Bröllop tur och retur
Dagen efter kryssningen satte jag mig på tåget mot Göteborg och Falkenberg.
En kusin skulle giftas bort. Trots lite oro från den äldre generationen hann jag i god tid.
Det var vigsel i kyrkan, med ett mycket vackert och stiligt brudpar.
Sen var det fest i bygdegården. Vid sittproceduren ropades namnen upp i tur och ordning, och bordsherren gavs möjlighet att leda sin bordsdam till bordet samtidigt som en extremt kort presentation av personerna gjordes. I mitt fall ett ord. Jag decimerades till "Macnörd". Kändes väl lite mossigt och ouppdaterat kanske. Men vissa stämplar får man nog släpa med sig längre än man både tror och vill... Men sånt får man bjuda på. Det fanns nog sämre.
Bordsdamen blev festens näst äldste, i form av brudens gammelmoster M. Dötrist kan det kanske verka. Men det var nog tvärtom. Vi hade mycket att prata om. Hon hade ju umgåtts mycket med mina morföräldrar. Hon berättade massor om vad hon gjort i livet. Och vi diskuterade nya bröllopstraditioner. Det blev en hel del nyheter för M. Festen blev jättetrevlig med diverse tal och lekar. Efter det var det dans, och en tvåmannaorkester med lite elektronisk hjälp höll låda. Det var både vals, bugg, hambo och foxtrot.
Jag och några andra drog oss ut på baksidan där vi satt och njöt av whisky och cigarrer (serverade ur ett nytt cigarretui (utan tvekan sommarens dummaste men näst skönaste inköp, som troligtvis följer mig livet ut dock. Det är nog mitt enda försvar...)).
Det började höjas röster från närstående om jag borde dansa. Det tog emot. Musiken föll mig inte i smaken... Och huxflux hade brudparet påpassligt nog begett sig till hemlig ort. Så det blev bara en försiktig dans med brudens tvillingsyster. Lagom på nåt sätt kändes det som.
Efter en kort natts sömn begav vi oss i bil till Västerås. På vägen hem lyssnade vi på det sista Sommar-programmet i P1. Det var en tillbaka blick med en massa godbitar.
En av dem var riktigt god. Det var från Per Naroskins program (psykolog och ståuppkomiker) där han berättade:
...fick jag faktiskt ett tips som jag fastnade för:
"Lita aldrig på nån som kysser med öppna ögon" stod det. Den tyckte inte jag var så dum.
"Lita aldrig på nån som kysser med öppna ögon". Så jag drog den på en föreläsning, och alla i publiken nickade och höll med utom en kvinna som frågade "Och hur ska man veta det?"
Den är riktigt bra. Sommarens bästa. Den blir bara bättre ju längre man tänker på den. "Och hur ska man veta det?". Kanske är det så att man ibland måste lite blint på människor ibland, för att de ska kunna göra det samma? Som man känner andra känner man sig själv brukar det ju heta.
En kusin skulle giftas bort. Trots lite oro från den äldre generationen hann jag i god tid.
Det var vigsel i kyrkan, med ett mycket vackert och stiligt brudpar.
Sen var det fest i bygdegården. Vid sittproceduren ropades namnen upp i tur och ordning, och bordsherren gavs möjlighet att leda sin bordsdam till bordet samtidigt som en extremt kort presentation av personerna gjordes. I mitt fall ett ord. Jag decimerades till "Macnörd". Kändes väl lite mossigt och ouppdaterat kanske. Men vissa stämplar får man nog släpa med sig längre än man både tror och vill... Men sånt får man bjuda på. Det fanns nog sämre.
Bordsdamen blev festens näst äldste, i form av brudens gammelmoster M. Dötrist kan det kanske verka. Men det var nog tvärtom. Vi hade mycket att prata om. Hon hade ju umgåtts mycket med mina morföräldrar. Hon berättade massor om vad hon gjort i livet. Och vi diskuterade nya bröllopstraditioner. Det blev en hel del nyheter för M. Festen blev jättetrevlig med diverse tal och lekar. Efter det var det dans, och en tvåmannaorkester med lite elektronisk hjälp höll låda. Det var både vals, bugg, hambo och foxtrot.
Jag och några andra drog oss ut på baksidan där vi satt och njöt av whisky och cigarrer (serverade ur ett nytt cigarretui (utan tvekan sommarens dummaste men näst skönaste inköp, som troligtvis följer mig livet ut dock. Det är nog mitt enda försvar...)).
Det började höjas röster från närstående om jag borde dansa. Det tog emot. Musiken föll mig inte i smaken... Och huxflux hade brudparet påpassligt nog begett sig till hemlig ort. Så det blev bara en försiktig dans med brudens tvillingsyster. Lagom på nåt sätt kändes det som.
Efter en kort natts sömn begav vi oss i bil till Västerås. På vägen hem lyssnade vi på det sista Sommar-programmet i P1. Det var en tillbaka blick med en massa godbitar.
En av dem var riktigt god. Det var från Per Naroskins program (psykolog och ståuppkomiker) där han berättade:
...fick jag faktiskt ett tips som jag fastnade för:
"Lita aldrig på nån som kysser med öppna ögon" stod det. Den tyckte inte jag var så dum.
"Lita aldrig på nån som kysser med öppna ögon". Så jag drog den på en föreläsning, och alla i publiken nickade och höll med utom en kvinna som frågade "Och hur ska man veta det?"
Den är riktigt bra. Sommarens bästa. Den blir bara bättre ju längre man tänker på den. "Och hur ska man veta det?". Kanske är det så att man ibland måste lite blint på människor ibland, för att de ska kunna göra det samma? Som man känner andra känner man sig själv brukar det ju heta.
Kommentarer
Trackback
