axel. Ganska häftigt att se i alla fall.

När det var 3km kvar började benen vekna. Pumpen och flåset var alltså helt OK. Men benen var utmattade.
Det är alltså nyttigt att springa några gånger innan den riktiga tävligen.

1.55 blev sluttiden ungefär. Då har jag dragit bort tiden för broöppningen och två gånger där jag blev tvungen att undersöka vad som kändes som en sten i skorna. Sträckan var inte exakt heller. (eller i alla fall inte verifierad), så tiden får man ta som en indikation. Nytt personligt. Men det var inte så otippat.

Knäet höll i alla fall, och det var det viktigaste. Kände inte antydan till ont.
Efter löpningen var man måttligt trött. Tog till och med en kort siesta efter maten. :)

Kände mig tvungen att testa de nya skorna idag. Kom hem lite väl sent från jobbet och näringsintaget var inte på topp. En dryg banan och lite fil ur glas.
Syftet var att se vad ett par nya skor kan göra för en knä som troligen inte är riktigt 100 när man springer på asfalt.
Kosan styrdes mot CG:s residens (där jag vände9, och skillnaden med de nya skorna var tydlig redan från början. Att det höll hela vägen visste jag inte förrän jag stod utanför porten. Men det gjorde det! Hurra! Nu ska här laddas, och till helgen tror jag att jag ska ge mig på de fulla 21.1 kilometrarna.
Tills dess ska jag plugga på lite kring hur pulsklockan fungerar. Man må tycka att vissa prylar har för många knappar. Men när en pryl har många funktioner och en knapp, då blir det lite väl jobbigt...

Det var skönt att komma igång med utomhuslöpningen på hemma plan också. Tajmingen att springa idag var bra. Man har nämligen motorträff på Kärsön, ön före CG:s koja. Och då åker det många häftiga bilar och motorcyklar fram och tillbaka när man springer förbi. Det var aningens kylslaget. Men klockan hade blivit ganska sen och solen var på väg ner.

Idag har jag gjort slag i saken. Jag gick till Löplabbet för att köpa nya löparskor, i hopp om att det ska lösa mina problem vid långlöpning på asfalt. Testa lite olika modeller, men valet förr till slut på samma modell som jag redan har. Men i årets färg förstås. Skillnaden i dämpning var ganska markant, så det är banne mig inget marknadsknep att säga att skorna och dämpningen är slut efter två år.

Slog samtidigt till på en pulsklocka. Lustig marknadsaktivitet: När jag bestämt mig fick jag en skraplott. Om jag skrapar fram tre klockor av samma sort får jag klockan gratis! Och om man, som jag gjorde, skrapar fram en joker, får man 10% rabatt.

Nästa överraskning var att Adidas hör till de generösa. Jag har fyra veckor på mig att prova skorna. Är jag inte nöjd får jag pengarna tillbaka! Öppet köp i fyra veckor, på ett par skor. Och det är full tillåtet att använda dem! (inte som vanligt öppet köp med kläder, där det gäller oanvända varor)
Det kallar jag självförtroende!

Nu hoppas jag bara att skorna kan ge mig och mitt knä självförtroende på Öresundsbron.