illectric

För första gången firar jag nyår själv. Ensamt kan tyckas, men ganska skönt på sätt och vis.
Nog hade det varit roligare med sällskap. Eventuellt skulle P. ha kommit. Men pga viss grad av illamående avstod han, vilket säkert var klokt. Inte mycket som är kul när man inte mår bra.
Det fanns ett flertal alternativ för mig, men jag valde vad som kanske skulle kallas ensamheten.

Jaha, vad gör man då en nyårsafton i ensamhet? Tja, efter kaffeporrsurfandet, ackompanjerat av massor med bra musik (jag har tyvärr inget annat än bra musik att spela… ;-) ), blev det en promenad till affären för att inhandla middag och göra sig av med returglas och pantflaskor, även det ackompanjerat av en massa bra musik. I detta fall James Zabielas mixalbum ALiVE som jag ännu ej hade hunnit lyssna på.
Även om den snö som föll var ganska blöt var det ändå ganska skönt att få sig en liten promenad.

Som sig bör ackompanjerades matlagningen av en Dry Martini. Finns det en bättre drink att ta före maten? Nej.
Fysik har sedan jag fick det på schemat i grundskolan varit ett favoritämne. Och en av Sveriges bästa och mest underhållande fysiker är Hans-Uno Bengtsson.
Han skrev en mindre avhandling i en kolumn i en tidning en gång, som jag fick av S. om Dry Martini. Han kunde på ett fysikaliskt sätt motivera varför James Bond är ute och cyklar när han beställer sin drink “Shaken, not stirred”. Det ska nämligen vara tvärt om.
En av anledningarna att jag gillar artikeln är också att han bekräftar min åsikt att Bombay Sapphire är klotets bästa gin. Det var något jag lärde mig redan när jag bodde i USA, av D. Dvs redan innan jag hade åldern inne för sånt (!!).
De tyckte lustigt nog att det var lite lyx med BS. Det var långt ifrån alltid som de använde det. Hur en femtilapp (eller vad det nu kan ha varit tal om) i prisskillnad (mot "vanlig" Bombay, som inte ens säljs i Sverige) kan avgöra ett val av sprit när man är välbärgad har jag ingen förståelse för. Ska man njuta ska man väl inte göra det halvhjärtat?
För den som undrar, den perfekta Dry Martinin gör du (med hänvisning till Hans-Unos källor, som verkar ha god smak) av sju delar Bombay Sapphire och en del Noilly Prat (Fransk Dry). Oliven är naturligtvis jätteviktig. Citronskalet får dock vara för min del. Känns dumt att köpa en hel citron för att sedan använda en hundradel av skalet...
Däremot måste inte oliven vara av typisk paprikaspäckad typ. De “nya” varianterna med vitlök eller chili är också goda alternativ. Citronspäckad kanske den bästa?

Middagen bestod av stekt svärdsfisk (igen? Äter han inget annat? Jo, jag äter fiskpinnar också... :-P ) med ris och citronsås. Fisken preparerad med citronpeppar. Extremt enkelt (man ska inte överdriva när man inte ska bjuda tredjepart). Och väldigt gott.
Till detta drack jag kvällens största sensation. Innis & Gunn eklagrad öl. Alltså öl lagrad i ekfat som egentligen används till whisky.
Jag funderade länge på om jag skulle ta vin. Och då var frågan om jag skulle ta vitt vin, vilket enligt de vedertagna reglerna är vad man ska ha till fisk, men som egentligen sällan ger den där stora smaksensationen. Eller skulle jag ta rött vin och vara lite rebellisk, i min ensamhet? Svärdfisk är ju ändå inte som torsk, flundra eller annan vit fisk, och inte heller som lax eller annan fetare fisk.
Då kom jag ihåg att jag i vanlig ordning samlat på mig så många nya och tilltalande öl som möjligt senast jag var på gröna kiosken. Bland dessa fanns Innis & Gunn.
Ölet har tydligen vunnit pris nyligen, med omdömmet “Flavoursome, Refreshing, Unique”. Inte en helt tokig beskrivning. Upplevelsen skulle jag vilja likna vid den av ett fint rödvin till matchande god mat (rödvin utan mat, eller av fel sort kan ju ibland upplevas som lite surt och beskt). Aromen och ölet liksom växer i munnen och ger en smaksensation i hela munhålan relativt snabbt. Årets ölupptäckt? Ja, kanske för mig iaf. Bättre sent än aldrig.
Jag uppmanar nu alla som läser detta att någon gång prova Innis & Gunn som måltidsdryck till en finare middag med liknande fisk eller en bit kött.

Till efterrätt blir det lite “vitt” portvin med ädelost. Tyvärr hade affären inte Stilton, så det fick bli nåt slags surrogat.

Den som tror att jag satt och njöt av denna måltid i ensamhet och tystnad tar fel. Den som varit hemma hos mig kanske kan gissa att musiken flödade även under middagen. Jag har ju “HiFi” även i köket... :-)
Fördelen med att vara själv är ju att musiken kan vara på aningens högre, då ingen konversation finns att ta hänsyn till.
Musikvalet föll på Zero7:s Simple things. En skiva som känns som att alla borde kunna ta till sig och gilla. Jag misstar mig säker, men den är väldigt bra och i min mening lättsmält. En till rekommendation helt enkelt.

Men, som Coffecup skriver på sina påsar som man får när man köper med sig kaffebönor, “Det bästa sättet att njuta av ensamheten är tillsammans.”
Tänkvärt.

Första riktiga hemma-och-slappa-dagen på länge.
Har ägnat någon timme åt porrsurf på italienska sajter saxat med svenska, i jakten på den perfekta.
De bästa sajterna har möjlighet till högupplösta bilder så att man ser detaljerna bra. Så att man kommer så nära verkligheten som möjligt. De riktiga skönheterna får man ju sällan, om någonsin, se i verkligheten.

Trots att jag vet att den jag har är nära nog så bra som de blir kan jag inte låta bli att drömma om de riktigt sexiga pjäserna. När man kommer över prislappar på en 4-5000kr är det oftast mest designen man betalar för. Men det finns detaljer som skiljer, och detaljerna gör helheten.

Krom och glans går alltid hem. Känslan av lite retro är också väldigt tilltalande.
Alla typer av elektroniska knappar går fetbort. Och inbyggd kvarn vill jag inte ha heller. Det är som att köpa att köpa en kompaktstereo till en HiFi-bög.

Det jag just nu känner att jag skulle vilja ha är en maskin med separata värmeelement för kaffe och ångmunstycke. Så att man kan köra båda samtidigt. Espressokaffe som kallnar blir nämligen lite stelt på ytan i creman, och då blir det svårare att lyckas med presentationen.
Sedan tror jag att det är smidigt med ett långt och krokigt ångrör. Många maskiner har på tok för korta.
Här har vi ett exempel på en "fulsnygg" maskin från Gaggia. Vacker på sitt sätt liksom.

Maskinen som känns bäst av de jag hittat i Sverige är den nedan, "Rituale" från Isomac.
Namnet är ju passande också för er kaffebög som jag.
Samma företag har (troligen på någon firmafest där ingen var körduglig) döpt en mycket lik maskin till "Tea" (!!!!???)

För lite mer kaffeporr kan jag rekommendera en titt in i Gaggias Museum på webben.
Där kan man se bilder från 50-talet på vad som närmast liknar ett Italienskt svar på amerikanska McDonald's-resturanger från samma tidsepok. (McD kom inte igång förrän -54 tydligen. Men ni förstår nog vad jag menar. Vi pratar neon.)
De visar även barmaskiner med fyra "grupper", handdragna så klart, breda som amerikanare (bilar) från samma tidsepok.

Sexigt värre!

I Metros Nöjespanelen idag, får Andrea Reuter (programledare för ett filmprogram i TV 400) frågan hur hon ska fira nyår.

Svaret blev:
Först förfest. Sedan går jag och ett tjugotal vänner till Cocktail Club på Nordic Light Hotel och dricker champagne och dansar till tysk minimalistisk knulltechno.

Ett skönt citat om du frågar mig. Det är lite målande med god portion humor också, eftersom det troligtvis ökar oförståelsen för techno hos de ej invigda. Vad ska de stackarna tro?

Etta annat kul uttyck på samma tema är "Näsblodstechno" som J. använde som beskrivning en gång.

En annan J. beskrev en gång Magnus Ugglas musik som Marsch-Pop. Minst lika talande, och roligt. Även om knulltechno är mer uppseendeväckande.

Det finns fler klockrena beskrivningar och uttryck, men för stunden kommer jag naturligtvis inte på några.

Igår läste jag på SvDs hemsida en artikel i en serie om "Snälla vuxna".
http://www.svd.se/dynamiskt/idag/did_11401907.asp
Till saken hör att jag känner huvudpersonen i artikeln. En mycket sympatisk och varm människa.
Anonyma klubben är definitivt något jag ska gå med i (du som inte förstår har troligen inte tagit dig tiden att läsa artikeln ovan). Återstår att se när andan faller på.
Som av en slump lyssnade jag sedan på eftermiddag, på väg hem från jobbet, på Hej Domstol! från den 22:e. (På morgonen lyssnades det på Public Service, som var förlängt till 40 minuter. Mycket gympa för ansiktsmusklerna.)
Där uppmärksammades de små pinglorna som Kalmar Kommun köpt in, på ett klart roligt och underfundigt sätt. Humor med stil. För visst måste jag säga att det känns lite fåning att springa omkring med en liten pingla...

Idag fick jag en liten glad överaskning. Ett oväntat julkort med en liten "julklapp" i form av ett teleskopgrillspett i "pennformat".
Kortet var skickat hem till chefen, men troligen pga att mitt mobilabonnemang är registrerat från den adressen en gång i tiden.
Det hela var ett tack för en välgärning jag gjorde i somras. På vägen hem från fjällvärlden träffade jag och Max (han med nosen uppe till höger på bloggen.) avsändaren till julklappen som även han hade hund (och fru). Vi språkade lite innan tåget komm till Enafors och de berättade om vad de gjort och skulle göra. Av någon anledning pratar man mycket med andra hundägare när man vandrar i fjällen.
De skulle hoppa av några stationer längre bort för att ta taxi till Vålådalen där bilen stod parkerad.
Efter ett tag hörde jag att det pratades bakom mig om en kvarglömd hatt. Jag förstod direkt vems det var, och ringde genast till nummerupplysningen för att få reda på numret till taxibolaget i den lilla hålan där jag visste att de klev av. Jag antog, mycket riktigt, att det bara fanns ett taxibolag. Dock hamnade jag i "fel" bil. Men jag fick snabbt numret till den andra.
När jag fick tag på chauffören hade han precis släppt av dem. Jag förklarade läget, och han erbjöd sig då att vända för att ge dem mitt mobilnummer. (En schysst chaffis!)
När vi väl fick kontakt med varandra upptäckte vi på tåget att under hatten låg hans plånbok. Problemet var att han omöjligen skulle hinna fram till Östersund innan jag och Max skulle sätta oss på nästa tåg söder ut.
Det slutade med att jag lämnade in tillhörigheterna i kassan på SJ, och meddelade var de fanns, och när de stängde.
Det hela slutade lyckligt. Och vad kostade det mig? Några samtal och SMS. Men för ägaren var nog tjänsten värd mer än så. Det var kul att kunna göra en välgärning. Och det blev ju på ett lite spännande sätt där jag fick leka lite detektiv.

I Östersund träffade jag och Max sedan en Ameriansk familj som var på genomresa från Norge till Stockholm.
De tittade lite konstigt, men nyfiket, på mig när jag satte mockabryggaren (även kallad spisespresso) på stormköket vid perrongen och unnade mig lite gott kaffe i mina "espressokåsor" (miniatyr). De tackade nej till en slurk, men vi hade ett trevligt samtal tills tåget kom. Troligtvis jag i ett nötskal....

Många, om inte alla, mina vänner känner till min relation till kaffe.
Jag dricka nästan hur mycket som helst på en helg, om det är gott kaffe.
Oftast måste jag göra kaffet själv. Något jag absolut inte har något emot.
Men det är lite smått hjärtskärande när man i brist på lägenhetens faciliteter måste köpa kaffe på något av världens alla hippa kaffeställen och upptäcker att de inte förstått hälften av vad som borde ingå i en baristautbildning. Halva problemet är nog att många av de inte gått något utbildning alls...

Senast igår förfärades jag. Var på väg hem med tåg och hade lite tid kvar innan tåget gick. Bestämde mig för att köpa en cappucino på Wayne's Coffee. Problemet var att kaffet var aldelens för varmt. Och om kaffe blir för varmt dödar det smaken direkt. Det smakar också mer brännt, och mindre rostat. Lättare brännskador i munnen gör inte saken bättre heller, eftersom dessa inte återhämtar sig tills kaffet svalnat...
En teori kan ju vara att de tror sig ha en typkund som sätter sig på tåget till Stockholm med muggen och förväntas sitta och småsippa på sitt kaffe fram till Sundbybergs station.
Som en första uppmaning, i ett försök att frälsa världen med bättre kaffe, kan alltså sägas:
Bevaka temperaturen på mjölken. Helst ska man ha en tunn kanna i rostfritt så att man kan lägga handen om och känna temperaturen. Det ska vara varmt, men inte så varmt att det bränner eller att man egentligen skulle vilja ta bort handen.

Det finns naturligtvis de ställen som är betydligt bättre än ovan nämda. Framför allt är jag övertygad om att det hänger mer på vem som står vid kaffemaskingen än vad det är för logotyp på pappmuggen, eller porslinskoppen i bästa fall.
Ett exempel är Coffee Cup vid Göteborgs Central. Jag och M. hade lite tid över en gång och gick för att ta oss en kopp. M. är för övrigt en av de jag frälst med gott kaffe.
Jag har ju sedan några år en liten våt dröm om att jobba en säsong, en sommar eller jobba extra, som barista. För den som inte vet, barista betyder bartender på italienska, och baren är kaffebaren.
Jag märkte direkt att killen var duktig i sitt yrke, och frågade om de hade utbildningar för nyanställda, samt hur långa dessa var. De visade sig vara (om jag minns rätt) 4 timmar. Till slut klämde han ur sig att det var han som brukade hålla utbildningarna...
Jag frågade då om han hade några knep för att åstadkomma de mönster i kaffet som jag precis serverats. (Jag har ju sett det göras tidigare, men inte på nära håll. Hade inte lyckats återskapa det till fullo hemma.)
Han visade mig då lite snabbt hur han gjorde. Det mesta kände jag till. Som t.ex. temperaturavkänningen...
Till slut kom vi fram till att felet jag gjorde var främst att jag hade fel tillbringare.
Och då hade jag ändå köpt den nere i Italien.
Vilken av nedanstående kannor tror du är rätt resp. fel?

Rätt kanna är den med pip. <-- Kaffetips nummer två!

Jag tackade för lektionen och började fantisera om vilka flådiga cappucino jag skulle göra när jag kom hem. :-)
Lite senare dök några kompisar till Mr Barista upp. Av samtalet framgick att han precis deltagit i Barista-SM.
Hmmm... Känns som att vi pratade med rätt person i ämnet iaf...
Hans insats var tydligen inte till belåtenhet. Han hade missat att utrustningen var helt ny och således torr, och inte lite oljig, somkaffeutrustning snabbt blir. Det fick tydligen konsekvenser för espresson och dess crema. Det är de små detaljerna som gör det... :-)

Något av det jag nog uppskattar mest med julen, näst efter det sociala, är nog julölen.
Ingen högtid i Sverige är så förknippad med öl som julen. Och julöl är alltid av den mer aromatiska och kryddiga sorten. Något som tilltalar mig som normalt föredrar ales, stout och möjligen pilsner.

Tidigare i månaden startade jag och J. en förhoppningsvis ihållande jultradition (det var andra gången i år, så det är först nu det kvalificerar som tradition) i att ha en julölsprovning några dagar före jul.
Bästa stället för detta är onekligen Akkurat på Hornsgatan på Söder. De har varje år en julölsfestival där de har en uppsjö av julöl på fat. Tyvärr är de av logistiska skäl tvungna att begränsa antalet som erbjuds samtidigt.

Till detta har de en än digrare lista med öl på flaska. Dels av årets tillverkning. Men även årgångs öl som de har i egen källare.
Jag siktar in mig på de lite mer udda sorterna, i hopp om att få en upplevelse utöver det vanliga. Vanligt är tråkigt.
Det blev både amerikansk öl från 2001 och belgisk öl från 1996. Vissa reagerar på att man överhuvud taget kan få för sig att köpa en flaska öl för 150kr. Det verkar på något sätt sitta i folks ryggrad att en öl ska kosta 50kr, +/- dricks. Vad är det för logik i det? Varför skulle det inte finnas öl i olika prisklasser om de gör skäl för det?
Folk kan utan att blinka en "sexa piggelin" eller "ragnar" på krogen, och hosta upp 96kr. Vad får man för de pengarna? Neutral vodka, melonlikör och sockerdricka (i det första fallet)?
En öl som är varsamt framställd och mognad, och dessutom lagrats av en entusiastisk krogägare borde väl rimligen betinga lite mer i värde? Det faktum att många belgiska öl är ganska alkoholstarka gör ju en liten del på priset också. Starkaste i år uppgick till 12%.
I år var det folk bredvid mig i baren som spontant frågade hur jag kunde betala 130kr för en öl.

En annan festlig julspecial som jag varmt kan rekommendera är pepparkaka med stiltonost. Mycket god smakkombination (om man har rätt pepparkaka vill säga). Gott till ölen är det också.

Det är skönt att en gång om året gå ut med ett enda mål: att dricka god öl i massor.
Oftast är ju ölen sekundär till något annat. Att sitta och prata t.ex. Men i detta fall sätts ölen i första rum. Snacket kommer med automatik.

Nu är större delen av julafton över.
Det märks att man börjar bli äldre. Julen är inte vad den varit.
Det märks på flera sätt. Bland annat är julklappar numera helt oviktiga.
Jag har kommit in i det stadiet där jag inte vill ha en massa nya saker och prylar.
Så som tur är blev jag tillfrågad i år om vad jag behövde. Och i år blev det några handduksset och ny badrumsmatta. Vissa av handdukarna jag använder idag har jag använt i över 15 år... Dags att byta mao.
Julmaten uppskattar jag inte heller i samma utsträckning. Principen med julmat är att man ska äta mycket och mest hela tiden. Det tar emot. Tur att mor min är inne på samma tankar.
Annars är jag nog av åsikten att folk borde köpa färre klappar till varandra, och lägga pengarna på sig själva istället, så blir alla nöjdare, och färre saker riskerar att hamna på loppis eller tippen efter några år.
Det köps för mycket strunt här i (väst)världen.

Annars har jag idag varit ute en del med Max. Som vanligt när vädret tillåter spelade vi tennis.
Max verkar bli gladare och gladare för varje gång jag kommer till Västerås. Samtidig känns det som att jag kommer hit mer sällan också. Han kanske känner av det.

A. tittade över med en julklapp i form av en flådig flaska grappa (med korkförankring av champagnesnitt) som något slags motsvar på den bok jag överlämnade å min någor förkylda mors vägnar. Grappan smakade förtjusande och var av den något mildare varianten. Var den månne lagrad? Så nu kanske jag får nytta av mina grappaglas (som ändå inte är egentliga grappaflas, av konässörssnitt) som står där hemma helt (?) oanvända. De ser mer ut som designade snapsglas, men det står grappa med stora bokstäver längs sidan på de.

Det känns skönt att julen numera är så prestigelös i min familj. Jag är nog så långt borta från julstök och julstress som man kan komma. Det blev en enda julklapp i år, och det var två DVD-skivor som jag hoppas ha minst lika mycket glädje av som dess mottagare. Det genomskådade hon direkt... :-)
Sedan kan man naturligtvis motivera vissa andra inköp av mindre nödvändig karaktär (tillskott till whiskysamlingen företrädelsevis) med att det är en julklapp till sig själv... :-)

Nu sitter jag på Gardemoen. Flygplats för Norges huvudstad. Norge, landet där "flott" är något positivt.

Det är mycket som är likt Sverige. Men en del som är olikt.
En sak som jag noterat som vi i Sverige borde ta efter är betalterminaler på resturanger. På alla (nästan iaf) resturanger får du fram en liten kortterminal på bordet när du betalar med kort. En batteridriven sak som är lika stor som vanliga terminaler som man har vid kassan på Pressbyrån.
Poängen är att misstankar om kortkopiering och dylikt i stort sett är obefogade. Ett tips i dessa Rån-Sveriges tider. Man vill ju få folk att använda kort mer uppenbarligen.

Det gjorde jag nyss, när jag köpte internetaccess för att bland annat kunna skriva dagens inlägg. 59 NOK för en timmes uppkoppling.
Värt det? Det kan diskuteras. Beror ju på vad jag får gjort. Föga vinstintresse i att skriva blogg...
Men har jag viktig mail att kolla, och affärskontakter att upprätthålla, då är det ganska lätt att motivera tycker jag. Men för många tar det nog emot att betala med kort. Därför håller jag på att ta fram en lösning i jobbet för betalning via SMS. Folk känner sig tryggare med det. SMS är nog att betrakta som folkligare än kreditkort.

Igår var jag och åt sushi på resturang för första gången (!!!). Hur kan jag ha väntat så länge? Jag har ätit sushi tidigare, men då har det varit drinktilltugg på en lite större middag i San Francisco. (Jag åt mycket redan då.)
Sedan har det bara inte blivit av i Svedala. Gott var det i alla fall.

Idag kostade jag på mig att äta på restaurang på flygplatsen. Nånting måste man äta. Och det övriga utbudet (sandwhich för 70kr (norska!) eller en liten bit lasagne (microvärmd) för 129kr kändes överprisat. Då kan man lika gärna äta ett delikat mål på Kon Tiki. 198 norska. Men gott var det.
Det blev pasta (vad annars?) med svärdfisk och en öl.

Flott!

Nu har jag precis ätit årets första och sista julbord. Det var riktigt gott, och innehöll en del nyheter.
Waxholms hotell, nere vid kajen.

Fiskfantast som jag är tog jag två rundor vid fiskbordet. De hade mycket att välja mellan. Och allt var väldigt fräscht. Det berodde nog mycket på att vi (jag och mina två kollegor) var tidiga. Det var lugnt och frifullt.

En nyhet var rökt gädda. Mycket gott faktiskt. Smaken av gädda fanns tydligt med. Det var inte den lilla gäddan heller. Säkert en 6-8-kilosgädda.

Efter detta hade mättnaden infunnitsig, men väluppfostrad som man är gick man och tog även från köttbordet. Men det blev ingen varm mat... Janssons frästelse vet jag att det blir på julafton. Julafton har jag ätit i 27 år (okej då, 26 år...).
Den här gången blev det kallskuret i olika former. Oxtunga var en nyhet. Riktigt gott faktiskt. Lamm och ren är också lite annorlunda.
Faktum är att jag har en försmak för det som är lite annorlunda. Provar det mesta som är nytt.

Jag konstaterade till slut att årets julbord var helt inne. Massor med protein och en del fett. Inga kolhydrater.
Kolhydrater, detta nya skällsord. Det var inte många år sedan pasta och potatis var det nyttigaste man kunde äta. Nu jagar folk kolhydrater. Eller ett fåtal i alla fall. För frågan är om den här "bantningshysterin" om man får kalla den så, kommer att ge någon mer effekt än t.ex introduktionen av gröna nyckelhålen.
Man kan ju hoppas.

Innan jag startade den här bloggen tidigare ikväll, har jag gått och funderat på saken undermedvetet flera gånger. Funderat på saker som "det där skulle jag vilja/kunna skriva om i min blogg" med någon slags förhoppning om att det ska vara givande på någon mer än mig.

En sådan sak är all bra musik man hör hela tiden, och som man vill frälsa världen med... :-)

Även om jag de senaste två åren snöat in väldigt mycket på elektronisk dansmusik (edm) (Kan inte komma på en enda skiva jag köpt det senaste året som inte angänsar till edm.) så finns mycket annan musik som ligger mig varmt om hjärtat.

Nu ikväll fick jag ett ryck och bestämde för att ta fram något ur det "gamla" artilleriet. Ni som känner mig vet vad jag menar. Tidigare har jag nämligen haft ett lite bredare spektra på skivorna jag köpt.
Dessa har jag fortfarande kvar. Och faktum är att de fortfarande utgör nästan halva min skivsamling.

Ett av (om inte "DET") guldkornet är skivan Jazz Paña av Vince Mendoza och Arif Mardin. Ett impulsköp som visade sig vara en riktig fullträff. Skivbörsen spelade den i högtalarna och jag sa att, den vill jag ha. Det var enda exemplaret. Så de andra kunderna fick lyssna till nåt annat efter att jag gick ut.
Skivan är en blandning med latinamerikansk musik som växer genom skivan till att bli vad jag skulle kalla storbandsjazz. Men med den latinamerikanska rytmen i pulsen. Extremt skönt att lyssna på. Blev till och med sugen på att gå och ta mig lite livsvatten till. Men då bestämde jag mig att skriva detta...
Man måste ju fylla bloggen med lite så här i början... :-)
Och nu känns det mer aktuelllt att krypa till kojs.

I morse synkade jag av någon anledning min iPod innan jag gav mig av till bussen.
En av de nya filerna som fördes över var senaste avsnittet av P3s Hej Domstol! och Public Service.

När jag sedan tittade i listan över podcasts visade det sig att jag hade en lång lista med "olyssnade" program. (Jag lyssnar inte jätte ofta på pocasts. Det blir mest musik.)
Det visade sig vara min räddning idag. SL kom nämligen, traditionsenligt när det blir kallare, med diverse förseningar, inställda och plötsligt vändande tåg... Då är de skönt att ha lite underhållande radio.

Gick ett ärende på stan idag efter jobbet, och fortsatte lyssna. (Det var säkert en 2-3 timmar olyssnade program.) Ibland är det så kul att man småskrattar för sig själv.
Man kan ju undra vad folk omkring en tänker när man sitter och småskrattar när man läser någon halvtråkig gratistidningssida på pendeln.

Faktum är att det kändes lite som glädjemissionerande när jag gick och ömsom log och ömsom skrattade på stan.
Samtidigt får det en att inse vad tråkig man egentligen är till vardags.

Ett leende gör så mycket.

Jaha, då var man en av "dom". De som har en blogg alltså.

Kan ju tyckas lite "efter". Men tiden känns mogen. Jag är helt enkelt sugen på att skriva lite.
Främst för att få skriva av sig lite. Återstår att se hur kontinuerligt det blir.

Jag har inte särskilt mycket erfarenhet av bloggar. Det är nog bara de två senaste månaderna som jag läst två bloggar relativt kontinuerligt.
Den bästa och roligaste är nog cocotte.blogg.se (det var väl därför jag la min blogg här också).

Det räcka som mitt första blogginlägg.