Hopplöst fast...
Resan till London gick bra. Det är med delade känslor jag reser i jobbet (ibland). Det negativa är all tid som går åt. Och att t.ex. saker såsom träningsrutiner sätts ur spel. Det positiva är väl allt man lär sig, och erfarenheten man bygger på.
Storbrittanien är ju ett ansett av många, i många sammanhang. Men jag kan inte låta bli av att slås av hur efterblivet landet trots allt känns. De lever på nåt sätt hopplöst fast i nåt slags 60-tal....
Bara en sån sak som att en flygterminal inreds med heltäckningsmattor på 2000-talet.... (ok, de lades säkert dit på 80- eller 90-talet.) Kontrasten med Arlandas senaste tillskott känns enorm. Efter landning blev det taxi till kunden. En resa på 45 minuter eller så. Faschinerande att taxinäringen i Storbrittanien verkar vara svart som Guinness. De har taxa metrar. De tickar. Men kvitton skrivs för hand, och har ingen korrelation med taxametern. Faktum är att jag på hemresan fick ett kvitto på 60 pund, trots att jag bara betalade dryga 56 pund eftersom det var det enda jag hade (kort tog han inte, och överenskommelsen var 55 pund, men trafikstockningar gjorde att han ville ha lite mer. Dock blev det ingen dispyt kring det. Han förstod läget.)
Hos kunden kom man till ett stort kontorslandskap, och Dilbert-vibbarna infann sig. Lunchställen var det ont on, och istället kom flera olika matbilar till parkeringen utanför, dit man fick gå och köpa sig en varmkorv, en macka, eller chips, typ.... Första bilen kom vid halv tio, och sista strax före tolv. Alla med olika sortiment.
Efter en någorlunda sen arbetsdag bestämde jag mig för att promenera i mörkret till hotellet, som inte borde vara så hiskligt långt bort. Till slut kom jag fram. Ett lågprishotell med en ganska taskig standard. (Men det var billigare än taxiresan...) Men jag skulle ju bara sova där så det spelar ju inte så stor roll.
Men det var just det.... Sängen, eller ska vi kalla det fakirbädde?, var som en säng med fjädrar men utan bäddmadrass. Huruvida det var standard, eller om någon glömt lägga dit bäddmadrassen vet jag inte. Men det var bland det sämsta jag varit med om. Jag lyckades som tur var somna.
Som vanligt utomlands ingick inte frukost. (Varför gör det inte det? Eller varför gör det alltid det i Sverige? Kan någon förklara ursprunget till det?) Jag köpte full english breakfast. Dvs taskigt kaffe, rostad formfranska med olika marmelader, och en stor tallrik med "bacon" (som snarare var som rimmat sidfläsk), bönor, ägg, engelsk korv. Det enda som kändes någorlunda vettigt som frukostmat var nog Kellogg's All Bran och apelsinjuicen... Pris för detta? 130SEK...
Tur att man har traktamente på nästan 850SEK per dygn i Storbrittanien....
Jag promenerade tillbaka till kontoret. Under natten hade det regnat, men när jag gick var det uppehåll. Trots upprullad superandande hightech-jacka lyckades jag blir genomblöt på vägen... Hopplöst.
När jag skulle åka hem drabbades vi av trafikförseningar. Troligen bland annat pga ett "misstänkt" paket i Terminal 2, vilket gjorde att denna hade evakuerats... Det slutade med att jag missade sista incheckningstid med 5-10 minuter. I de lägena gäller det att hålla sig kall och inte stressa upp sig. Det löser sig alltid. Ingen svensk har dött på Heathrow pga sen ankomst. Som tur är försökte jag inte checka in manuellt. Hade jag gjort det (om jag nu hade lyckats) hade jag ändå inte hunnit. Istället ringde jag lugnt och sansat till SAS för att boka om till det senare flyget. Säkerhetskontrollerna på Heathrow tar nämligen extremt lång tid. Mest pga att de ha så många resenärer. Och så det nya förbudet mot vätskor i handbagaget. (Enda anledningen att jag hade något att checka in överhuvudtaget....)
Misstänkte väskor plockades åt sidan och lades på hög.
Plötsligt bestämde de sig för att all personal skulle ägna tid till att gå igenom dessa väskor. Övrig kontroll stod stilla.
En amerikansk barnfamilj framför mig hade t.ex. väskorna fulla med barnmat med mera. Det slutade med att de fick stå och öppna alla förpackningar och provsmaka. Många kilon med toalettartiklar fick också åka i sopen... Kan de inte läsa engelska? Mig veterligen är brittisk och amerikansk skriven engelska väldigt lik...
Väl igenom gjorde jag en snabb sondering av taxfree-utbudet. Det var inte den World of Whiskies (hela poängen med att flyga via Heathrow) jag varit på förut. Men de hade en del intressant. Det blev en burgare på TGI Fridays, och sedan gjorde jag en vända till bland spriten.
Valet föll på en Destiller's Edition av Caol Ila som jag aldrig sett förut. Inte så blodigt dyr. Därtill en årgångs-Kopke (portvin) från 1985.
Sov (eller försökte sova) hela vägen hem på planet. Välutrustad hade jag ögonmask och öronproppar med mig. Efter flygbuss och taxi var jag hemma i lägenheten halv två på natten...
Trots allt en ganska lyckad resa får man säga, trots premisserna.
Storbrittanien är ju ett ansett av många, i många sammanhang. Men jag kan inte låta bli av att slås av hur efterblivet landet trots allt känns. De lever på nåt sätt hopplöst fast i nåt slags 60-tal....
Bara en sån sak som att en flygterminal inreds med heltäckningsmattor på 2000-talet.... (ok, de lades säkert dit på 80- eller 90-talet.) Kontrasten med Arlandas senaste tillskott känns enorm. Efter landning blev det taxi till kunden. En resa på 45 minuter eller så. Faschinerande att taxinäringen i Storbrittanien verkar vara svart som Guinness. De har taxa metrar. De tickar. Men kvitton skrivs för hand, och har ingen korrelation med taxametern. Faktum är att jag på hemresan fick ett kvitto på 60 pund, trots att jag bara betalade dryga 56 pund eftersom det var det enda jag hade (kort tog han inte, och överenskommelsen var 55 pund, men trafikstockningar gjorde att han ville ha lite mer. Dock blev det ingen dispyt kring det. Han förstod läget.)
Hos kunden kom man till ett stort kontorslandskap, och Dilbert-vibbarna infann sig. Lunchställen var det ont on, och istället kom flera olika matbilar till parkeringen utanför, dit man fick gå och köpa sig en varmkorv, en macka, eller chips, typ.... Första bilen kom vid halv tio, och sista strax före tolv. Alla med olika sortiment.
Efter en någorlunda sen arbetsdag bestämde jag mig för att promenera i mörkret till hotellet, som inte borde vara så hiskligt långt bort. Till slut kom jag fram. Ett lågprishotell med en ganska taskig standard. (Men det var billigare än taxiresan...) Men jag skulle ju bara sova där så det spelar ju inte så stor roll.
Men det var just det.... Sängen, eller ska vi kalla det fakirbädde?, var som en säng med fjädrar men utan bäddmadrass. Huruvida det var standard, eller om någon glömt lägga dit bäddmadrassen vet jag inte. Men det var bland det sämsta jag varit med om. Jag lyckades som tur var somna.
Som vanligt utomlands ingick inte frukost. (Varför gör det inte det? Eller varför gör det alltid det i Sverige? Kan någon förklara ursprunget till det?) Jag köpte full english breakfast. Dvs taskigt kaffe, rostad formfranska med olika marmelader, och en stor tallrik med "bacon" (som snarare var som rimmat sidfläsk), bönor, ägg, engelsk korv. Det enda som kändes någorlunda vettigt som frukostmat var nog Kellogg's All Bran och apelsinjuicen... Pris för detta? 130SEK...
Tur att man har traktamente på nästan 850SEK per dygn i Storbrittanien....
Jag promenerade tillbaka till kontoret. Under natten hade det regnat, men när jag gick var det uppehåll. Trots upprullad superandande hightech-jacka lyckades jag blir genomblöt på vägen... Hopplöst.
När jag skulle åka hem drabbades vi av trafikförseningar. Troligen bland annat pga ett "misstänkt" paket i Terminal 2, vilket gjorde att denna hade evakuerats... Det slutade med att jag missade sista incheckningstid med 5-10 minuter. I de lägena gäller det att hålla sig kall och inte stressa upp sig. Det löser sig alltid. Ingen svensk har dött på Heathrow pga sen ankomst. Som tur är försökte jag inte checka in manuellt. Hade jag gjort det (om jag nu hade lyckats) hade jag ändå inte hunnit. Istället ringde jag lugnt och sansat till SAS för att boka om till det senare flyget. Säkerhetskontrollerna på Heathrow tar nämligen extremt lång tid. Mest pga att de ha så många resenärer. Och så det nya förbudet mot vätskor i handbagaget. (Enda anledningen att jag hade något att checka in överhuvudtaget....)
Misstänkte väskor plockades åt sidan och lades på hög.
Plötsligt bestämde de sig för att all personal skulle ägna tid till att gå igenom dessa väskor. Övrig kontroll stod stilla.
En amerikansk barnfamilj framför mig hade t.ex. väskorna fulla med barnmat med mera. Det slutade med att de fick stå och öppna alla förpackningar och provsmaka. Många kilon med toalettartiklar fick också åka i sopen... Kan de inte läsa engelska? Mig veterligen är brittisk och amerikansk skriven engelska väldigt lik...
Väl igenom gjorde jag en snabb sondering av taxfree-utbudet. Det var inte den World of Whiskies (hela poängen med att flyga via Heathrow) jag varit på förut. Men de hade en del intressant. Det blev en burgare på TGI Fridays, och sedan gjorde jag en vända till bland spriten.
Valet föll på en Destiller's Edition av Caol Ila som jag aldrig sett förut. Inte så blodigt dyr. Därtill en årgångs-Kopke (portvin) från 1985.
Sov (eller försökte sova) hela vägen hem på planet. Välutrustad hade jag ögonmask och öronproppar med mig. Efter flygbuss och taxi var jag hemma i lägenheten halv två på natten...
Trots allt en ganska lyckad resa får man säga, trots premisserna.
Kommentarer
Trackback
