Vardaglig vänlighet
Igår läste jag på SvDs hemsida en artikel i en serie om "Snälla vuxna".
http://www.svd.se/dynamiskt/idag/did_11401907.asp
Till saken hör att jag känner huvudpersonen i artikeln. En mycket sympatisk och varm människa.
Anonyma klubben är definitivt något jag ska gå med i (du som inte förstår har troligen inte tagit dig tiden att läsa artikeln ovan). Återstår att se när andan faller på.
Som av en slump lyssnade jag sedan på eftermiddag, på väg hem från jobbet, på Hej Domstol! från den 22:e. (På morgonen lyssnades det på Public Service, som var förlängt till 40 minuter. Mycket gympa för ansiktsmusklerna.)
Där uppmärksammades de små pinglorna som Kalmar Kommun köpt in, på ett klart roligt och underfundigt sätt. Humor med stil. För visst måste jag säga att det känns lite fåning att springa omkring med en liten pingla...
Idag fick jag en liten glad överaskning. Ett oväntat julkort med en liten "julklapp" i form av ett teleskopgrillspett i "pennformat".
Kortet var skickat hem till chefen, men troligen pga att mitt mobilabonnemang är registrerat från den adressen en gång i tiden.
Det hela var ett tack för en välgärning jag gjorde i somras. På vägen hem från fjällvärlden träffade jag och Max (han med nosen uppe till höger på bloggen.) avsändaren till julklappen som även han hade hund (och fru). Vi språkade lite innan tåget komm till Enafors och de berättade om vad de gjort och skulle göra. Av någon anledning pratar man mycket med andra hundägare när man vandrar i fjällen.
De skulle hoppa av några stationer längre bort för att ta taxi till Vålådalen där bilen stod parkerad.
Efter ett tag hörde jag att det pratades bakom mig om en kvarglömd hatt. Jag förstod direkt vems det var, och ringde genast till nummerupplysningen för att få reda på numret till taxibolaget i den lilla hålan där jag visste att de klev av. Jag antog, mycket riktigt, att det bara fanns ett taxibolag. Dock hamnade jag i "fel" bil. Men jag fick snabbt numret till den andra.
När jag fick tag på chauffören hade han precis släppt av dem. Jag förklarade läget, och han erbjöd sig då att vända för att ge dem mitt mobilnummer. (En schysst chaffis!)
När vi väl fick kontakt med varandra upptäckte vi på tåget att under hatten låg hans plånbok. Problemet var att han omöjligen skulle hinna fram till Östersund innan jag och Max skulle sätta oss på nästa tåg söder ut.
Det slutade med att jag lämnade in tillhörigheterna i kassan på SJ, och meddelade var de fanns, och när de stängde.
Det hela slutade lyckligt. Och vad kostade det mig? Några samtal och SMS. Men för ägaren var nog tjänsten värd mer än så. Det var kul att kunna göra en välgärning. Och det blev ju på ett lite spännande sätt där jag fick leka lite detektiv.
I Östersund träffade jag och Max sedan en Ameriansk familj som var på genomresa från Norge till Stockholm.
De tittade lite konstigt, men nyfiket, på mig när jag satte mockabryggaren (även kallad spisespresso) på stormköket vid perrongen och unnade mig lite gott kaffe i mina "espressokåsor" (miniatyr). De tackade nej till en slurk, men vi hade ett trevligt samtal tills tåget kom. Troligtvis jag i ett nötskal....
http://www.svd.se/dynamiskt/idag/did_11401907.asp
Till saken hör att jag känner huvudpersonen i artikeln. En mycket sympatisk och varm människa.
Anonyma klubben är definitivt något jag ska gå med i (du som inte förstår har troligen inte tagit dig tiden att läsa artikeln ovan). Återstår att se när andan faller på.
Som av en slump lyssnade jag sedan på eftermiddag, på väg hem från jobbet, på Hej Domstol! från den 22:e. (På morgonen lyssnades det på Public Service, som var förlängt till 40 minuter. Mycket gympa för ansiktsmusklerna.)
Där uppmärksammades de små pinglorna som Kalmar Kommun köpt in, på ett klart roligt och underfundigt sätt. Humor med stil. För visst måste jag säga att det känns lite fåning att springa omkring med en liten pingla...
Idag fick jag en liten glad överaskning. Ett oväntat julkort med en liten "julklapp" i form av ett teleskopgrillspett i "pennformat".
Kortet var skickat hem till chefen, men troligen pga att mitt mobilabonnemang är registrerat från den adressen en gång i tiden.
Det hela var ett tack för en välgärning jag gjorde i somras. På vägen hem från fjällvärlden träffade jag och Max (han med nosen uppe till höger på bloggen.) avsändaren till julklappen som även han hade hund (och fru). Vi språkade lite innan tåget komm till Enafors och de berättade om vad de gjort och skulle göra. Av någon anledning pratar man mycket med andra hundägare när man vandrar i fjällen.
De skulle hoppa av några stationer längre bort för att ta taxi till Vålådalen där bilen stod parkerad.
Efter ett tag hörde jag att det pratades bakom mig om en kvarglömd hatt. Jag förstod direkt vems det var, och ringde genast till nummerupplysningen för att få reda på numret till taxibolaget i den lilla hålan där jag visste att de klev av. Jag antog, mycket riktigt, att det bara fanns ett taxibolag. Dock hamnade jag i "fel" bil. Men jag fick snabbt numret till den andra.
När jag fick tag på chauffören hade han precis släppt av dem. Jag förklarade läget, och han erbjöd sig då att vända för att ge dem mitt mobilnummer. (En schysst chaffis!)
När vi väl fick kontakt med varandra upptäckte vi på tåget att under hatten låg hans plånbok. Problemet var att han omöjligen skulle hinna fram till Östersund innan jag och Max skulle sätta oss på nästa tåg söder ut.
Det slutade med att jag lämnade in tillhörigheterna i kassan på SJ, och meddelade var de fanns, och när de stängde.
Det hela slutade lyckligt. Och vad kostade det mig? Några samtal och SMS. Men för ägaren var nog tjänsten värd mer än så. Det var kul att kunna göra en välgärning. Och det blev ju på ett lite spännande sätt där jag fick leka lite detektiv.
I Östersund träffade jag och Max sedan en Ameriansk familj som var på genomresa från Norge till Stockholm.
De tittade lite konstigt, men nyfiket, på mig när jag satte mockabryggaren (även kallad spisespresso) på stormköket vid perrongen och unnade mig lite gott kaffe i mina "espressokåsor" (miniatyr). De tackade nej till en slurk, men vi hade ett trevligt samtal tills tåget kom. Troligtvis jag i ett nötskal....
Kommentarer
Trackback
