Länge sedan sist
Nu var det ett tag sedan jag bloggade. Någon har hintat lite. När jag lämnade av begav jag mig till det kvardröjande Storbritannien (man slås av hur efterblivet det brittiska samhället känns i vissa delar). Fyra dagar kurs i tjänsten. Lärorikt och kul, även om det inte är någon hit att resa utan sällskap.
Vissa människor verkar se det här med hotellboende som lite lyxigt och glamouröst. Och visst kan det väl vara trevligt att få sängen bäddad varje dag. Fast jag tycker nästan att det är lite skämmigt att lämna sängen precis så som den ser ut när man stigit ur den, och snyggar till lite… Sen får städpersonalen perfektionera det hela. Det kommer man liksom inte ifrån.
Men ni som tycker att hotell och restaurang är lyxigt ska vara medvetna om att bland det värsta som finns är att äta ensam på resturang (jag överdriver naturligtvis lite, svält och krig osv är så klart värre).
Höjdpunkten med resan var, som förutspått, besöket på World of Whiskies på Heathrow. De har whisky så det vattnas i munnen på en. Jag hade bestämt mig för att köpa en lite finare. Var lite inställd på en 30-årig Laphroaig, även om de är väldigt dyra. Samtidigt är de erkänt fina. Väl omtalade helt enkelt.
När jag kom dit kollade jag i den sektionen där jag förra gången hittade Longmorn Glenlivet för en, i sammanhanget, struntsumma. Där fann jag en 49-årig Strathisla.
Till slut föll valet på en 34-årig Bunnahabhain. Islay är ändå Islay…
Jag har dock inte haft andakt nog för att prova den. Får se när det blir av. Jag dricker trots allt helst whisky i sällskap.
Vissa människor verkar se det här med hotellboende som lite lyxigt och glamouröst. Och visst kan det väl vara trevligt att få sängen bäddad varje dag. Fast jag tycker nästan att det är lite skämmigt att lämna sängen precis så som den ser ut när man stigit ur den, och snyggar till lite… Sen får städpersonalen perfektionera det hela. Det kommer man liksom inte ifrån.
Men ni som tycker att hotell och restaurang är lyxigt ska vara medvetna om att bland det värsta som finns är att äta ensam på resturang (jag överdriver naturligtvis lite, svält och krig osv är så klart värre).
Höjdpunkten med resan var, som förutspått, besöket på World of Whiskies på Heathrow. De har whisky så det vattnas i munnen på en. Jag hade bestämt mig för att köpa en lite finare. Var lite inställd på en 30-årig Laphroaig, även om de är väldigt dyra. Samtidigt är de erkänt fina. Väl omtalade helt enkelt.
När jag kom dit kollade jag i den sektionen där jag förra gången hittade Longmorn Glenlivet för en, i sammanhanget, struntsumma. Där fann jag en 49-årig Strathisla.
Till slut föll valet på en 34-årig Bunnahabhain. Islay är ändå Islay…
Jag har dock inte haft andakt nog för att prova den. Får se när det blir av. Jag dricker trots allt helst whisky i sällskap.
Ett världsvant intryck
Nu sitter jag på Arlanda, på väg till London och Heathrow.
Jag ska på kurs i Wokingham, som ligger sydväst om Heathrow. 4 dagar. Ska bli kul att få lära sig något nytt. Får se om det blit någon visit till centrala London. Tar trots allt en timme drygt, enkel väg. Jag kanske nöjer mig med puben, the Duke’s Head, där jag ska bo…
M. och P. verkade lite förvånade över att jag inte hade packat två timmar innan flygbussen gick. Men det går ju trots allt ganska snabbt. Datorn, necessär, lite ombyteskläder, en bok och iPoden. Mer behövs inte.
Och allt detta lyckades jag få ner i min dator väska. Myket skönt. Det innebär att man slipper checka in bagage. Och framför allt slipper man vänta på bagaget vid ankomst. Något som alltid är ett orosmoment och lätt kan dra ut på tiden. Kommer ju att komma hem sent på torsdagskvällen, och då är det bara sova som gäller.
Sen är det alltid en skön känsla att glida omkring med sin enda väska, när andra resenärer konkar på resväskor stora som hus, och med en resstress som syns att den på gått ett tag.
Det är inte utan att man känner sig lite världsvan.
Jag ska på kurs i Wokingham, som ligger sydväst om Heathrow. 4 dagar. Ska bli kul att få lära sig något nytt. Får se om det blit någon visit till centrala London. Tar trots allt en timme drygt, enkel väg. Jag kanske nöjer mig med puben, the Duke’s Head, där jag ska bo…
M. och P. verkade lite förvånade över att jag inte hade packat två timmar innan flygbussen gick. Men det går ju trots allt ganska snabbt. Datorn, necessär, lite ombyteskläder, en bok och iPoden. Mer behövs inte.
Och allt detta lyckades jag få ner i min dator väska. Myket skönt. Det innebär att man slipper checka in bagage. Och framför allt slipper man vänta på bagaget vid ankomst. Något som alltid är ett orosmoment och lätt kan dra ut på tiden. Kommer ju att komma hem sent på torsdagskvällen, och då är det bara sova som gäller.
Sen är det alltid en skön känsla att glida omkring med sin enda väska, när andra resenärer konkar på resväskor stora som hus, och med en resstress som syns att den på gått ett tag.
Det är inte utan att man känner sig lite världsvan.
Jag är en reservdel
Ännu en vecka till ända. Arbetsmässigt i alla fall.
Har hunnit gå igenom en del. Men det bar inte blivit mycket bloggande.
Den började med att jag gick och blev invald i bostadsrättsföreningens styrelse. Suppleant. Man är nåt slags reservdel... Känns som ett lagom steg. Har ingen erfarenhet av sånt.
Men det verkar intressant och givande. Framför allt får man plötsligt betydligt mer kontakt med sina grannar, som man annars har väldigt sparsmakad kontakt med.
Verkar vara trevligt folk att jobba med. Men årsmötet verkade besökas av några gamla surmörtar... Tur att de inte representeras i styrelsen i alla fall.
Vi var 7 kandiderande till tre platser. Men 3 dök inte upp på årsmötet. Inger inget vidare förtroende kanske. De blev utan röst också.
Vi hade första lilla mötet direkt efter stämman. Då passade jag på att göra slag i saken och få nyckel till föreningens bastu. (Varför har jag inte gjort det tidigare? Att kunna basta hemma är väl trevligt?)
Var beredd att lösa i vanlig ordning för 50kr. Men man förses tydligen med någon slags huvudnyckel som bland annat går till bastun.
När jag sedan kom hem sent på kvällen kände jag att halsen började tjockna, och anade oråd.
Mycket riktigt. Jag insjuknade. Blev hemma två dagar med feber, lite lätt halsont, snuva och huvudvärk.
Lustigt det där när man blir lite sjuk, hur värderingarna vrids. Helt plötsligt får det mesta andra väldigt låg prioritet. Man vill bara bli frisk.
Har hunnit gå igenom en del. Men det bar inte blivit mycket bloggande.
Den började med att jag gick och blev invald i bostadsrättsföreningens styrelse. Suppleant. Man är nåt slags reservdel... Känns som ett lagom steg. Har ingen erfarenhet av sånt.
Men det verkar intressant och givande. Framför allt får man plötsligt betydligt mer kontakt med sina grannar, som man annars har väldigt sparsmakad kontakt med.
Verkar vara trevligt folk att jobba med. Men årsmötet verkade besökas av några gamla surmörtar... Tur att de inte representeras i styrelsen i alla fall.
Vi var 7 kandiderande till tre platser. Men 3 dök inte upp på årsmötet. Inger inget vidare förtroende kanske. De blev utan röst också.
Vi hade första lilla mötet direkt efter stämman. Då passade jag på att göra slag i saken och få nyckel till föreningens bastu. (Varför har jag inte gjort det tidigare? Att kunna basta hemma är väl trevligt?)
Var beredd att lösa i vanlig ordning för 50kr. Men man förses tydligen med någon slags huvudnyckel som bland annat går till bastun.
När jag sedan kom hem sent på kvällen kände jag att halsen började tjockna, och anade oråd.
Mycket riktigt. Jag insjuknade. Blev hemma två dagar med feber, lite lätt halsont, snuva och huvudvärk.
Lustigt det där när man blir lite sjuk, hur värderingarna vrids. Helt plötsligt får det mesta andra väldigt låg prioritet. Man vill bara bli frisk.
Spark i baken
Så, då var man nyss hemkommen efter mycket resande till och från Sveg. Mycket bilåka blev det. Som tur var hade jag både bra sällskap och vi hade bra bil.
Vi var ganska trötta när vi kom fram, och med tanke på det planerade isfisket gick vi till sängs ganska tidigt efter att ha ätit middag med pizza, paj och semlor.
Uppstigning följande morgon klockan 06.00. Tidigt för att vara en lördag. Och mörkt. För att inte säga svart, ute.
Termometern indikerade –18 grader. Burr...
Men envetna som vi var åt vi en stadig frukost, inklusive en semla till, och begav oss ut i skogen till någon sjö. Fiskekort hade vi inhandlat också. Det var blåsigt och snöigt. Och inte ett napp. I alla fall inte för mig. J. fick en liten aborre. Tur det så att tävlingen blev avgjord. Utan att fara med osanning kan jag väl säga att jag tog fisket betydligt mindre allvarligt än J och M.
Höjdpunkten för dagen var skoteråkningen som föregicks av pizza (köpepizza denna gång) och semlor(!) (Ni vet väl att semlor är den i särklass bästa svenska traditionen?)
Vi hyrde skotrar inärheten av där P&M bor. Ett par riktiga monster, iaf för en nybörjare. 130 häst pratades det om. Och det gav en spark utan dess like. Det kan jag intyga.
M. hade videokamera med. Men filmen, som vi kollade på senare under kvällen, var inte i närheten av att förmedla den känsla och hastighet om erbjöds.
En snöskoter, för den som inte vet, har gasreglage iform av en spak vid tummen på gashandtaget, som man trycker in. Alltså inte som en motorcykel. Dessutom är det en form av remdriven steglös automatlåda. Detta i kombination med bra grepp i underlaget gör att vridmomentet är enormt. Första gången man stod på gasade man så att man höll på att få bromsspår i kallsongerna, och upptäckte efter ett tag att det fanns någon centimeter kvar på gasknappen, som resulterade i ytterligare spark i baken. Ingen hejd med andra ord. Det var lätt att bli fartblind. Det märkte man när man skulle bromsa in för att köra in i mer krävande terräng. (Gasen i botten kunden man bara köra på sjöar och myrar). Vi toppade mellan 130 och 140 km/h, beroende på kroppsvikt.
Det tog ett tag att lära sig vad skotern tålde när den skuttade i sidled i spåren. Om man nu ska säga att man lärde sig det på de här timmarna. Vad man däremot märkte var att man blev fullständigt slut i tummen. Sista halvtimmen fick jag gasa med hela handen. Än idag har inte högerhanden återhämtat sig.
Imorse gjorde sedan ryggen sig påminnd. Träningsvärk längs hela.
Vi var ganska trötta när vi kom fram, och med tanke på det planerade isfisket gick vi till sängs ganska tidigt efter att ha ätit middag med pizza, paj och semlor.
Uppstigning följande morgon klockan 06.00. Tidigt för att vara en lördag. Och mörkt. För att inte säga svart, ute.
Termometern indikerade –18 grader. Burr...
Men envetna som vi var åt vi en stadig frukost, inklusive en semla till, och begav oss ut i skogen till någon sjö. Fiskekort hade vi inhandlat också. Det var blåsigt och snöigt. Och inte ett napp. I alla fall inte för mig. J. fick en liten aborre. Tur det så att tävlingen blev avgjord. Utan att fara med osanning kan jag väl säga att jag tog fisket betydligt mindre allvarligt än J och M.
Höjdpunkten för dagen var skoteråkningen som föregicks av pizza (köpepizza denna gång) och semlor(!) (Ni vet väl att semlor är den i särklass bästa svenska traditionen?)
Vi hyrde skotrar inärheten av där P&M bor. Ett par riktiga monster, iaf för en nybörjare. 130 häst pratades det om. Och det gav en spark utan dess like. Det kan jag intyga.
M. hade videokamera med. Men filmen, som vi kollade på senare under kvällen, var inte i närheten av att förmedla den känsla och hastighet om erbjöds.
En snöskoter, för den som inte vet, har gasreglage iform av en spak vid tummen på gashandtaget, som man trycker in. Alltså inte som en motorcykel. Dessutom är det en form av remdriven steglös automatlåda. Detta i kombination med bra grepp i underlaget gör att vridmomentet är enormt. Första gången man stod på gasade man så att man höll på att få bromsspår i kallsongerna, och upptäckte efter ett tag att det fanns någon centimeter kvar på gasknappen, som resulterade i ytterligare spark i baken. Ingen hejd med andra ord. Det var lätt att bli fartblind. Det märkte man när man skulle bromsa in för att köra in i mer krävande terräng. (Gasen i botten kunden man bara köra på sjöar och myrar). Vi toppade mellan 130 och 140 km/h, beroende på kroppsvikt.
Det tog ett tag att lära sig vad skotern tålde när den skuttade i sidled i spåren. Om man nu ska säga att man lärde sig det på de här timmarna. Vad man däremot märkte var att man blev fullständigt slut i tummen. Sista halvtimmen fick jag gasa med hela handen. Än idag har inte högerhanden återhämtat sig.
Imorse gjorde sedan ryggen sig påminnd. Träningsvärk längs hela.
Vad äter jag?
Då och då funderar man ju lite kring det man äter.
Som t.ex bröd som aldrig vill mögla medans annat bröd möglar på nolltid. Vilket är nyttigast (innan möglet kommit alltså)?
De senaste två åren har jag börjat äta betydligt mer kyckling. Tidigare har jag inte varit särskilt förtjust i kyckling. Inte så att jag inte ätit, men det har aldrig varit något jag längtat efter. Troligtvis för att mina associationer gick till den torra kyckling (eller ibland höns) som man fick i skolan samt till hel grillad kyckling, något som bara är kladdigt och jobbigt att äta.
Jag gillar filéer. Man ska kunna ta en tugga rakt av utan att tänka på ben eller annat som kan komma i vägen. Samma sak med persikor. Kan man ute kärna ur dem innan man njuter, är de värdelösa.
Sedan har jag fått upp ögonen för kycklingfilé.
Jag har tidigare fascinerats av det faktum att ett paket med två kycklingfiléer alltid väger exakt 250gram.
Hur sjutton får de alla kycklingar att väga exakt lika mycket? Eller står de och skär bort kött för att matcha idealvikten? Eller väger de i själva verket inte 250gram?
Idag fick jag tag på ett paket med två filéer, som vägde 438 gram(!!!).
Det var inga små filéer kan jag intyga. Men frågan som omedelbart infinner sig är hur i hela friden får de en kyckling att bli så stor? Och var går gränsen mellan kyckling och jättepippi?
Eller är det helt enkelt så att det är de här kycklingarna som hänger på friviktsavdelningen på hönseriet under uppväxten?
Som t.ex bröd som aldrig vill mögla medans annat bröd möglar på nolltid. Vilket är nyttigast (innan möglet kommit alltså)?
De senaste två åren har jag börjat äta betydligt mer kyckling. Tidigare har jag inte varit särskilt förtjust i kyckling. Inte så att jag inte ätit, men det har aldrig varit något jag längtat efter. Troligtvis för att mina associationer gick till den torra kyckling (eller ibland höns) som man fick i skolan samt till hel grillad kyckling, något som bara är kladdigt och jobbigt att äta.
Jag gillar filéer. Man ska kunna ta en tugga rakt av utan att tänka på ben eller annat som kan komma i vägen. Samma sak med persikor. Kan man ute kärna ur dem innan man njuter, är de värdelösa.
Sedan har jag fått upp ögonen för kycklingfilé.
Jag har tidigare fascinerats av det faktum att ett paket med två kycklingfiléer alltid väger exakt 250gram.
Hur sjutton får de alla kycklingar att väga exakt lika mycket? Eller står de och skär bort kött för att matcha idealvikten? Eller väger de i själva verket inte 250gram?
Idag fick jag tag på ett paket med två filéer, som vägde 438 gram(!!!).
Det var inga små filéer kan jag intyga. Men frågan som omedelbart infinner sig är hur i hela friden får de en kyckling att bli så stor? Och var går gränsen mellan kyckling och jättepippi?
Eller är det helt enkelt så att det är de här kycklingarna som hänger på friviktsavdelningen på hönseriet under uppväxten?
Törnrosa och jag
Nu har jag sovit.
Jaha tänker säkert du. Vad ovanligt en söndagmorgon....
Men när jag säger att jag sovit, då menar jag att jag sovit.
Det började med att jag kom hem lite överförfriskade på fredagkvällen. Exakt vad klockan var vet jag inte, men gissningsvis en stund efter midnatt.
På lördagen vaknade jag klockan två på eftermiddagen. Kollade lite på TV, surfade lite. Åt lite. Och kände mig lite trött, trots all sömn. Vid halv sex bestämde jag mig för att lägga mig igen. Redan då kände jag att jag nog kunde sova ett bra tag, och bestämde mig mentalt för att försöka sova så länge som möjligt för att inte vrida totalt på dygnsrytmen. Det slutade med att jag vaknade och gick upp klockan åtta imorse...
Så efter att ha sovit tolv timmar och varit vaken dryga tre så sov jag fjorton och en halv till...
Känns som något slags rekord, och är det troligen också.
I veckorna är man ju i praktiken alltid trött när man ska upp (och när man går och lägger sig också för den delen...) Ibland kan jag känna att det är svårt att sova ut så pass mycket som man känner att man skulle behöva, när helgen kommer. Man vaknar normalt ändå mellan nio och tio.
Men den här gången lyckades jag alltså sova som Törnrosa...
Ska bli intressant att se hur det fungerar på löpbandet senare idag. Känns som att man skulle vara lite seg.
Får väl rapportera senare.
En sak är säker i alla fall, när man sover på övertid så att säga, drömmer man som vildast. Jag minns ju inte allt, men det vi pratar trädklättring, nödlandande och kraschande flygplan. Och allt detta med personer jag känner. Flummigt värre!
Jaha tänker säkert du. Vad ovanligt en söndagmorgon....
Men när jag säger att jag sovit, då menar jag att jag sovit.
Det började med att jag kom hem lite överförfriskade på fredagkvällen. Exakt vad klockan var vet jag inte, men gissningsvis en stund efter midnatt.
På lördagen vaknade jag klockan två på eftermiddagen. Kollade lite på TV, surfade lite. Åt lite. Och kände mig lite trött, trots all sömn. Vid halv sex bestämde jag mig för att lägga mig igen. Redan då kände jag att jag nog kunde sova ett bra tag, och bestämde mig mentalt för att försöka sova så länge som möjligt för att inte vrida totalt på dygnsrytmen. Det slutade med att jag vaknade och gick upp klockan åtta imorse...
Så efter att ha sovit tolv timmar och varit vaken dryga tre så sov jag fjorton och en halv till...
Känns som något slags rekord, och är det troligen också.
I veckorna är man ju i praktiken alltid trött när man ska upp (och när man går och lägger sig också för den delen...) Ibland kan jag känna att det är svårt att sova ut så pass mycket som man känner att man skulle behöva, när helgen kommer. Man vaknar normalt ändå mellan nio och tio.
Men den här gången lyckades jag alltså sova som Törnrosa...
Ska bli intressant att se hur det fungerar på löpbandet senare idag. Känns som att man skulle vara lite seg.
Får väl rapportera senare.
En sak är säker i alla fall, när man sover på övertid så att säga, drömmer man som vildast. Jag minns ju inte allt, men det vi pratar trädklättring, nödlandande och kraschande flygplan. Och allt detta med personer jag känner. Flummigt värre!
Gollum-syndrom?
Vet inte om det är ett erkännt begrepp, men det kanske vore användbart?
Jag är nu i alla fall helt klar (nästan) med min skivväska. Allt ligger nu grupperat i tolv olika avdelningar. Vissa fick rymma flera genrer, eftersom vissa bara tar upp en del av en skiva... :-)
(Sånahär bra-att-ha-låtar om man vill spexa till det någon gång)
Låtlistorna är sedan utskrivna per genre, och grupperade efter ovanstående avdelningar.
Allt insatt i en pärm.
Det enda som återstår nu är egentligen att skriva låtnamn osv på själva skivorna, men det är tveksamt om det gör till eller från. Lättare att bläddra i pärmen än i skivväskan och läsa pyttetext.
Måste dessutom komma på ett bra system för hur jag ska gå till väga. Oavsett lösning kommer det att ta en evighet.... Något jag inte har lust med just nu.
Så nu sitter jag i alla fall här med ett glas Port Eller 1978 som utlovat. Och nu påminns man om hur gott whisky kan smaka. Den är verkling "something"... Outstanding!
Så nu kan jag njuta till fullo vid blotta tanke på väskan...
My Precious!
Jag är nu i alla fall helt klar (nästan) med min skivväska. Allt ligger nu grupperat i tolv olika avdelningar. Vissa fick rymma flera genrer, eftersom vissa bara tar upp en del av en skiva... :-)
(Sånahär bra-att-ha-låtar om man vill spexa till det någon gång)
Låtlistorna är sedan utskrivna per genre, och grupperade efter ovanstående avdelningar.
Allt insatt i en pärm.
Det enda som återstår nu är egentligen att skriva låtnamn osv på själva skivorna, men det är tveksamt om det gör till eller från. Lättare att bläddra i pärmen än i skivväskan och läsa pyttetext.
Måste dessutom komma på ett bra system för hur jag ska gå till väga. Oavsett lösning kommer det att ta en evighet.... Något jag inte har lust med just nu.
Så nu sitter jag i alla fall här med ett glas Port Eller 1978 som utlovat. Och nu påminns man om hur gott whisky kan smaka. Den är verkling "something"... Outstanding!
Så nu kan jag njuta till fullo vid blotta tanke på väskan...
My Precious!
Återupplivad känsla
Idag har jag varit ut med favoritvovven och A och åkt skridskor. Typ en mil blev det.
Skridskorna fungerade lika bra som förr. Senast var två år sedan. Skridskorna är minst 9 år gamla och inte omslipade en enda gång... När jag var aktiv skridskoåkare slipade man i stort sett mellan varje lopp.
En sak som inte var bättre idag var i alla fall skridskokonditionen. Man orkade inte trycka på särskilt länge innan benen kändes halvt obrukbara.
Det var i alla fall skönt att komma ut och återuppliva känslan. Underbar avkoppling en vinter helg med väder som tillåter. Än bättre blir det när man har med sig en hund som är utom sig av glödje över att få springa fritt. Även han verkade lite mör mot slutet.
Skridskorna fungerade lika bra som förr. Senast var två år sedan. Skridskorna är minst 9 år gamla och inte omslipade en enda gång... När jag var aktiv skridskoåkare slipade man i stort sett mellan varje lopp.
En sak som inte var bättre idag var i alla fall skridskokonditionen. Man orkade inte trycka på särskilt länge innan benen kändes halvt obrukbara.
Det var i alla fall skönt att komma ut och återuppliva känslan. Underbar avkoppling en vinter helg med väder som tillåter. Än bättre blir det när man har med sig en hund som är utom sig av glödje över att få springa fritt. Även han verkade lite mör mot slutet.
När jag kom hem tog jag tag i mina planer på att börja måla akvarell.
Eller kanske inte...
Två besvikelser samma dag
Jag gav mig idag på att försöka springa 5km på 19 minuter.
Det innebär i praktiken att man måste springa med 16km/h, vilket också är max på banden jag använder.
Som vanligt sneglar man lite på de andra och hur snabbt och långt de springer. Killen bredvid såg ut att springa hyffsat snabbt, men det var bara knappa 13km/h. När jag drog igång bandet drog han upp sitt till 16km/h också. Han hängde dock inte på särskilt länge... (hehe)
Själv höll jag ut i 15 minuter, varefter jag fick sänka hastigheten pga en kombination av hög puls och svaga ben vilket resulterade i instabil löpning. Att drutta på bandet i 16km/h är nog vare sig kul eller vackert... :-)
Det gjorde jag jag efter 19 minuter (vilket jag hade ställt in bandet på) hade jag sprungit 4,8km, vilket borde ha resulterat i en tid på 19.45. Nytt rekord med andra ord, om inte bandet hade stannat. Orkat hade jag.
Nu har jag i efterhand räknat ut att med tanke på accelerationstiden för bandet, som borde ligga på ungefär 35 sekunder så skulle jag inte hinna springa mer än 4989m på 19 minuter om accelerationen är linjär...
Dammit!!!
Eftersom jag springer 4,44 meter per sekund skulle alltså en accelerationstid på 32 sekunder lösa det hela...
Jaja, en dag då jag sovit bättre, och ätit bättre ska jag nog klara de där 19 minutrarna...
När jag kom hem hade senaste numret av DJ Magazine lagts i brevlådan. Äntligen kom reportaget från Mondaybar Lucia Cruise, eller "Boat cruise" som de skriver. Vet inte vilka andra kryssningar engelsmännen har...
Redan innan visste man ju att de skulle skriva om Anne Savage misslyckande, eftersom det var hon som hade DJ Mag med sig. (Hon var för full för att spela.)
Det framkom lite ytterligare information om spektakler. I övrigt var artikeln, som med bilder tog upp nästan ett helt uppslag, en stor besvikelse. Journalisten, med viss DJ-kompetens tydligen (han hoppade nämligen in för Anne i väntan på nästa stjärna. ), missade uppenbarligen HELA känslan och stämningen på båten. Så missade de iofs också andra dagen....
Stor besvikelse. Men men, huvudsaken att man kan se fram emot att åka på nästa kryssning, i maj :-)
När jag gick till gymmet idag passade jag på att fotografera skyltfönstret jag nämde i förrgår. Tur att jag reserverade mig redan då. Eftersom min "kameramobil" inte är värd namnet, kanske ett förtydligande kan vara bra: "Nyinkommet: Många sorters "kul" växter!"
Det innebär i praktiken att man måste springa med 16km/h, vilket också är max på banden jag använder.
Som vanligt sneglar man lite på de andra och hur snabbt och långt de springer. Killen bredvid såg ut att springa hyffsat snabbt, men det var bara knappa 13km/h. När jag drog igång bandet drog han upp sitt till 16km/h också. Han hängde dock inte på särskilt länge... (hehe)
Själv höll jag ut i 15 minuter, varefter jag fick sänka hastigheten pga en kombination av hög puls och svaga ben vilket resulterade i instabil löpning. Att drutta på bandet i 16km/h är nog vare sig kul eller vackert... :-)
Det gjorde jag jag efter 19 minuter (vilket jag hade ställt in bandet på) hade jag sprungit 4,8km, vilket borde ha resulterat i en tid på 19.45. Nytt rekord med andra ord, om inte bandet hade stannat. Orkat hade jag.
Nu har jag i efterhand räknat ut att med tanke på accelerationstiden för bandet, som borde ligga på ungefär 35 sekunder så skulle jag inte hinna springa mer än 4989m på 19 minuter om accelerationen är linjär...
Dammit!!!
Eftersom jag springer 4,44 meter per sekund skulle alltså en accelerationstid på 32 sekunder lösa det hela...
Jaja, en dag då jag sovit bättre, och ätit bättre ska jag nog klara de där 19 minutrarna...
När jag kom hem hade senaste numret av DJ Magazine lagts i brevlådan. Äntligen kom reportaget från Mondaybar Lucia Cruise, eller "Boat cruise" som de skriver. Vet inte vilka andra kryssningar engelsmännen har...
Redan innan visste man ju att de skulle skriva om Anne Savage misslyckande, eftersom det var hon som hade DJ Mag med sig. (Hon var för full för att spela.)
Det framkom lite ytterligare information om spektakler. I övrigt var artikeln, som med bilder tog upp nästan ett helt uppslag, en stor besvikelse. Journalisten, med viss DJ-kompetens tydligen (han hoppade nämligen in för Anne i väntan på nästa stjärna. ), missade uppenbarligen HELA känslan och stämningen på båten. Så missade de iofs också andra dagen....
Stor besvikelse. Men men, huvudsaken att man kan se fram emot att åka på nästa kryssning, i maj :-)
När jag gick till gymmet idag passade jag på att fotografera skyltfönstret jag nämde i förrgår. Tur att jag reserverade mig redan då. Eftersom min "kameramobil" inte är värd namnet, kanske ett förtydligande kan vara bra: "Nyinkommet: Många sorters "kul" växter!"
Hur tänker de?
Ibland undrar man hur folk tänker. Man ser rubriker mer eller mindre dagligen som åtminstone får mig att oroa mig för var världen är på väg att rämna. Kvällstidningslöpsedlarna tar självklart priset. Att folk fortsätter att köpa blaskan istället för att bojkotta IQ-fiskmås-produkter övergår mitt förstånd.
Andra formuleringar är mer skrattretande. Som t.ex. Humanovas slogan "Bli den du är!".
Come again?
Idag, på väg till gymmet, såg jag en annan mindre genomtänkt skylt (eller så var den det, av någon med god humor). Det var i blomsteraffärens fönster i Sundbyberg. Där stod (med reservation för den första delen) "Köp hem lite "kul" växter".
Ja, "kul" var omgett av citationstecken. (Man skulle kunna göra roliga saker med en dold kamera och och mikrofon och gå in och fråga efter haschibaschi eller liknande...)
Andra formuleringar är mer skrattretande. Som t.ex. Humanovas slogan "Bli den du är!".
Come again?
Idag, på väg till gymmet, såg jag en annan mindre genomtänkt skylt (eller så var den det, av någon med god humor). Det var i blomsteraffärens fönster i Sundbyberg. Där stod (med reservation för den första delen) "Köp hem lite "kul" växter".
Ja, "kul" var omgett av citationstecken. (Man skulle kunna göra roliga saker med en dold kamera och och mikrofon och gå in och fråga efter haschibaschi eller liknande...)
Trumvirvel!
Nu är jag ÄNTLIGEN färdig med bränneriet... 396 skivor blev det allt som allt. Datorn höll...
Nu har jag iofs införskaffat 9 ytterligare skivor sedan jag började brännas, som inte är kategoriserade eller inspelade på hårddisken. Men det orkar jag inte tänka på nu.
Ännu mindre orkar jag tänka på att jag, någon gång i framtiden, ska skriva ut låt- och artistnamn på skivorna... Mata in 400 skivor i en bläckstråleskrivare är inget man ser fram emot, oavsett hur automatiserat jag kan göra själva datorhandhavandet. Matningen av skivor är manuell lik förbannat...
Som tur är går skivorna att använda ändå. Och när väl skivorna inte ligger i fodralet ska de ju vara i spelaren, och då kan man inte läsa dem ändå.
Men det är onekligen ett Sisyfos-arbete jag gett mig inpå... Och jag som trodde att jag precis fullbordat det... :-) Men då vore det ju inget...
Och vad tiden lider kommer jag att få än mer musik. Hjälp! (vad kul det ska bli)
Nu har jag iofs införskaffat 9 ytterligare skivor sedan jag började brännas, som inte är kategoriserade eller inspelade på hårddisken. Men det orkar jag inte tänka på nu.
Ännu mindre orkar jag tänka på att jag, någon gång i framtiden, ska skriva ut låt- och artistnamn på skivorna... Mata in 400 skivor i en bläckstråleskrivare är inget man ser fram emot, oavsett hur automatiserat jag kan göra själva datorhandhavandet. Matningen av skivor är manuell lik förbannat...
Som tur är går skivorna att använda ändå. Och när väl skivorna inte ligger i fodralet ska de ju vara i spelaren, och då kan man inte läsa dem ändå.
Men det är onekligen ett Sisyfos-arbete jag gett mig inpå... Och jag som trodde att jag precis fullbordat det... :-) Men då vore det ju inget...
Och vad tiden lider kommer jag att få än mer musik. Hjälp! (vad kul det ska bli)
Ooops! I did it again....
Underbar vinterdag idag, upptäckte jag när jag gav mig ut.
Började dagen med en cappucino och lite Sisyfosarbete vid datorn. Jag har räknat ut att mina skivor inte räcker så långt som jag trott, så jag fick bege mig till Clas Ohlson i Solna Centrum för att inhandla några fler... På vägen hem åkte jag förbi gymmet för ett löppass.
Valet föll på milen, och ett rekordförsök var ju givet...
Det landade på 45.47!!! Lite smått otroligt, eftersom jag inte sprungit milen mer än en gång, så på 50 minuter, efter att jag började träna efter skadan.
Det tidigare rekordet låg på 47.37. Hyffsad putsning får jag säga.
Ska man tro på TechnoGym, så är jag inte lika bra på milen som på 5km, eftersom PI blev 51...
Frågan är om den mäter pulsen kontinuerligt, eller om den tittar på slutpulsen. Eftersom jag spurtade skulle det ju kunna straffa poängen något. Hade riktigt bra puls första halvan. Men sen låg jag runt 170 hela vägen, tills jag spurtade då det gick upp till 180.
Att åka under 45, och närma sig 44 minuter känns mer och mer realistiskt får jag säga.
Började dagen med en cappucino och lite Sisyfosarbete vid datorn. Jag har räknat ut att mina skivor inte räcker så långt som jag trott, så jag fick bege mig till Clas Ohlson i Solna Centrum för att inhandla några fler... På vägen hem åkte jag förbi gymmet för ett löppass.
Valet föll på milen, och ett rekordförsök var ju givet...
Det landade på 45.47!!! Lite smått otroligt, eftersom jag inte sprungit milen mer än en gång, så på 50 minuter, efter att jag började träna efter skadan.
Det tidigare rekordet låg på 47.37. Hyffsad putsning får jag säga.
Ska man tro på TechnoGym, så är jag inte lika bra på milen som på 5km, eftersom PI blev 51...
Frågan är om den mäter pulsen kontinuerligt, eller om den tittar på slutpulsen. Eftersom jag spurtade skulle det ju kunna straffa poängen något. Hade riktigt bra puls första halvan. Men sen låg jag runt 170 hela vägen, tills jag spurtade då det gick upp till 180.
Att åka under 45, och närma sig 44 minuter känns mer och mer realistiskt får jag säga.
In your face!
Så känns det. Dock kan jag inte rikta det mot någon. Men jag lyckades...
19.55 lyder mitt nya rekord på 5km. Och det inkluderar accerationstiden för bandet, vilket är drygt 30 sekunder. Så jag sprang i 15,1km/h förutom de sista 4 minutrarna då jag sprang på max (för bandet), 16km/h.
Intressant att notera var att mitt Performance Index (en skala som TechnoGym skapat, men inte verkar så villiga att redovisa bakgrunden till) vad det samma, dvs 57, som i måndags då jag sprang under 21 minuter.
Känns ju rimligt eftersom jag inte tränat något sedan dess. I detta fall pressade jag mig lite hårdare. Samt att jag dragit slutsatsen att man inte får nån mer energi av att andas häftigare för att pulsen stiger....
I ärlighetens namn känns det som att man en dag med rätt form skulle kunna pressa sig till 19 minuter...
Nu är bara frågan om jag ska försöka mig på nåt sånt, eller om det är att pressa tider på milen som gäller.
Rimligt känns då 47 (isf nytt rekord) eller 48 minuter. Tilläggas bör att jag bara sprungit milen en gång sedan jag började springa i november....
Hmmm... Beslutsångest!
"Fira" gjorde jag och T. på Texas Smoke House, där jag beställde en 300g New York Cut Striploin Beef. Rare så klart. Mycket gott, även om den var så pass rå i mitten att temperaturen låg under rumstemperatur bitvis... Samuel Adams Boston Lager ackompanjerade.
19.55 lyder mitt nya rekord på 5km. Och det inkluderar accerationstiden för bandet, vilket är drygt 30 sekunder. Så jag sprang i 15,1km/h förutom de sista 4 minutrarna då jag sprang på max (för bandet), 16km/h.
Intressant att notera var att mitt Performance Index (en skala som TechnoGym skapat, men inte verkar så villiga att redovisa bakgrunden till) vad det samma, dvs 57, som i måndags då jag sprang under 21 minuter.
Känns ju rimligt eftersom jag inte tränat något sedan dess. I detta fall pressade jag mig lite hårdare. Samt att jag dragit slutsatsen att man inte får nån mer energi av att andas häftigare för att pulsen stiger....
I ärlighetens namn känns det som att man en dag med rätt form skulle kunna pressa sig till 19 minuter...
Nu är bara frågan om jag ska försöka mig på nåt sånt, eller om det är att pressa tider på milen som gäller.
Rimligt känns då 47 (isf nytt rekord) eller 48 minuter. Tilläggas bör att jag bara sprungit milen en gång sedan jag började springa i november....
Hmmm... Beslutsångest!
"Fira" gjorde jag och T. på Texas Smoke House, där jag beställde en 300g New York Cut Striploin Beef. Rare så klart. Mycket gott, även om den var så pass rå i mitten att temperaturen låg under rumstemperatur bitvis... Samuel Adams Boston Lager ackompanjerade.
Oförskämt...
...var ordet. Oförskämt pigg kände jag mig på löpbandet idag. Någon särskild uppladdning? Nej, ätit "rätt" har jag knappast gjort. Jag har väl egentligen bara avstått från träning längre än jag egentligen ville.
Men det verkar ju göra susen.
Det kändes redan efter några hundra meter på löpbandet. Målet var inställt på att ta mig under 21 minuter på 5km, för första gången sedan skada i somras. (Jag började träna löpning igen i november.)
Och det lyckades.
Det fina med att springa på löpband är att man kan lägga upp sitt lopp på ett helt annat sätt, och pressa sig på ett annat sätt. För det första kan du digitalt bestämma vilken hastighet du vill ha.
Jag har till och med gjort en stor tabell med olika kilometertider, hastigheter och sluttider för sträckorna 5, 10 och 21,1 kilometer. Bara att bestämma sig för en tid och ställa in rätt hastighet...
Idag blev det 20.50.
Det gick som på räls skulle man kunna säga. En underbar känsla.
Självklar hade det inte varit möjligt utan min kära iPod. Och idag sprang jag för första gången med min Nano. Detta efter att A. ratat sitt armband, eftersom Nanon hamnar fel, något jag vant mig vid. Svårt att få den rätt på överarmen liksom.
Jag förstår mig inte på folk som springer utan iPod måste jag säga. Finns ju inget bättre än att springa med skön, drivande musik i öronen, som dessutom gör att man slipper höra Mixmegapol (nu spelar de iofs inte det på SATS...) löpbandets oväsen eller sitt eget flås. Det sistnämda är något som brukar sabba den samma för mig....
Just nu är Paul van Dyks Champion mix det hetaste. När jag blir klar med mitt Oidipus-jobb ska jag göra en egen mix. En för varje måltid. (Nej, inte lunch och middag osv.) Med rätt tempo för att kunna springa i takt... :-)
Jag har nu satt som mål att springa på 20 minuter blankt, och därmed slå personligt rekord med en halvminut. (Rapportering på fredagkväll?) Sedan kan jag lägga 5km bakom mig och sikta in mig på att prestera lite gamla goda tider på milen för att sedan ta mig an halvmaran inför Broloppet i sommar.
Frågan är vad man ska sikta på för tid? Till i vår kanske man ska klara milen på 46 minuter? 45 kanske?
Vad målet för Broloppet blir återstår att se. Första målet var att springa snabbare än P. Men det kanske går om intet pga att några killar från olika delar av världen ska sparka boll i Tyskland då. Tydligen poppis att titta på.
Troligtvis är ju ett tidsmål inom bättre räckhåll, oavsett tid... ;-)
Den som lever får se. Tills gatukontoret sopat bort allt grus som snöröjarna vräkt ut under vintern förbereder jag mig på bandet...
Men det verkar ju göra susen.
Det kändes redan efter några hundra meter på löpbandet. Målet var inställt på att ta mig under 21 minuter på 5km, för första gången sedan skada i somras. (Jag började träna löpning igen i november.)
Och det lyckades.
Det fina med att springa på löpband är att man kan lägga upp sitt lopp på ett helt annat sätt, och pressa sig på ett annat sätt. För det första kan du digitalt bestämma vilken hastighet du vill ha.
Jag har till och med gjort en stor tabell med olika kilometertider, hastigheter och sluttider för sträckorna 5, 10 och 21,1 kilometer. Bara att bestämma sig för en tid och ställa in rätt hastighet...
Idag blev det 20.50.
Det gick som på räls skulle man kunna säga. En underbar känsla.
Självklar hade det inte varit möjligt utan min kära iPod. Och idag sprang jag för första gången med min Nano. Detta efter att A. ratat sitt armband, eftersom Nanon hamnar fel, något jag vant mig vid. Svårt att få den rätt på överarmen liksom.
Jag förstår mig inte på folk som springer utan iPod måste jag säga. Finns ju inget bättre än att springa med skön, drivande musik i öronen, som dessutom gör att man slipper höra Mixmegapol (nu spelar de iofs inte det på SATS...) löpbandets oväsen eller sitt eget flås. Det sistnämda är något som brukar sabba den samma för mig....
Just nu är Paul van Dyks Champion mix det hetaste. När jag blir klar med mitt Oidipus-jobb ska jag göra en egen mix. En för varje måltid. (Nej, inte lunch och middag osv.) Med rätt tempo för att kunna springa i takt... :-)
Jag har nu satt som mål att springa på 20 minuter blankt, och därmed slå personligt rekord med en halvminut. (Rapportering på fredagkväll?) Sedan kan jag lägga 5km bakom mig och sikta in mig på att prestera lite gamla goda tider på milen för att sedan ta mig an halvmaran inför Broloppet i sommar.
Frågan är vad man ska sikta på för tid? Till i vår kanske man ska klara milen på 46 minuter? 45 kanske?
Vad målet för Broloppet blir återstår att se. Första målet var att springa snabbare än P. Men det kanske går om intet pga att några killar från olika delar av världen ska sparka boll i Tyskland då. Tydligen poppis att titta på.
Troligtvis är ju ett tidsmål inom bättre räckhåll, oavsett tid... ;-)
Den som lever får se. Tills gatukontoret sopat bort allt grus som snöröjarna vräkt ut under vintern förbereder jag mig på bandet...
Smygrasism och diskriminering i vardagen
Har tillbringat helgen hemma hos mor, och idag tagit bilen till Stockholm för att se Havfruen med Cirkus Cirkör på Dansens Hus. En mycket bra och välgjord föreställning.
Inte riktigt lika spektakulär som Cirkus Cirkör brukar vara. Men helt klart svensk kultur på toppnivå.
Har även tillbringat en del tid med favoritjycken vars lycka över min ankomst inte vet några gränser. Lustigt det är med hur hundar och djur fungerar.
Jag har funderat en del kring hundvärlden i allmänhet.
Rasism och diskriminering är ju något som fördöms och förbjuds dagligen.
Men i hundvärlden, den mänskliga hundvärlden alltså, där frodas både rasism och diskriminering hej vilt. Hundar ska vara rensasiga för att vara något att ha. Man måste hålla vissa givna och exakta mått för att ha en chans i skönhetstävlingar. Och har man minsta fysiologiska defekt känns det ibland som att vissa så kallade hundentusiaster är beredda att skicka vederbörande på slakt...
Apartheid och rasismen är tydlig. Vissa kanske tycker att det är skillnad på djur och människor. Och det kan det väl vara i viss mån. Men inte i den här utsträckningen.
Läste igenom lokaltidningen som sig bör, för att uppdatera mig om vad som händer. Därtill hör annonserna. Och under radannonseran fanns inte mindre än två annonser med "flattar". "Redo för leverans."
Det stod bland annat något i stil med: "Friska och välmeriterade föräldrar"
Det fick mig spontant att fundera. Har jag friska och välmeriterade föräldrar?
Inte riktigt lika spektakulär som Cirkus Cirkör brukar vara. Men helt klart svensk kultur på toppnivå.
Har även tillbringat en del tid med favoritjycken vars lycka över min ankomst inte vet några gränser. Lustigt det är med hur hundar och djur fungerar.
Jag har funderat en del kring hundvärlden i allmänhet.
Rasism och diskriminering är ju något som fördöms och förbjuds dagligen.
Men i hundvärlden, den mänskliga hundvärlden alltså, där frodas både rasism och diskriminering hej vilt. Hundar ska vara rensasiga för att vara något att ha. Man måste hålla vissa givna och exakta mått för att ha en chans i skönhetstävlingar. Och har man minsta fysiologiska defekt känns det ibland som att vissa så kallade hundentusiaster är beredda att skicka vederbörande på slakt...
Apartheid och rasismen är tydlig. Vissa kanske tycker att det är skillnad på djur och människor. Och det kan det väl vara i viss mån. Men inte i den här utsträckningen.
Läste igenom lokaltidningen som sig bör, för att uppdatera mig om vad som händer. Därtill hör annonserna. Och under radannonseran fanns inte mindre än två annonser med "flattar". "Redo för leverans."
Det stod bland annat något i stil med: "Friska och välmeriterade föräldrar"
Det fick mig spontant att fundera. Har jag friska och välmeriterade föräldrar?
Mycket koncentrerad. Målet för blicken är givet
Man ska inte tro på allt
Det vet Chad Hedrick. Nybliven världsrekordhållare på 10.000m skridsko.
De visade nyss ett inslag om honom på TV-sporten. Killen blev inspirerad förra OS och bestämde sig för att satsa på skridsko. Steget var kanske inte så jättelångt, från att ha åkt inlines, men ändå.
Han tog en plats i amerikanska landslaget efter två månader.
När SVT:s reporter var där siktade han på att slå världsrekordet på 10.000m. Något han lyckades med, det har jag ju redan avslöjat.
Killen verkar ha en skön attityd till saker och ting. Bland annat laddade han upp, kostmässigt iaf, på Subway, med en sandwhich och en läsk...
Han har väl insett att nyckeln till framgång kanske inte ligger bara i kosten. Ligger nog mer i huvudet. Han lär nog träna en hel del, och äter duktigt gör han säkert också. Men just att han inte stirrade sig blind på vad han skulle äta före loppet, det tyckte jag var skönt att se.
Jag tycker mig ha känt liknande, när man varit på gymmet och sprungit "dagen efter" och presterat riktigt bra för en gångs skull. Logiken i det vet jag inte riktigt. Men jag vet hur det kändes.
Nu ska det ju tilläggas att 10.000m skridsko inte är som femmilen på skidor, eller ett marathon. Det rör sig om 13 minuters ansträngning. Ungefär som ett femkilometers löplopp, för eliten. (Nu åkte ju jag i och för sig aldrig mer än 3000m, och de gångerna är lätt räknade, när jag var aktiv skridskoåkare. Får väl skylla på att sprint var mer min grej...)
På samma sätt tycker jag inte att man ska stirra sig blind på alla bantningsmetoder och kurer som är så poppis nu. (Vet inte om de blivit fler, eller om det är min perception som förändrats...)
När jag gick ner i vikt, och fick "ett nytt liv", var det väldigt mycket en mental sak. Dels en fråga om att komma iväg och träna, och uppmuntra sig själv mentalt. (En iPod i öronen gör inte saken svårare.)
Men även att lägga om kostvanorna. Undvika onödigt fett. Inget smör på smörgåsen. Ta en extra skiva kött istället! Köp lättkaviar istället för vanlig. Känner jag någon skillnad i smak? Nej. Drick lättmjölk istället för vanlig mjölk. (För en storkonsument som mig gör de stor skillnad om man räknar på det.)
Ändå har jag fett i teflonpannan när jag steker. Och pasta (som man ju inte ska äta, eller hur?) äter jag mer än någonsin. Vissa saker avstår jag helt enkelt inte ifrån förrän jag får konkreta livshot av det :-)
Godis och läsk har jag nästan skippat helt, och det tar inte så hemsk lång tid innan suget lägger sig.
Men det är också en mental utmaning att tänka positiva tankar varje gång man avstår från det onödiga.
Tänk positivt!
De visade nyss ett inslag om honom på TV-sporten. Killen blev inspirerad förra OS och bestämde sig för att satsa på skridsko. Steget var kanske inte så jättelångt, från att ha åkt inlines, men ändå.
Han tog en plats i amerikanska landslaget efter två månader.
När SVT:s reporter var där siktade han på att slå världsrekordet på 10.000m. Något han lyckades med, det har jag ju redan avslöjat.
Killen verkar ha en skön attityd till saker och ting. Bland annat laddade han upp, kostmässigt iaf, på Subway, med en sandwhich och en läsk...
Han har väl insett att nyckeln till framgång kanske inte ligger bara i kosten. Ligger nog mer i huvudet. Han lär nog träna en hel del, och äter duktigt gör han säkert också. Men just att han inte stirrade sig blind på vad han skulle äta före loppet, det tyckte jag var skönt att se.
Jag tycker mig ha känt liknande, när man varit på gymmet och sprungit "dagen efter" och presterat riktigt bra för en gångs skull. Logiken i det vet jag inte riktigt. Men jag vet hur det kändes.
Nu ska det ju tilläggas att 10.000m skridsko inte är som femmilen på skidor, eller ett marathon. Det rör sig om 13 minuters ansträngning. Ungefär som ett femkilometers löplopp, för eliten. (Nu åkte ju jag i och för sig aldrig mer än 3000m, och de gångerna är lätt räknade, när jag var aktiv skridskoåkare. Får väl skylla på att sprint var mer min grej...)
På samma sätt tycker jag inte att man ska stirra sig blind på alla bantningsmetoder och kurer som är så poppis nu. (Vet inte om de blivit fler, eller om det är min perception som förändrats...)
När jag gick ner i vikt, och fick "ett nytt liv", var det väldigt mycket en mental sak. Dels en fråga om att komma iväg och träna, och uppmuntra sig själv mentalt. (En iPod i öronen gör inte saken svårare.)
Men även att lägga om kostvanorna. Undvika onödigt fett. Inget smör på smörgåsen. Ta en extra skiva kött istället! Köp lättkaviar istället för vanlig. Känner jag någon skillnad i smak? Nej. Drick lättmjölk istället för vanlig mjölk. (För en storkonsument som mig gör de stor skillnad om man räknar på det.)
Ändå har jag fett i teflonpannan när jag steker. Och pasta (som man ju inte ska äta, eller hur?) äter jag mer än någonsin. Vissa saker avstår jag helt enkelt inte ifrån förrän jag får konkreta livshot av det :-)
Godis och läsk har jag nästan skippat helt, och det tar inte så hemsk lång tid innan suget lägger sig.
Men det är också en mental utmaning att tänka positiva tankar varje gång man avstår från det onödiga.
Tänk positivt!
Optimal uppladdning för ett världsrekord?
Nu snackar vi hårdporr...
Satt i vanlig ordning och surfade lite kaffeporr på morgonen, med en nygjord cappucino bredvid mig.
Suget efter coolare maskiner lägger sig liksom inte...
J. föreslog att jag skulle starta en renodlad kaffeblogg och recensera kaffehak utöver mina små kaffetips. Kan väl vara en kul idé. Men naturligtvis inte ny. En sak som man märker är att internet verkligen krympt världen. Vad du än kommer på kan du ge dig den på att någon annan redan gjort samma sak.
En kul blogg i ämnet är Kaffesnobben. Vet inte hur länge den varit i gång, men inte så extremt länge gissar jag. Finns fortfarande gott om utrymme för att skriva om fler ämnen. Snygg design har den iaf. Men det är ju inte så konstigt, då killen som gjort den har webdesign som sitt andra intresse.
Men nu till dagens i särklass bästa upptäckt. Jag är inte ensam om kopplingen mellan kaffe och porr!
Jag vet inte hur det är med dig. Men jag får ståpäls och sitter och ryser av lycka (tårögd blir man också) när jag ser bilderna på Espressoporn.
Det häftiga med siten är att de ha ett arkiv som går nästan ett år tillbaka. Och det är samma sak hela vägen!!! Alltså inte identiska bilder, men föreställande samma sak.
En riktig porrsite med andra ord!
Suget efter coolare maskiner lägger sig liksom inte...
J. föreslog att jag skulle starta en renodlad kaffeblogg och recensera kaffehak utöver mina små kaffetips. Kan väl vara en kul idé. Men naturligtvis inte ny. En sak som man märker är att internet verkligen krympt världen. Vad du än kommer på kan du ge dig den på att någon annan redan gjort samma sak.
En kul blogg i ämnet är Kaffesnobben. Vet inte hur länge den varit i gång, men inte så extremt länge gissar jag. Finns fortfarande gott om utrymme för att skriva om fler ämnen. Snygg design har den iaf. Men det är ju inte så konstigt, då killen som gjort den har webdesign som sitt andra intresse.
Men nu till dagens i särklass bästa upptäckt. Jag är inte ensam om kopplingen mellan kaffe och porr!
Jag vet inte hur det är med dig. Men jag får ståpäls och sitter och ryser av lycka (tårögd blir man också) när jag ser bilderna på Espressoporn.
Det häftiga med siten är att de ha ett arkiv som går nästan ett år tillbaka. Och det är samma sak hela vägen!!! Alltså inte identiska bilder, men föreställande samma sak.
En riktig porrsite med andra ord!
Ibland undrar man...
...varför man håller på över huvudtaget.
Som i skrivande stund: sitter och bränner CD-skivor. Känns som en aldrig sinande lista med låtar.
För den som inte vet kan jag berätta att jag spelat in alla mina skivor med elektronisk dansmusik och övrig elektronika på datorn. Sedan har jag gått igenom allt för att bestämma genre, stil och bpm (beats per minute). Därefter har jag sorterat utifrån detta. 2600 låtar. Och nu håller jag alltså på att bränna ner det igen. Och jag gör det i dubbla kopior. Dels för att ha möjlighet att mixa två låtar från samma skiva, men även för redundans, om någon blir repig eller går sönder. Kommer att ha brännt ungefär 400 skivor, om jag blir färdig... Inspelningsarbetet påbörjade jag i maj eller juni. Det vore en överdrift att påstå att jag ägnat all min lediga tid till detta, men det är i alla fall åtskilliga timmar nedlagda. Min skivväska kommer jag att försvara med mitt liv sedan... :-)
Då kan man ju fråga sig varför man håller på överhuvudtaget. Hinner inte både musik och utrustning bli pasé när (om) jag blir färdig. Förhoppningsvis inte... :-) Bra musik är ju som bra whisky. Den består.
Men om jag blir tveksam behöver jag som tur är bara ställa mig vid min flightcase, för att få den där sköna känslan och fantisera om när man får stå där och spela, och sprida god musik... :-)
Frågan är vad man ska fira med när man blir klar? Skumpa? Finwhisky? Eller bara en sömnlur?
Ska jag fira med whisky finns nästan bara ett alternativ. Min ädlaste (för tillfället i alla fall) trofé: Port Ellen, 24yr, cask strength från 1978. (Ett fint år för mycket... :-)
Köpte den på vägen till Kanada för ett knappt år sedan. Till saken hör att destilleriet är nedlagt.
Den är himmelsk, precis som bra musik. Ja, jag har öppnat den, sedan länge. Att inte öppna och prova en ny flaska whisky är verkligen att lura sig själv. Den blir inte bättre med tiden. Möjligen mer åtråvärd. Chansen är ju stor att jag förser mig med nya guldklimpar vartefter jag dyker på dem och ekonomin tillåter.
Nu ska jag i alla fall fira den hundrade brända skivan med lite Longmorn Glenlivet från 1963.
Som i skrivande stund: sitter och bränner CD-skivor. Känns som en aldrig sinande lista med låtar.
För den som inte vet kan jag berätta att jag spelat in alla mina skivor med elektronisk dansmusik och övrig elektronika på datorn. Sedan har jag gått igenom allt för att bestämma genre, stil och bpm (beats per minute). Därefter har jag sorterat utifrån detta. 2600 låtar. Och nu håller jag alltså på att bränna ner det igen. Och jag gör det i dubbla kopior. Dels för att ha möjlighet att mixa två låtar från samma skiva, men även för redundans, om någon blir repig eller går sönder. Kommer att ha brännt ungefär 400 skivor, om jag blir färdig... Inspelningsarbetet påbörjade jag i maj eller juni. Det vore en överdrift att påstå att jag ägnat all min lediga tid till detta, men det är i alla fall åtskilliga timmar nedlagda. Min skivväska kommer jag att försvara med mitt liv sedan... :-)
Då kan man ju fråga sig varför man håller på överhuvudtaget. Hinner inte både musik och utrustning bli pasé när (om) jag blir färdig. Förhoppningsvis inte... :-) Bra musik är ju som bra whisky. Den består.
Men om jag blir tveksam behöver jag som tur är bara ställa mig vid min flightcase, för att få den där sköna känslan och fantisera om när man får stå där och spela, och sprida god musik... :-)
Frågan är vad man ska fira med när man blir klar? Skumpa? Finwhisky? Eller bara en sömnlur?
Ska jag fira med whisky finns nästan bara ett alternativ. Min ädlaste (för tillfället i alla fall) trofé: Port Ellen, 24yr, cask strength från 1978. (Ett fint år för mycket... :-)
Köpte den på vägen till Kanada för ett knappt år sedan. Till saken hör att destilleriet är nedlagt.
Den är himmelsk, precis som bra musik. Ja, jag har öppnat den, sedan länge. Att inte öppna och prova en ny flaska whisky är verkligen att lura sig själv. Den blir inte bättre med tiden. Möjligen mer åtråvärd. Chansen är ju stor att jag förser mig med nya guldklimpar vartefter jag dyker på dem och ekonomin tillåter.
Nu ska jag i alla fall fira den hundrade brända skivan med lite Longmorn Glenlivet från 1963.
Åtråvärd?:
Blod, svett och tinnitus...
Jaha, hur var Özgür och Gielen kanske någon undrar?
Özgür var inte alls kan jag säga. Vi fick nämligen tillbringa avsevärd tid i diverse köer. Först trodde man att problemet låg i insläppskön, men snart insåg man att problem var i garderoben. (Trots att avgiften var inkluderad i entrén/förköpsbiljetten). Det tog en mindre evighet, och galgarna var slut, så de stuvade ner varje jacka i en liten plastpåse som de nogsamt knöt ihop och skrev ett nummer på....
(Kommentarer överflödiga.)
Gielen däremot levde klart upp till "snacket". Värre ös vete sjutton om jag varit med om.
Vi dansade till och från i två och en half timme. Mot slutet blev det två och en halv timme i streck.
Och att det skulle vara så mycket folk kvar på golvet in i det sista förvånade mig. Normalt brukar det tunnas ut mot slutet pga tunnelbana, garderobsköskräck (den hade vi motat med mental förberedelse sedan länge denna gång). Men nu var nästan alla kvar till fyra.
Johan själv verkade mycket nöjd. Konstigt vore det annars. Har svårt att se hur en spelning ska vara så mycket bättre (i Sverige iaf) liksom...
Svettig blev man också. Jag tror bara jag blivit lika svettig vid två tidigare tillfällen. När Nick Warren spelade på Mondaybar i somras, samt när jag sprang en halvmara på löpbandet på S.A.T.S för ett och ett halvt år sedan. Då hade det runnit så mycket svett ner i skorna att det kände som att man hade plurrat...
Det får mig att tänka på årets löparmål, sista broloppet som jag och P. ska springa. En halvmara det med, över bron från Danmark till Sverige. Det gäller att ligga i om man ska nå sina mål på bron.
Så frågan är om jag ska springa femman och pressa mig till nya tider, eller ta en lite lugnar mil imorgon...
Får väl se vad som känns bäst, och när jag vaknar imorgon... :-)
Blod och tinnitus då, kanske någon undrar. Nej, klubbkvällarna på Mondaybar är så långt från blod man kommer i Stockholms uteliv skulle jag gissa.
Tinnitus däremot är nog betydligt vanligare. Själv har jag dock lärt mig av mina egna misstag (läs: min egen idioti) och använder numera alltid öronproppar av olika slag. Det har flera fördelar.
Özgür var inte alls kan jag säga. Vi fick nämligen tillbringa avsevärd tid i diverse köer. Först trodde man att problemet låg i insläppskön, men snart insåg man att problem var i garderoben. (Trots att avgiften var inkluderad i entrén/förköpsbiljetten). Det tog en mindre evighet, och galgarna var slut, så de stuvade ner varje jacka i en liten plastpåse som de nogsamt knöt ihop och skrev ett nummer på....
(Kommentarer överflödiga.)
Gielen däremot levde klart upp till "snacket". Värre ös vete sjutton om jag varit med om.
Vi dansade till och från i två och en half timme. Mot slutet blev det två och en halv timme i streck.
Och att det skulle vara så mycket folk kvar på golvet in i det sista förvånade mig. Normalt brukar det tunnas ut mot slutet pga tunnelbana, garderobsköskräck (den hade vi motat med mental förberedelse sedan länge denna gång). Men nu var nästan alla kvar till fyra.
Johan själv verkade mycket nöjd. Konstigt vore det annars. Har svårt att se hur en spelning ska vara så mycket bättre (i Sverige iaf) liksom...
Svettig blev man också. Jag tror bara jag blivit lika svettig vid två tidigare tillfällen. När Nick Warren spelade på Mondaybar i somras, samt när jag sprang en halvmara på löpbandet på S.A.T.S för ett och ett halvt år sedan. Då hade det runnit så mycket svett ner i skorna att det kände som att man hade plurrat...
Det får mig att tänka på årets löparmål, sista broloppet som jag och P. ska springa. En halvmara det med, över bron från Danmark till Sverige. Det gäller att ligga i om man ska nå sina mål på bron.
Så frågan är om jag ska springa femman och pressa mig till nya tider, eller ta en lite lugnar mil imorgon...
Får väl se vad som känns bäst, och när jag vaknar imorgon... :-)
Blod och tinnitus då, kanske någon undrar. Nej, klubbkvällarna på Mondaybar är så långt från blod man kommer i Stockholms uteliv skulle jag gissa.
Tinnitus däremot är nog betydligt vanligare. Själv har jag dock lärt mig av mina egna misstag (läs: min egen idioti) och använder numera alltid öronproppar av olika slag. Det har flera fördelar.
Om ett knappt halvår:
Uppladdning eller urladdning?
När jag lämnade kontoret idag var hjärnan som en röksvamp. En kombination av sömnbrist och en ganska intensiv vecka på jobbet.
När jag kom hem blev den en kort och enkel städning följt av en tupplur.
Nu är T. på väg hit. Vi ska äta gott. Oxfilé. Mindre välstekt. Jag gillar mitt kött "rare". Konsistensen är en väldigt viktig del i smaken för mig. Och jag gillar när det man känner råvarornas ursprung i smaken.
Första, och tyvärr hittills enda, gången jag ätit på Texas Long Horn beställde jag en 400g steak. Rare. Med en så mastig köttbit blir den ganska rå mot mitten. Mina polare som var med fällde några kommentarer som jag väljer att inte citera här.
Gott var det i alla fall. Och pommeshögen förblev i stort sett orörd.
Texas Long Horn kan även servera sitt kött "Texas rare". Då har köttet bara hälsat på grillen.
Tänk dig det i kombination med deras paradnummer, Sitting Bull. 1kg amerikansk steak.
Sen ska vi ladda upp lite vid flightcasen. Jag har lite ny musik som jag ska visa Tomas. (Ja, den är köpt.)
Blir nog kul som vanligt.
Sen bär det av ut på nattklubb. Mondaybar närmare bestämt. Det kommer en välkomtalad holländsk DJ vid namn Johan Gielen. Ska bli spännande att se om han lever upp till "snacket". Det lär bli ett jävla ös i alla fall, eftersom det är trance och förköpsbiljetterna är slutsålda.
Appropå ös, värmer gör Özgür Can. En svensk DJ som en jävla driv om jag ska vara klarspråkig.
Sen blir det svettig dans inpå småtimmarna. Skönt att man har en "three day weekend" framför sig... :-)
När jag kom hem blev den en kort och enkel städning följt av en tupplur.
Nu är T. på väg hit. Vi ska äta gott. Oxfilé. Mindre välstekt. Jag gillar mitt kött "rare". Konsistensen är en väldigt viktig del i smaken för mig. Och jag gillar när det man känner råvarornas ursprung i smaken.
Första, och tyvärr hittills enda, gången jag ätit på Texas Long Horn beställde jag en 400g steak. Rare. Med en så mastig köttbit blir den ganska rå mot mitten. Mina polare som var med fällde några kommentarer som jag väljer att inte citera här.
Gott var det i alla fall. Och pommeshögen förblev i stort sett orörd.
Texas Long Horn kan även servera sitt kött "Texas rare". Då har köttet bara hälsat på grillen.
Tänk dig det i kombination med deras paradnummer, Sitting Bull. 1kg amerikansk steak.
Sen ska vi ladda upp lite vid flightcasen. Jag har lite ny musik som jag ska visa Tomas. (Ja, den är köpt.)
Blir nog kul som vanligt.
Sen bär det av ut på nattklubb. Mondaybar närmare bestämt. Det kommer en välkomtalad holländsk DJ vid namn Johan Gielen. Ska bli spännande att se om han lever upp till "snacket". Det lär bli ett jävla ös i alla fall, eftersom det är trance och förköpsbiljetterna är slutsålda.
Appropå ös, värmer gör Özgür Can. En svensk DJ som en jävla driv om jag ska vara klarspråkig.
Sen blir det svettig dans inpå småtimmarna. Skönt att man har en "three day weekend" framför sig... :-)
Så här ska köttet se ut:
