Diverse (eng.)
(Det här skrev jag i måndags kväll, men hade tyvärr inte Internetanslutning. Efter det har det gått i ett, och inte förrän nu har jag haft möjlighet att ladda upp texten.)
Nu sitter jag på en båt mitt på östersjön. Har precis bevittnat en vacker solnedgång.
Vädret går dock mot det regniga när vi närmar oss huvudstadsområdet.
Årets påsk var inte mycket till påsk. Men lika bra är det. Jag är ingen högtidsmänniska. Det känns lite som med födelsedagar. De minskar i betydelse ju äldre man blir. Men jag antar att värderingarna svänger åt andra hållet, dels när man får barn, och dels när man får barnbarn.
Jag har i alla fall haft några dagars välbehövlig sammanhängande ledighet.
Sedan har jag umgåtts med en massa olika människor. Både släkt och annat ”löst” folk. När man tänker på det så är det ganska fascinerande vilken blandning av människor vi varit, med olika åldrar, bakgrund, hemort, jobb och framför allt livsstil. Med det sistnämnda menar jag hur vi väljer att leva våra liv, frivilligt eller ofrivilligt. Vissa bor ute på landet med flera kilometer till närmaste granne. Andra bor granne med sin släkt. Och någon bor på flera ställen.
Själv har jag flyttat till huvudstaden för att ”söka lyckan”. Jag undrar om det är så folk ser på det när de tänker på mig? Nog är jag väl lycklig. Men det känns ju inte som att jag är någon lycksökare precis.
De andra runt bordet igår verkar ju även de vara ganska nöjda med tillvaron. Det hade inte jag varit i deras kläder.
Det är fascinerande att vi är så olika. Och tur också kanske?
Under tiden jag varit på Gotland har farsgubben hunnit passera de 60. Lite tvehågset om jag känner honom rätt. Det firades med den mest ambitiösa lunch jag någonsin sett på gården. En thailändsk kock ockuperade köket i fyra och en halv timme innan vi kunde slå oss till bords. Ett trick kanske? Gör gästerna hungriga. Det finns ingen krydda som hungern.
Gott var det i alla fall. Så in i h-lvete. Det var allt ifrån en stark kycklingsoppa till strimlat kött, friterad kyckliing osv.
Efter lunchen dök den ena drop-in-gästen efter den andra upp. Vissa mindre kända/väntade än andra. Eftersom jubilaren egentligen inte ville fira får man väl säga att det höll sig på lagom nivå.
Jag har också hunnit springa lite. Milen på landsväg, och knappa milen på skogsväg. Det var skönt. I gassande sol har sommarkänslorna lätt för att infinna sig. Dessvärre gjorde mitt vänstra knä sig påmint när jag sprang på asfalt. Det kom de sista 3-4 kilometrarna. Men eftersom det inte skedde på skogsväg två dagar senare drar jag slutsatsen att det är relaterat till underlaget. Frågan är nu bara vad jag ska göra. Kan man styrketräna knäet för att avhjälpa? Behöver man konsultera medicinsk expertis? Eller är mina favvislöparskor helt enkelt inte tillräckligt mjuka för landsvägslöpning? Dags för nya trots att jag tycker de är utmärkta i övrigt? Det var ju ändå tre år sedan jag köpte dem. Jag måste fatta beslut snart.
Som lite kuriosa kan nämnas att jag sprang den andra rundan tillsammans med Gotlands snabbaste man. Han hängde dock inte riktigt på hela vägen. Nämnas bör väl kanske att han sprang senast för två år sedan. Och då var det 100m som gällde. Och det varade i 11 sekunder istället för 50 minuter.
Nu sitter jag på en båt mitt på östersjön. Har precis bevittnat en vacker solnedgång.
Vädret går dock mot det regniga när vi närmar oss huvudstadsområdet.
Årets påsk var inte mycket till påsk. Men lika bra är det. Jag är ingen högtidsmänniska. Det känns lite som med födelsedagar. De minskar i betydelse ju äldre man blir. Men jag antar att värderingarna svänger åt andra hållet, dels när man får barn, och dels när man får barnbarn.
Jag har i alla fall haft några dagars välbehövlig sammanhängande ledighet.
Sedan har jag umgåtts med en massa olika människor. Både släkt och annat ”löst” folk. När man tänker på det så är det ganska fascinerande vilken blandning av människor vi varit, med olika åldrar, bakgrund, hemort, jobb och framför allt livsstil. Med det sistnämnda menar jag hur vi väljer att leva våra liv, frivilligt eller ofrivilligt. Vissa bor ute på landet med flera kilometer till närmaste granne. Andra bor granne med sin släkt. Och någon bor på flera ställen.
Själv har jag flyttat till huvudstaden för att ”söka lyckan”. Jag undrar om det är så folk ser på det när de tänker på mig? Nog är jag väl lycklig. Men det känns ju inte som att jag är någon lycksökare precis.
De andra runt bordet igår verkar ju även de vara ganska nöjda med tillvaron. Det hade inte jag varit i deras kläder.
Det är fascinerande att vi är så olika. Och tur också kanske?
Under tiden jag varit på Gotland har farsgubben hunnit passera de 60. Lite tvehågset om jag känner honom rätt. Det firades med den mest ambitiösa lunch jag någonsin sett på gården. En thailändsk kock ockuperade köket i fyra och en halv timme innan vi kunde slå oss till bords. Ett trick kanske? Gör gästerna hungriga. Det finns ingen krydda som hungern.
Gott var det i alla fall. Så in i h-lvete. Det var allt ifrån en stark kycklingsoppa till strimlat kött, friterad kyckliing osv.
Efter lunchen dök den ena drop-in-gästen efter den andra upp. Vissa mindre kända/väntade än andra. Eftersom jubilaren egentligen inte ville fira får man väl säga att det höll sig på lagom nivå.
Jag har också hunnit springa lite. Milen på landsväg, och knappa milen på skogsväg. Det var skönt. I gassande sol har sommarkänslorna lätt för att infinna sig. Dessvärre gjorde mitt vänstra knä sig påmint när jag sprang på asfalt. Det kom de sista 3-4 kilometrarna. Men eftersom det inte skedde på skogsväg två dagar senare drar jag slutsatsen att det är relaterat till underlaget. Frågan är nu bara vad jag ska göra. Kan man styrketräna knäet för att avhjälpa? Behöver man konsultera medicinsk expertis? Eller är mina favvislöparskor helt enkelt inte tillräckligt mjuka för landsvägslöpning? Dags för nya trots att jag tycker de är utmärkta i övrigt? Det var ju ändå tre år sedan jag köpte dem. Jag måste fatta beslut snart.
Som lite kuriosa kan nämnas att jag sprang den andra rundan tillsammans med Gotlands snabbaste man. Han hängde dock inte riktigt på hela vägen. Nämnas bör väl kanske att han sprang senast för två år sedan. Och då var det 100m som gällde. Och det varade i 11 sekunder istället för 50 minuter.
Kommentarer
Trackback
