Hemfärd
Lördag 5 augusti
Vi vaknade vid sjutiden. Det började kännas att det ganska snabbt skulle bli sådär olidligt hett i tältet.
Efter sista koppen mockakaffe rev jag tältet och packade ryggsäcken (som för övrigt vägde 22-23 kilo när vi lämnade Helags station, inklusive Max alla prylar). Tyvärr hade jag ingen vettig frukost. Men det fick gå.
Vi hade ungefär 6 kilometer kvar genom fjällbjörkskogen. Det tog oss ungefär en timme. Vi mötte en familj som mest verkade förvånade över att se någon annan ute på marsch så tidigt.
Vi kom också fram till en familj som tältat vid sjön. Sjön var spegelblank. Bokstavligen.
"Schysst spegel" utbrast jag och fick medhåll. Några sekunder senare var spegeln ett minne blått och Max en blöt hund. Han hittade en pinne som jag kunde kasta ordentligt, och han fick sig några rejäla simturer.
Sen bar det av i bilen. Det visade sig att man denna dag ordnade en halvmara i Ljungdalen. Undrar hur många som springer den...
Efter det satt vi i bilen sju och en halvtimme med ett par uppehåll. Första halvan gick fort. Mycket fort. Det går att köra fort i obygden där vägarna är långa och raka, och poliser och fartkameror är något ortsbefolkningen hör talas om på TV.
Men efter att vi kommit till Mora återgick allt till det normala. Och framför allt proppades vägen full av husvagnsekipage. Då är det ingen idé att försöka gasa på och göra omkörningar som tar en 20 meter längre fram i kön...
När vi kom hem var både Max och mamma glada att se varandra. Hemma är ändå hemma på nåt sätt. Även för en hund.
Vi vaknade vid sjutiden. Det började kännas att det ganska snabbt skulle bli sådär olidligt hett i tältet.
Efter sista koppen mockakaffe rev jag tältet och packade ryggsäcken (som för övrigt vägde 22-23 kilo när vi lämnade Helags station, inklusive Max alla prylar). Tyvärr hade jag ingen vettig frukost. Men det fick gå.
Vi hade ungefär 6 kilometer kvar genom fjällbjörkskogen. Det tog oss ungefär en timme. Vi mötte en familj som mest verkade förvånade över att se någon annan ute på marsch så tidigt.
Vi kom också fram till en familj som tältat vid sjön. Sjön var spegelblank. Bokstavligen.
"Schysst spegel" utbrast jag och fick medhåll. Några sekunder senare var spegeln ett minne blått och Max en blöt hund. Han hittade en pinne som jag kunde kasta ordentligt, och han fick sig några rejäla simturer.
Sen bar det av i bilen. Det visade sig att man denna dag ordnade en halvmara i Ljungdalen. Undrar hur många som springer den...
Efter det satt vi i bilen sju och en halvtimme med ett par uppehåll. Första halvan gick fort. Mycket fort. Det går att köra fort i obygden där vägarna är långa och raka, och poliser och fartkameror är något ortsbefolkningen hör talas om på TV.
Men efter att vi kommit till Mora återgick allt till det normala. Och framför allt proppades vägen full av husvagnsekipage. Då är det ingen idé att försöka gasa på och göra omkörningar som tar en 20 meter längre fram i kön...
När vi kom hem var både Max och mamma glada att se varandra. Hemma är ändå hemma på nåt sätt. Även för en hund.
Kommentarer
Trackback
