illectric

Så, då har man avverkat ytterligare en "att-göra"-sak. Springa 5km på 19 minuter, vilket är det samma som att maxa löpbandet hela vägen. Inte utan ansträngning dock. (PI=59)
Det känns lite som att att ha klarat klarat ett TV-spel. The end liksom.
Bara det att ett löpband har två dimensioner till (tre egentligen). Dels att springa längre sträckor (vilket jag naturligtvis kommer att göra, tyvärr är den begränsad till en timme så några halvmaror blir det inte) dels att göra det med lägre puls. (Den sista varianten är att öka lutningen. Det tar emot...)
Och att springa med lägre puls är ju inget man direkt kan påverka i stunden. Det är en tämligen långsiktig sak.
Nästa mål är milen under 45. Sen blir det halvmaror varvat med intervallträning och milslopp. Skönt att vara back on track, på riktigt.

En anledning till att jag lyckades pressa mig idag kan ha varit en mindre lycka inombords. Jag blev inbjuden till en liten fest på fredag där jag ska få DJ:a för första gången med åhörare i pluralis.
Det är något jag längtat efter. Och det blir väl ett lagom avslappnat tillfälle att prova hur det fungerar i verkligheten. Nu börjar man nästan bli nervös... Man skulle ju vilja hinna förbereda lite mer. Lyssna igenom och kanske välja ut lite låtar i förväg....
Men dryga året efter att man köpt prylarna är det väl dags att ta tjuren vid hornen. En spark i arslet, i rätt riktning.

Lyckan är fullständig för stunden.

Det är inte utan anledning som vissa uttryck och ord finns. Som t.ex. "Gräset är grönare på andra sidan".

Man hör till och från folk som längtar bort från vardagen och utslitna rutiner.
För mig är det just nu tvärt om. Jag vill ha lite lugn och ro och inga äventyr eller andra utsvävningar.
Den senaste månaden har varit jobbig. Men nu verkar det som att det kanske är över. Kom hem sent idag från Västerås. Har haft en helg full av aktiviteter. Vissa avslappnande, andra av mer "måste"-karaktär.
Men just nu längtar jag efter en arbetsvecka på hemmaplan.
Börja jobba klockan åtta, och gå hem någon gång mellan fyra och halvfem. Åka och träna varannan dag. Laga mat. Komma i säng i hyffsad tid. Kanske till och med hinna städa och plocka liter?
Och hur mycket har jag inte längtat efter att kunna ta mig tid och bygga lite på mina DJ-drömmar?
Återstår att se hur det blir. Men jag är i alla fall hoppfull. Och trött. Får väl skylla lite på sommartiden.

En gång i tidernas begynnelse (inte så länge sedan som det låter) när jag började träna hade man naturligtvis vissa mål. 20 minuter på 5 kilometer sågs som en drömgräns skulle jag vilja säga (eller vilja minnas...).
Idag sprang jag, relativt oanstängt, 5km på 20 minuter. Till på köpet blev det ett PI på 62(!!!).

Sånt mår man bra av inombords, på mer än ett sätt.

Det går åt rätt håll.
I senaste numret av SATS Magasin avhandlas pulsträning i ett antal artiklar och produkttester.
Fördelarna med pulsbaserad träning har jag upptäckt för länge sedan.

Dagens femma resulterade i ett PI på 58. Om inte nytt rekord så iaf en tangering av det gamla.
Jag kände redan i början att det fanns förutsättningar för låg puls. Så jag satte låg puls som mål.
Detta gjorde att jag lät den traditionella spurten/tempohöjningen, som jag normalt avslutar med de sista minutrarna, vara.
Efter en kilometer ungefär passerades 150bpm. Och vid fem var den 171. Den hade iofs varit uppe på 173.
Knepet var i viss mån att vara disciplinerad med andningen. Långa djupa andetag genom näsan, men utblås genom munnen. Det fungerar när man inte spurtar.
Men man skulle vilja ha lite större näsborrar... :-) Som han till höger typ...
Det känns som att comebacken gick ganska bra ändå. Tur det. I SATS Magasin skrev de att man bör ha ungefär 4 riktiga långlopp, i närheten av fulla längden, i kroppen innan man springer halvmara, om man ska prestera någorlunda.
Jag siktar på att springa två halmaror i månaden. Start i april?

Ska bli skönt när man kan börja springa ute i shorts. Men som läget är nu verkar det ju vara ett tag kvar.
Men imorgon är vi mittemellan mörkaste vintern och midsommar (eller sommarsolståndet om man ska vara exakt). Det är vårdagsjämning. Klockan 15.36 närmare bestämt.

Underbart!

Det måste inte vara helg för att man ska kunna njuta.
Det har dagen bevisat.
Efter att ha jobbat på annan ort kom jag hem 16.15 idag. När hände det senast?
Man hinner helt plötsligt en hel del.
Satt och chattade J. som förslog ett möte på någon pub. Jag kontrade och bjöd in till ölhävning i min lya med "bättre musik" som främsta argument. Med ett ölsortiment på 15 sorter klarar man sig hyffsat mot många pubar... :-)
J. nappade och infann sig strax före 19. Vi hann gå igenom ett antal öl. Däribland Shepheard's Neame Spring Hop Ale med en säregensmak. Det spontana intrycket var ett milt och runt öl. Vi kände båda en udda bismak, och till slut lyckades jag bestämma det till att vara viol.
Jag fick också tillfälle att prova min 34-åriga Bunnahabhain.
Spontant var det inte någon smaksensation. Inte som Port Ellen från 78.
Jag får låta prova det någon gång till innan jag kommer med ett slutligt utlåtande. Kanske utan den föregående ölen då... :-)

Såhär i efterhand känns det helt overkligt att sitta och njuta av god öl och whisky en vardag, och samtala om diverse ämnen och sedan titta på klockan och konstatera att den bara är barnet...
Vi den tiden jag skriver detta är det allt annat än ovanligt att jag står och lagar mat efter att ha kommit hem från jobb följt av träning...

Fram för mer fritid och njutning i vardagen!

Ja, det sammanfattar väl dagens känsla på gymmet.
Konditionen är inte vad det varit...
Det märktes både på flåset, pulsen och tiden.
En månads avsaknad av löpträning sätter onekligen sina spår. Det närmaste jag kommit är skidåkning med ovallade turskidor på Mälaren, med draghjälp av en stor svart hund vars tryne ser ut ungefär som på bilden uppe till höger.
Ska bli intressant att se hur lång tid det tar innan jag kan börja jaga rekord igen.

Som lök på laxen (dumt uttryck) vaknar man säkert med träningsvärk imorgon...

Både när jag var i Wokingham, och idag när jag var i Köpenhamn, blev jag påminnd om hur det var (jag minns det inte som riktigt lika illa, men det var det säkert) innan vi införde rökförbud på krogarna i Sverige. Horribelt!

Kanske blir det samma sak om trängselskattsmotståndarna vinner folkomröstningen i samband med valet i höst. Man kanske chockas av trängseln som då kommer tillbaka?
Jag berörs själv inte av vare sig tullarna eller trängseln, men är ändå övertygad om att de är av godo i slutänden. Delar av systemet tycker jag är väldigt trubbigt. Som att man ska betala inom 5 dagar. Varför denna hysteri? Och det här med att blanda in Pressbyrån och 7-Eleven. Folk kan väl få faktura 4-6 gånger per år eller betala via SMS?
Jag läste även en åsikt i DN idag där någon ifrågasatte varför man ska betala när man åker ut ur stan. Jag har inte hunnit ta ställning, men det låter inte helt fel.

Vad som däremot är fel, är reglerna för avgiftsfrihet. Taxi-bilar börjar bli subventionerade budbilar. Och miljöbilar är ett begrepp lika vitt som vidderna i de svenska fjällen. Jag känner en kille som har en amerikansk pickup med V8-motor som mullrar rejält (Den är förstor för att köra ner i garaget på jobbet…). Den kan köras på etanol och är därför avgiftsbefriad.
Det känns som att risken med denna generösa regel inom några år (om vi nu får permanenta försöket) kan göra att det trängseln tilltar igen, med tanke på hur populära miljöbilarna är. Och mindre populära lär de inte bli om försöket permanentas. Då får vi en trängsel med miljövänliga avgaser. Hurra!

Komikpriset tar i alla fall trängselskattsmotståndarna när de på fullt allvar lägger fram ett argument om att staden förlorar enorma summor pengar för att det plötsligt finns P-platser och folk lyckas parkera lagligt i större utsträckning.
P-böter får man pga regelöverträdelser (vet inte om det juridiskt kallas för brott, tveksamt). Regler är till för att följas (det brukar ju iaf vara den genomsnittlige trängselskattmotståndarens åsikt i alla andra sammahang, till skillnad från t.ex de mer åt vänster som i vissa frågor väljer att vara lite mer trotsiga).
När blev det ett problem att folk är mer laglydiga?
Det är ju som att säga att vi inte ska sats pengar på tullens knarkspaning, för då blir personal inom missbrukarvården arbetslösa….
”Tänkte inte på det” som någon skulle säga…
Man glömmer snabbt.

Efter en dags arbete begav jag mig hem till Västerås för umgänge med mor och hund.
Det var då det hände. Jag väcktes klockan sex på söndag morgon och blev uppmanad att ringa 112 pga invärtes förblödning. Bara sådär. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte… Att någon ska börja blöda i sömnen utan att sova med knivar är ju inte det första man tänker.

Det satte igång en mindre cirkus med att planera hundvakt etc vid sidan av att tänka på min mor. Det är tur att min mor är omgiven av så många vänner som hjälper och stöttar. Jag vet inte hur många som sagt att de ställer upp ”om det är något”. Man orkar dock inte finfördela hjälpbördan. Vissa får onekligen ta ett större lass än andra.

Nu har det snart gått två veckor sedan det hände. Och det är den stora orsaken till mitt blogguppehåll. Jag har saknat lust, ork och inspiration.

Det gjordes en kortvisit hem (mindre än ett dygn) innan det var dags att åka ambulans igen, av samma orsak. Nu kändes det nästan mer dramatiskt. Hela historien har väckt tankar och framför allt känslor jag inte haft på många år.
Och som det ser ut nu lär hon bli kvar på sjukhuset 1-2 veckor till… Och jag lär fortsätta att komma till Västerås för att avlasta hundvakter och hälsa på min stackars mor.
Det finns tydligen vissa åkommor som är ovanligare än andra, och mer avancerade än andra, som därför tar längre tid att reda ut. På det får man lägga svensk sjukvårdsbyråkrati… Då tar saker och ting tid.
Nu börjar jag fundera på om man måste vänja sig vid att föräldrarna hamnar på sjukhus några gånger om året. De är ju snart pensionsklara. Men jag hoppas verkligen att så inte är fallet. Det känns jobbigt bara man tänker på det.
Utsikterna har dock förbättrats. Båda två har äntligen slutat röka till följd av sina incidenter de senaste månaderna. Tänk att det ska hända en olycka innan man lär sig.

Nu var det ett tag sedan jag bloggade. Någon har hintat lite. När jag lämnade av begav jag mig till det kvardröjande Storbritannien (man slås av hur efterblivet det brittiska samhället känns i vissa delar). Fyra dagar kurs i tjänsten. Lärorikt och kul, även om det inte är någon hit att resa utan sällskap.
Vissa människor verkar se det här med hotellboende som lite lyxigt och glamouröst. Och visst kan det väl vara trevligt att få sängen bäddad varje dag. Fast jag tycker nästan att det är lite skämmigt att lämna sängen precis så som den ser ut när man stigit ur den, och snyggar till lite…  Sen får städpersonalen perfektionera det hela. Det kommer man liksom inte ifrån.
Men ni som tycker att hotell och restaurang är lyxigt ska vara medvetna om att bland det värsta som finns är att äta ensam på resturang (jag överdriver naturligtvis lite, svält och krig osv är så klart värre).
Höjdpunkten med resan var, som förutspått, besöket på World of Whiskies på Heathrow. De har whisky så det vattnas i munnen på en. Jag hade bestämt mig för att köpa en lite finare. Var lite inställd på en 30-årig Laphroaig, även om de är väldigt dyra. Samtidigt är de erkänt fina. Väl omtalade helt enkelt.
När jag kom dit kollade jag i den sektionen där jag förra gången hittade Longmorn Glenlivet för en, i sammanhanget, struntsumma. Där fann jag en 49-årig Strathisla.
Till slut föll valet på en 34-årig Bunnahabhain. Islay är ändå Islay…
Jag har dock inte haft andakt nog för att prova den. Får se när det blir av. Jag dricker trots allt helst whisky i sällskap.