Omtumlande var ordet
Efter en dags arbete begav jag mig hem till Västerås för umgänge med mor och hund.
Det var då det hände. Jag väcktes klockan sex på söndag morgon och blev uppmanad att ringa 112 pga invärtes förblödning. Bara sådär. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte… Att någon ska börja blöda i sömnen utan att sova med knivar är ju inte det första man tänker.
Det satte igång en mindre cirkus med att planera hundvakt etc vid sidan av att tänka på min mor. Det är tur att min mor är omgiven av så många vänner som hjälper och stöttar. Jag vet inte hur många som sagt att de ställer upp ”om det är något”. Man orkar dock inte finfördela hjälpbördan. Vissa får onekligen ta ett större lass än andra.
Nu har det snart gått två veckor sedan det hände. Och det är den stora orsaken till mitt blogguppehåll. Jag har saknat lust, ork och inspiration.
Det gjordes en kortvisit hem (mindre än ett dygn) innan det var dags att åka ambulans igen, av samma orsak. Nu kändes det nästan mer dramatiskt. Hela historien har väckt tankar och framför allt känslor jag inte haft på många år.
Och som det ser ut nu lär hon bli kvar på sjukhuset 1-2 veckor till… Och jag lär fortsätta att komma till Västerås för att avlasta hundvakter och hälsa på min stackars mor.
Det finns tydligen vissa åkommor som är ovanligare än andra, och mer avancerade än andra, som därför tar längre tid att reda ut. På det får man lägga svensk sjukvårdsbyråkrati… Då tar saker och ting tid.
Nu börjar jag fundera på om man måste vänja sig vid att föräldrarna hamnar på sjukhus några gånger om året. De är ju snart pensionsklara. Men jag hoppas verkligen att så inte är fallet. Det känns jobbigt bara man tänker på det.
Utsikterna har dock förbättrats. Båda två har äntligen slutat röka till följd av sina incidenter de senaste månaderna. Tänk att det ska hända en olycka innan man lär sig.
Det var då det hände. Jag väcktes klockan sex på söndag morgon och blev uppmanad att ringa 112 pga invärtes förblödning. Bara sådär. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte… Att någon ska börja blöda i sömnen utan att sova med knivar är ju inte det första man tänker.
Det satte igång en mindre cirkus med att planera hundvakt etc vid sidan av att tänka på min mor. Det är tur att min mor är omgiven av så många vänner som hjälper och stöttar. Jag vet inte hur många som sagt att de ställer upp ”om det är något”. Man orkar dock inte finfördela hjälpbördan. Vissa får onekligen ta ett större lass än andra.
Nu har det snart gått två veckor sedan det hände. Och det är den stora orsaken till mitt blogguppehåll. Jag har saknat lust, ork och inspiration.
Det gjordes en kortvisit hem (mindre än ett dygn) innan det var dags att åka ambulans igen, av samma orsak. Nu kändes det nästan mer dramatiskt. Hela historien har väckt tankar och framför allt känslor jag inte haft på många år.
Och som det ser ut nu lär hon bli kvar på sjukhuset 1-2 veckor till… Och jag lär fortsätta att komma till Västerås för att avlasta hundvakter och hälsa på min stackars mor.
Det finns tydligen vissa åkommor som är ovanligare än andra, och mer avancerade än andra, som därför tar längre tid att reda ut. På det får man lägga svensk sjukvårdsbyråkrati… Då tar saker och ting tid.
Nu börjar jag fundera på om man måste vänja sig vid att föräldrarna hamnar på sjukhus några gånger om året. De är ju snart pensionsklara. Men jag hoppas verkligen att så inte är fallet. Det känns jobbigt bara man tänker på det.
Utsikterna har dock förbättrats. Båda två har äntligen slutat röka till följd av sina incidenter de senaste månaderna. Tänk att det ska hända en olycka innan man lär sig.
Kommentarer
Trackback
