illectric

Jag har ett antal traditioner i mitt liv. Några bättre än andra. Midsommar på Rånö är än. Vi får se hur länge det håller i sig. En tradition behöver ju inte vara evig. Och framför allt får den förändras. Allt annat vore bakåtsträvande. Tradition är kultur. Kulturer växer och frodas. Utvecklas. En annan tradition är julöl på Akkurat. Pga förhinder hade inte min ölkompis och namne möjligehet att närvara i år. Med var istället fyra ”nybörjare”. Två tappra finsmakare från Halmstadstrakten. Två nollåttor. Det blev en mycket lyckad afton med många intressanta bekantskaper. Nytt för i år var att vi beställde in de allra flesta ölen med fem glas. Vilket gjorde att snittpriset på de öl vi drack kunde tillåtas vara något högre även om det iofs inte varit något spörsmål (←Norska? ) tidigare för min del. Men framför allt märktes det skillnad dagen efter, eftersom fanérkepsen (jmfr. Träkeps) om annars är omistlig i stort sett uteblev. Godast för kvällen var nog min eviga favorit, McEwans Christmas Ale från 1984. Som flytande russin. Det gladde mig att de kunde meddela att det fanns nästan hur mycket som helst kvar nere i källaren. Underkvällen odlades även tanken på att förlägga nästa års julölsprovning till Bredaryds Värdshus i västra småland. (En utveckling av traditionen med andra ord.) Ett litet ölmecka som jag besökt i jobbet en gång. Det vore trevligt att åka dit och övernatta, med ett enda mål i sikte. En annan utveckling av traditionen Julöl är att det faktiskt blev en till för min del i år. Tack min namne! Denna blev på Monk’s Café tillsammans med folk som deltagit tidigare år. (Har faktiskt dålig koll på vilka som varit med vilka år om jag ska vara ärlig.) Även denna gång blev det många intressanta bekantskaper. Bäst var nog Sierra Nevada BigFoot. Vi serverades främst av en yngre kille om verkligen verkade ha ambitioner i sitt yrke. Han bad nämligen att få smaka på flera av de öl jag beställde in ☺ Kanske inte helt enligt boken. Men vem f-n bryr sig om den? Vem som helst förstår väl att han inte kan smaka på alla öl på egen eller arbetsgivarens bekostnad när en flaska kostar 100-300kr? Och vill man då komma någonstans på kort tid i öldjungeln måste man naturligtvis, precis som han, vara lite oortodox och våga fråga. Tummen upp från mig! Han tyckte även när vi betalade notan att jag borde vara lämpligt klientel för beställningsforumlär för deras produkter på systembolaget…. Lite smickrande. Men jag måste erkänna att jag har inte helt koll på vilka sorter det är de saluför. Men jag kanske får surfa in på deras hemsida och se.

Tiden sedan sist har mest varit jobb känns det som.
Och så lite välbehövlig städning i lägenheten, efter att kabeldragning till bredbandet är gjord. Skönt att slippa härvan som tidigare hängde i dörröppningen till köket..

Var även på en trevlig dejt i torsdags. Vi var och åt thailändskt på Sabai-Sabai som enligt min dejt hade den bästa thaimaten av de ställen hon besökt. Och det stämmer nog, för det var juvligt gott. Och inte farligt dyrt heller.
Sabai-Sabai

Igår kom min mor på besök. Vi gick och kollade på nya köksmöbler.
Det lär nog ta ett tag innan jag hittar något jag vill ha. Vem vet, kanske gör jag något åt det jag har istället.
Sen åkte vi till S&L för att äta middag. Och inte vilken middag som helst vill jag lova...
S. fyllde 65 i höstas. Och av sin svärson fick hon en middag. Jaha tänker kanske du. Men detta var en middag för 6, hemma hos S&L. Svärsonen är erfaren kock.
En kavalkad i smaker mötte oss under femrättersmiddagen. Klart inspirerande.

Eller vad sägs om följande meny:

Canapéer med gåslever och balsamvinägersirap smaksatt med hallon.
Dryck: Louis Bouillot, Cremant* de Bourgogne

Pilgrimsmussloor på äppelstavar smaksatta med kardemumma och spiskummin i curry- , kokos och citrongrässås.
Dryck: Kloster Eberbach, Riesling

Gratinerad sjötunga med portvinsglace.
Dryck: Cancannon, Chardonnay

Ankconfit** med potatispuré smaksatt med vit tryffel och parmesan samt brässerad rödkål.
Dryck: Olivier Leflaive, Pinot Noir

Creme brulée med björnbär
Dryck: Chateau du Levant, Sauternes

* (Cremant är franskt mousserande som inte är från Champagne-distriktet var en av lärdommarna under kvällen.)
**Ankconfit är anklår kokt i sitt eget fett. Otroligt smakrikt.

Största aha-upplevelsen var dock kombinationen rött portvin och vit fisk. Något jag inte skulle komma på själv. Väldigt gott!

Tänk om man hade en proffskock som ordnade middagen oftare?
Man vet ju själv hur det kan vara. Det blir som regel stressigt att få till alla rätter och servera.
Samtidigt är det ju kul. Men det känns som att man borde göra antingen eller. Antingen laga mat, eller sitta vid bordet och njuta.
Ett starkt tips jag tagit till mig från artiklar med festfixare är just att ta in "personal" som sköter "driften" under festens gång. (Hoppas jag kommer ihåg det den gång det är något större på gång....)

Först då infinner sig en sann känsla av lyx.

...om jag fick välja.
Julen har de senaste åren sjunkit i värd för mig. Av flera anledningar tror jag. Har tröttnat på det mesta av vad traditioner heter. Det enda som är värt något är en 3 (ev. 4, osäkert) år gammal tradion som jag och min namne skapat. Nämligen julölsprovningen på Akkurat.

I år blev vi sju personer totalt, och hade bokat bord för middag.
Maten överträffade nog mina förväntningar. Carpaccio (vad annars, om det bjuds på menyn?) till förrätt, och renmedaljon, kantarellsås och potatiskaka till huvudrätt. (Känns igen på något sätt.)
Är man bara modig nog och beställer sitt kött rött, på gränsen till blodigt, så blir det som i detta fall enastående. Inte lika gått som min egen uppsättning, men i ärlighetens namn har det nog mest att göra med själva potatiskakan, där västerbottenost i mängder, bacon och sedan vitlök gör sitt till onekligen.

Till detta dracks det, inte helt förvånande, öl...

Akkurat har ett av Sveriges bästa ölsortiment, med ett helt uppslag med bara en massa lagrade julöl. Allt ifrån förra året och bakåt.

Först ölen blev en favorit i repris. McEwans Christmas Ale från 1984. Jag säger det nu: Världens godaste öl en mörk decemberkväll...
Detta följdes upp med en Rombé Christmas Beer från 1992. Efter detta, Slottkällans Klosterjulöl från 2002. Och på detta St Feullien Cuvée de Noël från 1992 om jag minns rätt. Kan ha fel på årtalet. Avslutade med en Huyghe Delirium Christmas Ale.

Korta kommentarer:
Rombé: God, lite åt det syrliga hållet, men ändå söt och karamell precis som hela ensamblen.
Slottkällans: Nöt, knäck och framför allt en mogen smak av choklad utan överdrift nåt någondera hållet. Mycket god. Hittar du en, hör av dig till mig så köper jag den.
St Feullien Cuvée: Ganska typisk belgisk ale av julsort som är lagrad som denna. Dvs knäck med mera. Denna var dessutom lite grumlig med en del fällningar. När jag skulle visa dessa för R. genom att hålla upp glaset mot ljuset möts jag av ett spontant asgarv från andra sidan bordet. Där sitter J. Det var nog jästfällningsrekord i hans ögon... :) Själv har jag ju gudbevars druckit Sam Adams Trippelbock både en, två och tre gånger i mitt liv. Så det har var ju inget i sammanhanget... :) För övrigt nytt rekord, prismässigt. 255kr för 33cl.
Avslutningen höll på att sluta riktigt roligt... Hade gått över till att beställa på artikelnummer istället för namn, eftersom det verkade vara det enda servitrisen _egentligen_ var intresserad av. Hittade nummer 2144 i menyn. Efter ett tag kommer hon tillbaka med en bautaflaska som hon ställer på bordet och frågar: Ska du ha den här? (typ). Vi brister alla ut i skratt, eftersom vi tidigare diskuterat de jättebuteljer som finns till försäljning... 15 liter (!!!!) för 5600kr t.ex. Det visade sig att vi hittat ett fel i menyn. Flaskan jag till slut fick upp, var märkt 2411.
Den var från förra året, och hade en skön julelefant på etiketten! Glaset, som troligen var typ oanvänt eller nåt, likaså. Renen Rudolf var helt enkelt ersatt med elefantens Pinky (jag tror iaf han hette så...)
En mycket trevlig kväll som får markera höjdpunkten på min jul. (Sorry morsan, men en kväll på Akkurat med finölskompisar i juletid slår en julafton i Västerås. Särskilt utan Max...)

Här är kvällens erövringar i bild:

McEwans Christmas Ale, 1984

Rombé Christmas Beer

Slottkällans Klosterjul

St Feullien Cuvée de Noël

Jästfällning i St Feullien

Den rosa elefanten. Öl för riktiga män... (Delirium Noël)

Igår var det så dags för en länge emotsedd softmaafton. Herrmiddag kanske vissa skulle kalla det. Jag började med att äta frukost i lugn och ro och bestämma menyn. Till grund stod boken Fest på gång.

Sen bar det av till systembolag och mataffär. Därefter en välbehövlig storstädningsinsats. Det är bra att få gäster ibland!
När gästerna, bestående av J. P. och D. anlänt och jag precis blivit klar med desserten blev det bastubad i föreningens bastu med tillhörande öl och ljug. En inte helt fel sak att ha i Brf:en. Sen var det dags för godsakerna.
Kvällens meny:
Förrätt: Svensk löjrom med vispad cremefraiche (borde ha tagit varnlig istället för lätt, eftersom den troligen är lättare att vispa...) rödlök och strimlor av rödbeta. Till detta lite rostad fullkornsfranska och delikat lyx-GI-knäcke som A&K glömt när de var här. Till det dracks Mumm.
Huvudrätt: Viltskavsgryta (som pga utbudet i butiken blev renskavsgryta) med kantareller, färska lingon och enbär samt potatispuré med västerbottenost.
Till det dracks ett rött italienskt vin av de andra. Själv drack jag en Slottkällans Imperial Stout.
Efterrätten: Västerbottenostglass(!) med hjortronsylt.Väldigt enkelt, och väldigt gott! Kaffe av diverse slag och limoncello till det.


Det hela får betraktas som ganska lättlagat, även om jag och J. höll ganska högt tempo kändes det som. Dels pga hunger, dels för det var första gången. Köket är ju inte jättestort heller, så det blir lite femtonspel över det hela...
Efter det fortsatte ljuget till musik i vardagsrummet. Det dracks goda öler, whisky och någon enstaka drink. Sängen träffades inte förrän efter fyra på morgonen... En helgjuten afton!
Det är numera ett vedertaget koncept att bada bastu och äta trerätters baserad på ovan nämda bok.

I förrgår var det dags för en enklare reunion med några lumparkompisar. Även vår kompanichef var på plats. Vi gick på persisk resturang. Jag beställde oxtunga. En inte helt fel rätt faktiskt. Även om det inte var det godaste jag ätit. Det var som grytkött som är lite överkokt, så att det ramlar isär väldigt lätt. Ett fantastiskt gott örtkryddat basmatiris till det.
Desserten utgjordes av saffransglass.
Det är kul att träffa lumpar kompisarna och se vad som hänt sedan sist. Vi har träffats några gånger sedan muck. Mycket tack vare samma person som tog initiativ till fredagens middag. Men det börjar närma sig tio år sedan, och folk har både gått och gift sig, bytt namn och skaffat barn. Skrämmande!

Var på dejt förra fredagen. Bjöd ut en tjej som jag haft ögon för ett tag. En riktig toppentjej i mina ögon. Vi gick på Jacobs Krog på Östermalm. En liten kvarterskrog som jag hittade genom alltomstockholm.se när jag sökte på skandinaviskt i mellanprisklass. En riktig fullträff blev det.
Champagne respektive Dry Martini till fördrink. Hummersoppa och Toast Pelle Janzon (wikipedia) som förrätt med champagne respektive en intressant dansk ale vid namn Aerö Ale.
Huvudrätt med knaperstekt röding och rotfrukter och potatis med ett vitt vin. Efterrätten utgjordes av creme brûlée respektive chokladtarte med åkerbärsglass med ett dessertvin respektive sherry. En utsökt middag kom vi båda fram till. Krogen rekommenderas varmt!
Även om krogen betraktas som mellanprisklass blev det ändå nytt personligt rekord i nota per person... Men det var det väl värt!

Favorit i repris brukar man säga.
Jag har längtat i över ett år.
Gjorde samma middag som i februari förra året. Det kan du läsa om här!
Samma stress. Samma shoppingrutiner. Åter igen en glömd ingrediens. Denna gång maizenamjöl istället för sirap.

Men lika gott!

M&P och J&P stod för sällskapet. Vi började med bastu, där damerna prövade nåt nytt: Champagne i bastun....
Varför inte?
Matlagningen tog sin lilla tid. Men det var det värt. Och det tror jag att alla stämmer in i.
Denna gång blev det en flaska Bonnaire till förrätten, och Lehmanns Barossa till huvudrätten efter rekommendation från Aftonbladet av alla källor... Ett mycket gott val!

Efter middagen spelade vi spel. Jag hade varit och köpt "Kampen mellan kvinna och man, Rond 2". Det var kul, även om det kanske blev lite sent för att engagemanget skulle vara på topp. Till detta var det dags för något annat som väntat närmare ett år. J. och jag skulle dricka Sam Adams Trippelbock (som jag skrev om här).
Det visade sig dock vara lite för hardcore för en av oss. Denna gång drack jag den dock rumstempererad. Och återigen var intrycket: portvin.
Nu återstår att se vem jag ska sätta på prov med den tredje och sista flaskan... A? E?

Kvällen avslutades i köket, där jag och M. satt och pratade till dryga tretiden.
Jag har dock lärt mig att man ska passa sig för småbarnsföräldrar. De är tydligen grymt morgonpigga...

När vi väl kom upp fick vi börja med att diska upp slagfältet i köket. Sen blev det en lugn söndagsfrukost.
Och nu sitter jag här, en underbart lugn söndagseftermiddag, och bloggar. För första gången på över en månad.

Direkt efter att jag klivit av båten åkte jag med min lilla ryggsäck (cirkus 90L och 25kg) direkt till Slussen, för den årliga sammankomsten med J. på Akkurat, för årets julölsprovning. Även J. P. och P var med. Varav de två första varit med på varsin sammankomst tidigare.

Som vanligt en fredagkväll var det packat på Akkurat. Vissa människor likså. Ganska patetiskt med gamla kostymgubbar köper öl och dricker så att de knappt kan stå, och går raskt in i folkhavet när de tappar pintglas rakt ner i golvet så att det både splittrade och sprutade (för att lite senare, när ölen var upptorkad och glasskärvorna upplockade komma tillbaka som om ingenting hade hänt...)
Andra gör allt för att tränga sig före framme vid bardisken, för att sedan beställa "två stora stark". Det är banne mig som att svära i kyrkan. När bartendern serverade hette det dock "två ljusa lager".

Började med en cuvée från 2001 från Nils Oscar. Riktigt god julöl. Alkoholstark. Därefter kände jag att det var dags att gräva ner sig i Akkurats öllista. En öllista som inte går av för hackor. Mot slutet finns några sidor med julöl. Julöl som Akkurat själva lagrat i sin källare.
Min filosofi var att försöka testa de äldsta. De är det ju minst sannolikt att de finns kvar följande år, liksom.
Och en vällagrad julöl är svårslagen.
Först hittade jag en McEwan Christmas ale. Lagrad från 1984. Halva priset man betalar är nog för den tid det tar att hämta ölen. J. kom förbi och frågade om jag hade beställt från den mörkaste källaren...
Det hade jag nog. Det tog sin lilla tid. Flaskan var rejält dammig. På ett värdigt sätt liksom...
Och den smakade underbart.
Därefter blev det en klassiker, Achnor Christrmas (Anchor Steam från San Francisco), från 1996.
Samma bartender igen. "Gottegris är vad du är!" utbrast han. Inte utan att man blir lite smickrad på ett sånt ställe. Då vet man att man valt rätt.

Efter det blev det ett öl vars namn jag tyvärr inte minns för stunden (och Akkurats öllista på webben verkar inte fungera som den borde). Helt OK den också. Från 1983 enligt uppgift. Även om flaskan var märkt (av Akkurat) med 1991... ska låta det vara osagt.
Provsmakade även några andra som övriga deltagare beställde in. Honungsöl, öl med ton av daddlar och nejlikor osv...

Som vanligt en extremt trevlig kväll, även om vi inte fick sitta. Utan tvekan världens bästa jultradition.
Godast var McEwans 1984. Får väl se om den finns kvar nästa gång...

Godis för en gottegris

Det blev ingen halvmara I söndags alltså. Värmen och benorken knäckte mig. Så det blev 15km. Sen blev det buss hem. (Jag hade ju varit förutseende, och hade SL-kortet med mig... :) )
Men det var nästan tur. Jag hade ju nämligen städningen kvar, och ambitionsnivån var lite över det vanliga. Men även där fick jag kompromissa lite för att hinna till mitt middagbesök. Jag hade inte ens bestämt vad jag skulle servera. Hade bara fått tips om att något "hälsosamt" skulle uppskattas.
Jag hade några sparade recept från Stockholm City (gratistidningen) som hängde kylskåpet, men som aldrig fått visa vad de går för. Dock kändes det som att bara ingredienslistan skulle tagit för lång tid att inhandla, så det blev lite improviserat efter ett av recpten.
Resultatet blev i alla fall att jag nu för första gången testat ostron! Ganska gott faktiskt. Även om vi hade på tok helt fel taktik för att öppna de små liven... (fräscha ostron är nämligen levande). Det smakade väldigt mycket saltvatten. Men den råa och lite seg-slemmiga konsistensen tilltalar mig på något sätt jag inte kan motivera här och nu.
Till det fick det bli champagne. När vi satt i oss vårt ostron blev det kräftstjärtar i chililsås.

Huvudrätten bestod av stekt gösfilé med rödbetsris (hackade rödbetor nedrört i ris) och en yoghurtsås med hackade pistagenötter både i sås och som lite "strössel".
Det blev faktiskt riktigt gott!
Efterrätten blev ett stort fruktfat med Citron/Kaktus-sorbet. Meloner, päron, physalis och aprikoser.
Sen toppades det med Stiltonost och portvin. En riktigt lyckad kväll, som inte avslutades förrän vid midnatt, trots vardag dagen efter...

typ...

Ja, så skulle man kunna sammanfatta det jag gör nu...
Jag sitter med ett glas Sam Adams Triple Bock.
Och det är LÄTT det mest extrema i ölväg jag druckit.

Triple Bock innebär att det är ett starkt öl som är jäst tre gånger. I det här fallet är alkoholhalten uppe i 18%.
Det finns även ett bocköl som kallas Eisbock, eftersom man fryser ölen och tar bort isen som bildas på toppen, och på så sätt ökar alkoholhalten. Huruvida Sam Adamas Triple Bock genomgår detta vet jag inte. Men utifrån vad jag vet går inte såhär höga alkoholhalter att uppnå på "naturlig" väg.

Nu kanske någon tror att det är alkoholhalten som har hardcore. Men det är inte det som slår mig först, även om det är det starkaste öl jag druckit.
När jag hällde upp ölet undrade jag genast om ölet blivit dåligt.
Vissa, mindre bevandrade, brukar oja sig när man beställer in en Guiness på krogen, och säga att det är som en måltid osv. Och att det inte är flytande etc etc....
I sammanhanget är Guinness tunnare än vatten.
Sam Adams Triple Bock är som svartsoppa, tror jag. Jag har ju inte ätit svartsoppa. Men tror mig veta ungefär...

Eftersom ölet, utöver de vanliga ingredienserna (humle, jäst, vatten och malt (kornmalt i detta fall)), även innehåller lönnsirap så är sötman väldigt påtaglig. Det är dessutom lagrat på ekfat, precis som många finare vin och spritsorter. Detta gör också att det skapas "tanniner", vilket man normalt pratar om i vinsammanahang.
Och faktum är att smaken är väldigt mycket kola och russin. Som ett portvin, men sötare (ändå!) och starkare.

Ölet är också utan kolsyra, och skummar således inte för fem öre...
Man kan läsa mer om detta öl på Sam Adams hemsida. Självklart ska man klicka på "Extreme beer" för att hitta rätt.

Tydligen har det bara tillverkats tre år, -94, -95 och -97. Ölet finns på välsorterade systembolag.
Prislappen ligger på 60 SEK för en flaska på 25cl, vilket gör ölet till det i särklass dyraste per liter, som finns på systembolaget. Men då får man också den i särklass vackraste ölflaskan, med en korktyp som en finare whisky.

Värt att notera dock, är att tillverkaren själv på sin hemsida skriver att en flaska lätt bör räcka för 2-5 personer. Både smak och alkoholhalt bidrar till detta kan jag tro.
För servering rekommenderas den rumtempererad till chokladdesserter.
Så den som är modig nog att testa detta (och lyckas hitta en flaska, det är tydligen slutlevererat från Systembolagets centrallager) gör rätt i att ha detta i åtanke.

Själv har jag som tur är två oöppnade flaskor kvar.

Uppdatering: några minuter in på 2:a april: Flaskan, som när man köper den framstår som kolsvart i glaset, gör så även efter att man hällt upp ölen (även om viss transparens uppstår). När man sedan sköljer ut flaskan och skakar lite visare det sig att det i själva verket är avlagringar på flaskans insida, av samma sort som bildar bottenslammet i glaset...
När dessa är borta är flaskan i själva verket mer eller mindre ljusblå i glaset!

Det börjar likna ett kinderägg... Godis, leksak och överraskning i ett...
Var man hittar leksaken har jag dock inte kommit på än... Men det kanske går att göra nåt kul med den exklusiva korken?

Det blev en heldag med mat för min del.
Motsträvigt gick jag upp strax för åtta på morgonen. Klockan hade ringt redan en halvtimme tidigare. Efter avslutad frukost begav jag mig ner på stan, och till Saluhallen vid Östermalmstorg för att inhandla diverse prima råvaror för kvällens bjudning.
Det tog två och en halv timme.

Sedan var det bara att sätta igång och laga den mat som av olika anledningar behövde tillredas i tid. På detta följde städning. (Främsta anledningen att bjuda hem folk, så att man tvingas städa… :-) )

Tajmingen blev perfekt med något försenade gäster.
Vi började med att bege oss till bastun som upplevdes som riktigt bra, efter att vi hittat lysknappen till själva bastun.
Det dracks öl och knaprades torkat renkött (allt för att följa kvällens röda tråd)

Efter detta stälde jag mig och baka(!). Gästerna fick tillfredställa sitt OS-behov under tiden.

Förrätten bestod av fjällfisktartar. I brist på sik fick det bli enbart röding. Men det är inte helt fel det heller. Jag gravade den hackade filén. Detta formades sedan till en lite biff som serverades med löjromssås mellan renvaktarbröd.
Här var väl kvällens enda lilla misstag. Bröden blev lite väl stora, och vi insåg snabbt att det inte var aktuellt att äta upp allt bröd om man tänkte fullfölja middagen.
Sirap hade jag också missat till inköpslistan, men det känns som att det fungerade ändå.
Lustigt nog blev känslan av kebab väldigt tydlilg. Norrländsk kebab. På rå fisk, inte renskav som man annars kanske kunde tro… :-)
Till detta dracks det champagne. Palmer, Milesimet Brut 1996. Mycket gott. (Det är nog första gången jag druckit champagne till mat. Men det ska man absolut göra oftare. Som med allt vin blir det godare då.)

Tillhuvudrätt blev det reninnerfilé med potatiskaka och trattkantraellsås.
Make till mört kött har jag aldrig ätit. Det smälte på väg in i munnen.
Potatiskaka gör man genom att inreda en bakform med bacon och sedan varva riven potatis med riven ost, vitlök och salt och peppar. 2/3 potatis. 1/3 ost. Västerbottenost i vårt fall.
Detta kombinerades med ett Siglo Riojavin som M. hade med sig.

Middagen avslutades med lingonsorbet som med sin syrliga besked gav ett utmärkt avslut. Kanske skulle man haft lite grädde, eller mammas specialgrädde, till. En espresso på det.

Sedan blev det portvin och någon stiltonliknande ost, för min del.
M. började istället botanisera i det övre skiktet av min whiskysamling.
Jag och P. anslöt med whisky strax efter. Årechoklad (hjortontryffel och blåbärstryffel) till.

Det blev en minst sagt lyckad afton. Och nu känns det som att man kan göra om det (med ytterligare förfiningar) vilken helg som helst. För tid tar det trots allt.
Jag känner mig mycket nöjd med kvällen, som gick precis som planerat.

Med den matlagningen är det ju ett mindre mysterium att man är singel…
Å andra sidan blir man väl inte precis o-singel av att ordna herrmiddagar… :-)
Inte med min läggning i alla fall.

Imorgon är det "herrmiddag". (Låter lite pretentiöst kanske. Men målet är ganska högt ställt. *Göteborgshumor undanbedes*)

Då kommer P och M. J var också bjuden, men fick tacka nej efter att först tackat ja, för att kunna åka till Jönköping för att svettas med några andra killar.
Men vi tre som återstår ska i alla fall börja kvällen/eftermiddagen med att "inviga" bastun jag nyss fått tillgång till. Den verkar, vid okulärbesikning, överträffa de förväntningar jag hade på den.
Blir väl några väl valda pilsner till kan jag tro.

Sedan blir det mat och dryck i lyxens tecken. Nej, inte ostron och gåslever.

Inspirationen (eller recepten, rätt och slätt, man ska inte försöka låta mer påhittig och fantasifull än man är...) har jag fått från boken "Fest på gång". En bok av bland annat Carl Jan Granqvist. Det är dels historia, anektdoter osv om Sveriges fjällvärld, från Grövelsjön i söder (norra Dalarna) till Riksgränsen i norr.
Och längs med "resan" presenteras massor med recept med anknytning till fjällvärlden och dess historia. Det är både avancerade gourmet-tillrättningar, via kokkaffe på gammalt vis till Hamburgare från Grövelsjön.

Jag har efter mycket övervägande bestämt mig för vad det blir. Men det kan jag inte avslöja här och nu. Herr P är nämligen en av mina lite mer trogna läsare tror jag.
Men jag kan ju berätta att jag bollade lite idéer med både J, D och mor min. De två sistnämda tyckte att det lät lite vågat med den aktuella idén. J. var dock först positiv, men tänkte väl efter och blev mer osäker. Vi får väl se om han törs utnyttja sin "raincheck" senare i vår... :-)
Eftersom jag går lite försiktigt fram och skjuter rätten i fråga på framtiden.

Så imorgon bitti bär det av till Östermalmshallen för att inhandla råvaror. Sedan står jag inför en av de större utmaningarna i mitt kök... Spännande.
Så när som på lite ytterligare öl finns troligen all dryck i huset. Men jag kan ju citera gröna kioskens beskrivning på en av dryckerna:
Doft: Nyanserad, aningen smörig doft med inslag av rostat bröd, kex, rött äpple, kola och citrus.
Smak: Utvecklad, nyanserad smak med inslag av kex, smör, citronkola, grapefrukt och choklad.
Användning: Serveras vid 8-10°C som aperitif eller till eleganta rätter av fisk och skaldjur.
Det är till förrätten.

Nej nu måste jag nog sammanställa inköpslistan och morgondagens körschema... Kommer bli tight tidsmässigt. Som vanligt.
Rapport på söndag innan jag far till "Wokar fläsk".

För första gången firar jag nyår själv. Ensamt kan tyckas, men ganska skönt på sätt och vis.
Nog hade det varit roligare med sällskap. Eventuellt skulle P. ha kommit. Men pga viss grad av illamående avstod han, vilket säkert var klokt. Inte mycket som är kul när man inte mår bra.
Det fanns ett flertal alternativ för mig, men jag valde vad som kanske skulle kallas ensamheten.

Jaha, vad gör man då en nyårsafton i ensamhet? Tja, efter kaffeporrsurfandet, ackompanjerat av massor med bra musik (jag har tyvärr inget annat än bra musik att spela… ;-) ), blev det en promenad till affären för att inhandla middag och göra sig av med returglas och pantflaskor, även det ackompanjerat av en massa bra musik. I detta fall James Zabielas mixalbum ALiVE som jag ännu ej hade hunnit lyssna på.
Även om den snö som föll var ganska blöt var det ändå ganska skönt att få sig en liten promenad.

Som sig bör ackompanjerades matlagningen av en Dry Martini. Finns det en bättre drink att ta före maten? Nej.
Fysik har sedan jag fick det på schemat i grundskolan varit ett favoritämne. Och en av Sveriges bästa och mest underhållande fysiker är Hans-Uno Bengtsson.
Han skrev en mindre avhandling i en kolumn i en tidning en gång, som jag fick av S. om Dry Martini. Han kunde på ett fysikaliskt sätt motivera varför James Bond är ute och cyklar när han beställer sin drink “Shaken, not stirred”. Det ska nämligen vara tvärt om.
En av anledningarna att jag gillar artikeln är också att han bekräftar min åsikt att Bombay Sapphire är klotets bästa gin. Det var något jag lärde mig redan när jag bodde i USA, av D. Dvs redan innan jag hade åldern inne för sånt (!!).
De tyckte lustigt nog att det var lite lyx med BS. Det var långt ifrån alltid som de använde det. Hur en femtilapp (eller vad det nu kan ha varit tal om) i prisskillnad (mot "vanlig" Bombay, som inte ens säljs i Sverige) kan avgöra ett val av sprit när man är välbärgad har jag ingen förståelse för. Ska man njuta ska man väl inte göra det halvhjärtat?
För den som undrar, den perfekta Dry Martinin gör du (med hänvisning till Hans-Unos källor, som verkar ha god smak) av sju delar Bombay Sapphire och en del Noilly Prat (Fransk Dry). Oliven är naturligtvis jätteviktig. Citronskalet får dock vara för min del. Känns dumt att köpa en hel citron för att sedan använda en hundradel av skalet...
Däremot måste inte oliven vara av typisk paprikaspäckad typ. De “nya” varianterna med vitlök eller chili är också goda alternativ. Citronspäckad kanske den bästa?

Middagen bestod av stekt svärdsfisk (igen? Äter han inget annat? Jo, jag äter fiskpinnar också... :-P ) med ris och citronsås. Fisken preparerad med citronpeppar. Extremt enkelt (man ska inte överdriva när man inte ska bjuda tredjepart). Och väldigt gott.
Till detta drack jag kvällens största sensation. Innis & Gunn eklagrad öl. Alltså öl lagrad i ekfat som egentligen används till whisky.
Jag funderade länge på om jag skulle ta vin. Och då var frågan om jag skulle ta vitt vin, vilket enligt de vedertagna reglerna är vad man ska ha till fisk, men som egentligen sällan ger den där stora smaksensationen. Eller skulle jag ta rött vin och vara lite rebellisk, i min ensamhet? Svärdfisk är ju ändå inte som torsk, flundra eller annan vit fisk, och inte heller som lax eller annan fetare fisk.
Då kom jag ihåg att jag i vanlig ordning samlat på mig så många nya och tilltalande öl som möjligt senast jag var på gröna kiosken. Bland dessa fanns Innis & Gunn.
Ölet har tydligen vunnit pris nyligen, med omdömmet “Flavoursome, Refreshing, Unique”. Inte en helt tokig beskrivning. Upplevelsen skulle jag vilja likna vid den av ett fint rödvin till matchande god mat (rödvin utan mat, eller av fel sort kan ju ibland upplevas som lite surt och beskt). Aromen och ölet liksom växer i munnen och ger en smaksensation i hela munhålan relativt snabbt. Årets ölupptäckt? Ja, kanske för mig iaf. Bättre sent än aldrig.
Jag uppmanar nu alla som läser detta att någon gång prova Innis & Gunn som måltidsdryck till en finare middag med liknande fisk eller en bit kött.

Till efterrätt blir det lite “vitt” portvin med ädelost. Tyvärr hade affären inte Stilton, så det fick bli nåt slags surrogat.

Den som tror att jag satt och njöt av denna måltid i ensamhet och tystnad tar fel. Den som varit hemma hos mig kanske kan gissa att musiken flödade även under middagen. Jag har ju “HiFi” även i köket... :-)
Fördelen med att vara själv är ju att musiken kan vara på aningens högre, då ingen konversation finns att ta hänsyn till.
Musikvalet föll på Zero7:s Simple things. En skiva som känns som att alla borde kunna ta till sig och gilla. Jag misstar mig säker, men den är väldigt bra och i min mening lättsmält. En till rekommendation helt enkelt.

Men, som Coffecup skriver på sina påsar som man får när man köper med sig kaffebönor, “Det bästa sättet att njuta av ensamheten är tillsammans.”
Tänkvärt.

Något av det jag nog uppskattar mest med julen, näst efter det sociala, är nog julölen.
Ingen högtid i Sverige är så förknippad med öl som julen. Och julöl är alltid av den mer aromatiska och kryddiga sorten. Något som tilltalar mig som normalt föredrar ales, stout och möjligen pilsner.

Tidigare i månaden startade jag och J. en förhoppningsvis ihållande jultradition (det var andra gången i år, så det är först nu det kvalificerar som tradition) i att ha en julölsprovning några dagar före jul.
Bästa stället för detta är onekligen Akkurat på Hornsgatan på Söder. De har varje år en julölsfestival där de har en uppsjö av julöl på fat. Tyvärr är de av logistiska skäl tvungna att begränsa antalet som erbjuds samtidigt.

Till detta har de en än digrare lista med öl på flaska. Dels av årets tillverkning. Men även årgångs öl som de har i egen källare.
Jag siktar in mig på de lite mer udda sorterna, i hopp om att få en upplevelse utöver det vanliga. Vanligt är tråkigt.
Det blev både amerikansk öl från 2001 och belgisk öl från 1996. Vissa reagerar på att man överhuvud taget kan få för sig att köpa en flaska öl för 150kr. Det verkar på något sätt sitta i folks ryggrad att en öl ska kosta 50kr, +/- dricks. Vad är det för logik i det? Varför skulle det inte finnas öl i olika prisklasser om de gör skäl för det?
Folk kan utan att blinka en "sexa piggelin" eller "ragnar" på krogen, och hosta upp 96kr. Vad får man för de pengarna? Neutral vodka, melonlikör och sockerdricka (i det första fallet)?
En öl som är varsamt framställd och mognad, och dessutom lagrats av en entusiastisk krogägare borde väl rimligen betinga lite mer i värde? Det faktum att många belgiska öl är ganska alkoholstarka gör ju en liten del på priset också. Starkaste i år uppgick till 12%.
I år var det folk bredvid mig i baren som spontant frågade hur jag kunde betala 130kr för en öl.

En annan festlig julspecial som jag varmt kan rekommendera är pepparkaka med stiltonost. Mycket god smakkombination (om man har rätt pepparkaka vill säga). Gott till ölen är det också.

Det är skönt att en gång om året gå ut med ett enda mål: att dricka god öl i massor.
Oftast är ju ölen sekundär till något annat. Att sitta och prata t.ex. Men i detta fall sätts ölen i första rum. Snacket kommer med automatik.