Spark i baken
Så, då var man nyss hemkommen efter mycket resande till och från Sveg. Mycket bilåka blev det. Som tur var hade jag både bra sällskap och vi hade bra bil.
Vi var ganska trötta när vi kom fram, och med tanke på det planerade isfisket gick vi till sängs ganska tidigt efter att ha ätit middag med pizza, paj och semlor.
Uppstigning följande morgon klockan 06.00. Tidigt för att vara en lördag. Och mörkt. För att inte säga svart, ute.
Termometern indikerade –18 grader. Burr...
Men envetna som vi var åt vi en stadig frukost, inklusive en semla till, och begav oss ut i skogen till någon sjö. Fiskekort hade vi inhandlat också. Det var blåsigt och snöigt. Och inte ett napp. I alla fall inte för mig. J. fick en liten aborre. Tur det så att tävlingen blev avgjord. Utan att fara med osanning kan jag väl säga att jag tog fisket betydligt mindre allvarligt än J och M.
Höjdpunkten för dagen var skoteråkningen som föregicks av pizza (köpepizza denna gång) och semlor(!) (Ni vet väl att semlor är den i särklass bästa svenska traditionen?)
Vi hyrde skotrar inärheten av där P&M bor. Ett par riktiga monster, iaf för en nybörjare. 130 häst pratades det om. Och det gav en spark utan dess like. Det kan jag intyga.
M. hade videokamera med. Men filmen, som vi kollade på senare under kvällen, var inte i närheten av att förmedla den känsla och hastighet om erbjöds.
En snöskoter, för den som inte vet, har gasreglage iform av en spak vid tummen på gashandtaget, som man trycker in. Alltså inte som en motorcykel. Dessutom är det en form av remdriven steglös automatlåda. Detta i kombination med bra grepp i underlaget gör att vridmomentet är enormt. Första gången man stod på gasade man så att man höll på att få bromsspår i kallsongerna, och upptäckte efter ett tag att det fanns någon centimeter kvar på gasknappen, som resulterade i ytterligare spark i baken. Ingen hejd med andra ord. Det var lätt att bli fartblind. Det märkte man när man skulle bromsa in för att köra in i mer krävande terräng. (Gasen i botten kunden man bara köra på sjöar och myrar). Vi toppade mellan 130 och 140 km/h, beroende på kroppsvikt.
Det tog ett tag att lära sig vad skotern tålde när den skuttade i sidled i spåren. Om man nu ska säga att man lärde sig det på de här timmarna. Vad man däremot märkte var att man blev fullständigt slut i tummen. Sista halvtimmen fick jag gasa med hela handen. Än idag har inte högerhanden återhämtat sig.
Imorse gjorde sedan ryggen sig påminnd. Träningsvärk längs hela.
Vi var ganska trötta när vi kom fram, och med tanke på det planerade isfisket gick vi till sängs ganska tidigt efter att ha ätit middag med pizza, paj och semlor.
Uppstigning följande morgon klockan 06.00. Tidigt för att vara en lördag. Och mörkt. För att inte säga svart, ute.
Termometern indikerade –18 grader. Burr...
Men envetna som vi var åt vi en stadig frukost, inklusive en semla till, och begav oss ut i skogen till någon sjö. Fiskekort hade vi inhandlat också. Det var blåsigt och snöigt. Och inte ett napp. I alla fall inte för mig. J. fick en liten aborre. Tur det så att tävlingen blev avgjord. Utan att fara med osanning kan jag väl säga att jag tog fisket betydligt mindre allvarligt än J och M.
Höjdpunkten för dagen var skoteråkningen som föregicks av pizza (köpepizza denna gång) och semlor(!) (Ni vet väl att semlor är den i särklass bästa svenska traditionen?)
Vi hyrde skotrar inärheten av där P&M bor. Ett par riktiga monster, iaf för en nybörjare. 130 häst pratades det om. Och det gav en spark utan dess like. Det kan jag intyga.
M. hade videokamera med. Men filmen, som vi kollade på senare under kvällen, var inte i närheten av att förmedla den känsla och hastighet om erbjöds.
En snöskoter, för den som inte vet, har gasreglage iform av en spak vid tummen på gashandtaget, som man trycker in. Alltså inte som en motorcykel. Dessutom är det en form av remdriven steglös automatlåda. Detta i kombination med bra grepp i underlaget gör att vridmomentet är enormt. Första gången man stod på gasade man så att man höll på att få bromsspår i kallsongerna, och upptäckte efter ett tag att det fanns någon centimeter kvar på gasknappen, som resulterade i ytterligare spark i baken. Ingen hejd med andra ord. Det var lätt att bli fartblind. Det märkte man när man skulle bromsa in för att köra in i mer krävande terräng. (Gasen i botten kunden man bara köra på sjöar och myrar). Vi toppade mellan 130 och 140 km/h, beroende på kroppsvikt.
Det tog ett tag att lära sig vad skotern tålde när den skuttade i sidled i spåren. Om man nu ska säga att man lärde sig det på de här timmarna. Vad man däremot märkte var att man blev fullständigt slut i tummen. Sista halvtimmen fick jag gasa med hela handen. Än idag har inte högerhanden återhämtat sig.
Imorse gjorde sedan ryggen sig påminnd. Träningsvärk längs hela.
Kommentarer
Trackback
