Vilsna äventyr och trasigt materiel
Söndag 30 juli
Jag vaknade till ljudet av tältduk som slog lite lätt i vinden.
Max låg snällt och vilade i väntan på att husse skulle vakna. Han respekterar att man sover, men ger man minsta tecken på att vara vaken är han snabbt framme för att förhindra att man somnar om med sin berömda slips.
Till frukost blev det norsk solrosgröt. En gröt gjord bland annat med solrosfrön, linfrön men även vanliga sädesslag. Denna gången gjorde jag rätt, och hällde det kokande vattnet i påsen. Det visade sig att norrmännen tänkt till igen. På ytan bildas mjölk. Och i den simmar lite torkade hallon. Gröten var till och med färdigsötad! Således hade jag packat ner skummjölk, mikrovisp och lingonsylt (många hekton där!) helt i onödan.
Gott var det också. Faktiskt! Till det blev det knäckebröd med tubpålägg. Ost med enrisrökt renkött samt messmör. Tubpålägg håller sig bra, och är ofta ett bra sätt att få i sig det kalcium som man normalt får i sig med alla mjölkprodukter man sätter i sig hemma.
Jag plockade ihop våra prylar och spände på Max hans klövjeväska.
Vi hade inte många meter till leden. Efter att ha gått ett tag blev jag orolig att leden vi gick på kanske var den till Gåsen, och inte till Sylarna. Vi hade ju vikit av kvällen innan före dessa skyltar.
Jag bestämde mig för att gå uppåt i terrängen, eftersom jag var ganska säker på att Sylarna-leden gick där. Men jag hittade ingen led. Jaha, då är det väl dags att ta fram kartan då (jag har slutat gå med kartan i hand hela tiden, som jag gjorde mina första vandringar). Men till min stora förvåning kunde jag inte hitta kartan. Jag packade ur nästan hela ryggsäcken.
Jag antog att jag helt enkelt glömt kartorna på Helags kvällen innan, troligen när jag snörade på mig kängorna. Eftersom jag gått så många gånger i området kändes det som onödigt att vända tillbaka för att hämta kartorna. Vi hade ju gått en bit. Jag kunde ju lika gärna köpa en ny karta på Sylarna när jag kommer fram. Leden hittar jag ju snart. Tänkte jag.
Men inte såg jag någon led inte. Jag stannade. Jag spanade. Faktum är att jag såg inte en enda människa i dalen, på hela dagen. Det slutade med att jag och Max gick off-trail hela dagen! Det är lite jobbigare. Men mycket skönare! Jag tror särskilt Max gillade det, även om han inte var medveten om att det var det vi gjorde. Eftersom det dessutom var så torrt i markerna var det ganska behagligt.
När jag till slut närmade mig det sista passet före Sylarna tyckte jag mig inte känna igen mig riktigt. Till slut fick jag syn på en nödstuga en bit upp i ett pass. När jag kom fram träffade jag på ett par holländare som skulle till att tälta bredvid stugan. Jag pratade med dem, och vi kollade på kartan som satt uppsatt på väggen inne i stugan. Det visade sig att jag hade kommit till Ekorrpasset! Jag hade alltså gått in en dalgång för tidigt. Ekorrpasset ligger precis i böjen på vägen mellan Nedalshytta och Sylarna på kartan.
Jag bestämde att vi skulle gå upp i passet mot Sylarna och sedan slå läger på ?slänten? ner mot Sylarna. Det visade sig vara väldigt mycket sten där. Till slut hittade jag en plats som kandiderade. Och efter lite knästående arbete med att plocka bort stenar som stack upp ur marken (både för vår och tältgolvets skull) så blev det dugligt. Max var påtagligt trött och somnade medan jag slog upp tältet. Efter att tältet stod upp vad det dags för middag. Efter det kröp vi in i tältet. Inga problem att somna den dagen.
Nu kanske någon undrar om jag inte blev orolig när jag gick vilse utan karta. Men svaret är nej. Eftersom jag visste var vi var (även om det visade sig att jag visste fel) infann sig aldrig den känslan. Det faktum att vi hade med oss utrustning för en hel vecka i fält dessutom gjorde dessutom att vi inte var piskade att nå fram till någon särskild stuga vid en viss tid. Den enda tiden vi hade att passa var att vi skulle möta upp H, A och T på Helags fjällstation på torsdagkvällen.
Faktum är att det var nästan lite skönt att gå ?vilse?, och det slog mig att den optimala semestern och avkopplingen får man nog om man ger sig ut i fjällen och lämnar klockan i bilen. Att inte ha någon klocka. Att inte binda upp matpauser vid klockslag. Att inte stiga upp för att klockan är si och så. Att inte gå och lägga sig för att klocka är ett visst klockslag. Utan att lyssna på kroppen. Tro mig, då äter och sover man perfekt. Karta ska användas minimalt, men helst inte tappas bort. Veckodagarna håller man ju koll på ändå. Och med solens hjälp har man ett humm om vilken tid på dygnet det är. Detta förutsätter förstås att man är ute på tältvandring. Så fort man kommer i kontakt med fjällstationer och stugor dyker det upp öppettider, utcheckningstider, bastutider osv.
Mitt i denna avkoppling möttes jag av en stor motgång. Mina kängor, trogna som få, har med årens rätt blivit ganska slitna på yttersulan, och redan för två år sedan undersökte jag om man kunde köpa ny yttersula. Det kan man, tack vare en seriös tillverkare. (Det är något som är applicerbart på många områden för övrigt. En bra tillverkare tillhandahåller reservdelar och reparationer till sina produkter. Även flera år efter att produkten slutat att tillverkas. Ett exempel: Om du köper en espressomaskin på Clas Ohlson, kan du då köpa reservdelar? Kan du få maskinen servad (och då menar jag inte reparerad (vilket iofs kanske behövs efter ett tag)) utan underhållsservad, precis som man lämnar in bilen på tretusenmilaservice? Troligen inte. Är det smart att köpa en espressomaskin på Clas Ohlson? Troligen inte.
Ett annat exampel: hörlurar. Jag har sedan ett par år ett par Sennheiser HD-600. Slits de? Ja. Kontakter och kablar slits. Öronmuffar, huvudband likaså. Dessa går att byta ut, och köpa som reservdelar från Sennheiser. Det känns seriöst. Men så är de så klart inte gratis heller. Jag tycker ändå att det är något man ska ha i åtanke när man köper vissa typer prylar.
Men slut på den här avstickaren nu...
Jag fortsatte i alla fall att använda kängorna förra sommaren och var sedan fast besluten att skicka in dem för sulbyte. Yttersulan hade släppt lite i bakant på ena kängen, och i övrigt var båda sulorna ganska slitna.
Importören skickar ner kängorna till tyskland där de byter både yttersula, mellansula, gummikant runt om, samt innersulor och remmar.
Men eftersom det inte var brådskande fick jag liksom aldrig tummen ur. Till slut konstaterade jag att om jag skickar in kängorna nu hinner jag kanske inte få tillbaka dem i tid.
Under denna söndagsvandring börjar dock sulan släppa lite mer, och jag märker att den släppt vid hålfoten också. Halvvägs genom dagen lossnar de bakre två tredjedelarna helt, och jag har mig ett problem. Utan yttersulan sliper man ner mellansulan på en halvminut. Så prio ett blir att se till att sulan sitter kvar och skyddar mellansulan.
Som tur är har jag lite remmar till liggunderlag och lite reservsnören till kängorna med vilka jag lyckas binda upp sulan hjälpligt genom att spänna vid klacken. Fungerade riktigt bra. Men jag insåg direkt att något behövde göras. Det skulle inte hålla hela veckan. Mitt hopp stod till Sylarna, där försäljningsutbudet är hyffsat bra.
Jag vaknade till ljudet av tältduk som slog lite lätt i vinden.
Max låg snällt och vilade i väntan på att husse skulle vakna. Han respekterar att man sover, men ger man minsta tecken på att vara vaken är han snabbt framme för att förhindra att man somnar om med sin berömda slips.
Till frukost blev det norsk solrosgröt. En gröt gjord bland annat med solrosfrön, linfrön men även vanliga sädesslag. Denna gången gjorde jag rätt, och hällde det kokande vattnet i påsen. Det visade sig att norrmännen tänkt till igen. På ytan bildas mjölk. Och i den simmar lite torkade hallon. Gröten var till och med färdigsötad! Således hade jag packat ner skummjölk, mikrovisp och lingonsylt (många hekton där!) helt i onödan.
Gott var det också. Faktiskt! Till det blev det knäckebröd med tubpålägg. Ost med enrisrökt renkött samt messmör. Tubpålägg håller sig bra, och är ofta ett bra sätt att få i sig det kalcium som man normalt får i sig med alla mjölkprodukter man sätter i sig hemma.
Jag plockade ihop våra prylar och spände på Max hans klövjeväska.
Vi hade inte många meter till leden. Efter att ha gått ett tag blev jag orolig att leden vi gick på kanske var den till Gåsen, och inte till Sylarna. Vi hade ju vikit av kvällen innan före dessa skyltar.
Jag bestämde mig för att gå uppåt i terrängen, eftersom jag var ganska säker på att Sylarna-leden gick där. Men jag hittade ingen led. Jaha, då är det väl dags att ta fram kartan då (jag har slutat gå med kartan i hand hela tiden, som jag gjorde mina första vandringar). Men till min stora förvåning kunde jag inte hitta kartan. Jag packade ur nästan hela ryggsäcken.
Jag antog att jag helt enkelt glömt kartorna på Helags kvällen innan, troligen när jag snörade på mig kängorna. Eftersom jag gått så många gånger i området kändes det som onödigt att vända tillbaka för att hämta kartorna. Vi hade ju gått en bit. Jag kunde ju lika gärna köpa en ny karta på Sylarna när jag kommer fram. Leden hittar jag ju snart. Tänkte jag.
Men inte såg jag någon led inte. Jag stannade. Jag spanade. Faktum är att jag såg inte en enda människa i dalen, på hela dagen. Det slutade med att jag och Max gick off-trail hela dagen! Det är lite jobbigare. Men mycket skönare! Jag tror särskilt Max gillade det, även om han inte var medveten om att det var det vi gjorde. Eftersom det dessutom var så torrt i markerna var det ganska behagligt.
När jag till slut närmade mig det sista passet före Sylarna tyckte jag mig inte känna igen mig riktigt. Till slut fick jag syn på en nödstuga en bit upp i ett pass. När jag kom fram träffade jag på ett par holländare som skulle till att tälta bredvid stugan. Jag pratade med dem, och vi kollade på kartan som satt uppsatt på väggen inne i stugan. Det visade sig att jag hade kommit till Ekorrpasset! Jag hade alltså gått in en dalgång för tidigt. Ekorrpasset ligger precis i böjen på vägen mellan Nedalshytta och Sylarna på kartan.
Jag bestämde att vi skulle gå upp i passet mot Sylarna och sedan slå läger på ?slänten? ner mot Sylarna. Det visade sig vara väldigt mycket sten där. Till slut hittade jag en plats som kandiderade. Och efter lite knästående arbete med att plocka bort stenar som stack upp ur marken (både för vår och tältgolvets skull) så blev det dugligt. Max var påtagligt trött och somnade medan jag slog upp tältet. Efter att tältet stod upp vad det dags för middag. Efter det kröp vi in i tältet. Inga problem att somna den dagen.
Nu kanske någon undrar om jag inte blev orolig när jag gick vilse utan karta. Men svaret är nej. Eftersom jag visste var vi var (även om det visade sig att jag visste fel) infann sig aldrig den känslan. Det faktum att vi hade med oss utrustning för en hel vecka i fält dessutom gjorde dessutom att vi inte var piskade att nå fram till någon särskild stuga vid en viss tid. Den enda tiden vi hade att passa var att vi skulle möta upp H, A och T på Helags fjällstation på torsdagkvällen.
Faktum är att det var nästan lite skönt att gå ?vilse?, och det slog mig att den optimala semestern och avkopplingen får man nog om man ger sig ut i fjällen och lämnar klockan i bilen. Att inte ha någon klocka. Att inte binda upp matpauser vid klockslag. Att inte stiga upp för att klockan är si och så. Att inte gå och lägga sig för att klocka är ett visst klockslag. Utan att lyssna på kroppen. Tro mig, då äter och sover man perfekt. Karta ska användas minimalt, men helst inte tappas bort. Veckodagarna håller man ju koll på ändå. Och med solens hjälp har man ett humm om vilken tid på dygnet det är. Detta förutsätter förstås att man är ute på tältvandring. Så fort man kommer i kontakt med fjällstationer och stugor dyker det upp öppettider, utcheckningstider, bastutider osv.
Mitt i denna avkoppling möttes jag av en stor motgång. Mina kängor, trogna som få, har med årens rätt blivit ganska slitna på yttersulan, och redan för två år sedan undersökte jag om man kunde köpa ny yttersula. Det kan man, tack vare en seriös tillverkare. (Det är något som är applicerbart på många områden för övrigt. En bra tillverkare tillhandahåller reservdelar och reparationer till sina produkter. Även flera år efter att produkten slutat att tillverkas. Ett exempel: Om du köper en espressomaskin på Clas Ohlson, kan du då köpa reservdelar? Kan du få maskinen servad (och då menar jag inte reparerad (vilket iofs kanske behövs efter ett tag)) utan underhållsservad, precis som man lämnar in bilen på tretusenmilaservice? Troligen inte. Är det smart att köpa en espressomaskin på Clas Ohlson? Troligen inte.
Ett annat exampel: hörlurar. Jag har sedan ett par år ett par Sennheiser HD-600. Slits de? Ja. Kontakter och kablar slits. Öronmuffar, huvudband likaså. Dessa går att byta ut, och köpa som reservdelar från Sennheiser. Det känns seriöst. Men så är de så klart inte gratis heller. Jag tycker ändå att det är något man ska ha i åtanke när man köper vissa typer prylar.
Men slut på den här avstickaren nu...
Jag fortsatte i alla fall att använda kängorna förra sommaren och var sedan fast besluten att skicka in dem för sulbyte. Yttersulan hade släppt lite i bakant på ena kängen, och i övrigt var båda sulorna ganska slitna.
Importören skickar ner kängorna till tyskland där de byter både yttersula, mellansula, gummikant runt om, samt innersulor och remmar.
Men eftersom det inte var brådskande fick jag liksom aldrig tummen ur. Till slut konstaterade jag att om jag skickar in kängorna nu hinner jag kanske inte få tillbaka dem i tid.
Under denna söndagsvandring börjar dock sulan släppa lite mer, och jag märker att den släppt vid hålfoten också. Halvvägs genom dagen lossnar de bakre två tredjedelarna helt, och jag har mig ett problem. Utan yttersulan sliper man ner mellansulan på en halvminut. Så prio ett blir att se till att sulan sitter kvar och skyddar mellansulan.
Som tur är har jag lite remmar till liggunderlag och lite reservsnören till kängorna med vilka jag lyckas binda upp sulan hjälpligt genom att spänna vid klacken. Fungerade riktigt bra. Men jag insåg direkt att något behövde göras. Det skulle inte hålla hela veckan. Mitt hopp stod till Sylarna, där försäljningsutbudet är hyffsat bra.
Kommentarer
Trackback
