Ibland undrar man...

...varför man håller på över huvudtaget.

Som i skrivande stund: sitter och bränner CD-skivor. Känns som en aldrig sinande lista med låtar.
För den som inte vet kan jag berätta att jag spelat in alla mina skivor med elektronisk dansmusik och övrig elektronika på datorn. Sedan har jag gått igenom allt för att bestämma genre, stil och bpm (beats per minute). Därefter har jag sorterat utifrån detta. 2600 låtar. Och nu håller jag alltså på att bränna ner det igen. Och jag gör det i dubbla kopior. Dels för att ha möjlighet att mixa två låtar från samma skiva, men även för redundans, om någon blir repig eller går sönder. Kommer att ha brännt ungefär 400 skivor, om jag blir färdig... Inspelningsarbetet påbörjade jag i maj eller juni. Det vore en överdrift att påstå att jag ägnat all min lediga tid till detta, men det är i alla fall åtskilliga timmar nedlagda. Min skivväska kommer jag att försvara med mitt liv sedan... :-)

Då kan man ju fråga sig varför man håller på överhuvudtaget. Hinner inte både musik och utrustning bli pasé när (om) jag blir färdig. Förhoppningsvis inte... :-) Bra musik är ju som bra whisky. Den består.

Men om jag blir tveksam behöver jag som tur är bara ställa mig vid min flightcase, för att få den där sköna känslan och fantisera om när man får stå där och spela, och sprida god musik... :-)

Frågan är vad man ska fira med när man blir klar? Skumpa? Finwhisky? Eller bara en sömnlur?

Ska jag fira med whisky finns nästan bara ett alternativ. Min ädlaste (för tillfället i alla fall) trofé: Port Ellen, 24yr, cask strength från 1978. (Ett fint år för mycket... :-)
Köpte den på vägen till Kanada för ett knappt år sedan. Till saken hör att destilleriet är nedlagt.
Den är himmelsk, precis som bra musik. Ja, jag har öppnat den, sedan länge. Att inte öppna och prova en ny flaska whisky är verkligen att lura sig själv. Den blir inte bättre med tiden. Möjligen mer åtråvärd. Chansen är ju stor att jag förser mig med nya guldklimpar vartefter jag dyker på dem och ekonomin tillåter.

Nu ska jag i alla fall fira den hundrade brända skivan med lite Longmorn Glenlivet från 1963.

Åtråvärd?:


Port Ellen




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0