Diverse (eng.)

(Det här skrev jag i måndags kväll, men hade tyvärr inte Internetanslutning. Efter det har det gått i ett, och inte förrän nu har jag haft möjlighet att ladda upp texten.)

Nu sitter jag på en båt mitt på östersjön. Har precis bevittnat en vacker solnedgång.
Vädret går dock mot det regniga när vi närmar oss huvudstadsområdet.
Årets påsk var inte mycket till påsk. Men lika bra är det. Jag är ingen högtidsmänniska. Det känns lite som med födelsedagar. De minskar i betydelse ju äldre man blir. Men jag antar att värderingarna svänger åt andra hållet, dels när man får barn, och dels när man får barnbarn.
Jag har i alla fall haft några dagars välbehövlig sammanhängande ledighet.
Sedan har jag umgåtts med en massa olika människor. Både släkt och annat ”löst” folk. När man tänker på det så är det ganska fascinerande vilken blandning av människor vi varit, med olika åldrar, bakgrund, hemort, jobb och framför allt livsstil. Med det sistnämnda menar jag hur vi väljer att leva våra liv, frivilligt eller ofrivilligt. Vissa bor ute på landet med flera kilometer till närmaste granne. Andra bor granne med sin släkt. Och någon bor på flera ställen.
Själv har jag flyttat till huvudstaden för att ”söka lyckan”. Jag undrar om det är så folk ser på det när de tänker på mig? Nog är jag väl lycklig. Men det känns ju inte som att jag är någon lycksökare precis.
De andra runt bordet igår verkar ju även de vara ganska nöjda med tillvaron. Det hade inte jag varit i deras kläder.
Det är fascinerande att vi är så olika. Och tur också kanske?

Under tiden jag varit på Gotland har farsgubben hunnit passera de 60. Lite tvehågset om jag känner honom rätt. Det firades med den mest ambitiösa lunch jag någonsin sett på gården. En thailändsk kock ockuperade köket i fyra och en halv timme innan vi kunde slå oss till bords. Ett trick kanske? Gör gästerna hungriga. Det finns ingen krydda som hungern.
Gott var det i alla fall. Så in i h-lvete. Det var allt ifrån en stark kycklingsoppa till strimlat kött, friterad kyckliing osv.
Efter lunchen dök den ena drop-in-gästen efter den andra upp. Vissa mindre kända/väntade än andra. Eftersom jubilaren egentligen inte ville fira får man väl säga att det höll sig på lagom nivå.

Jag har också hunnit springa lite. Milen på landsväg, och knappa milen på skogsväg. Det var skönt. I gassande sol har sommarkänslorna lätt för att infinna sig. Dessvärre gjorde mitt vänstra knä sig påmint när jag sprang på asfalt. Det kom de sista 3-4 kilometrarna. Men eftersom det inte skedde på skogsväg två dagar senare drar jag slutsatsen att det är relaterat till underlaget. Frågan är nu bara vad jag ska göra. Kan man styrketräna knäet för att avhjälpa? Behöver man konsultera medicinsk expertis? Eller är mina favvislöparskor helt enkelt inte tillräckligt mjuka för landsvägslöpning? Dags för nya trots att jag tycker de är utmärkta i övrigt? Det var ju ändå tre år sedan jag köpte dem. Jag måste fatta beslut snart.
Som lite kuriosa kan nämnas att jag sprang den andra rundan tillsammans med Gotlands snabbaste man. Han hängde dock inte riktigt på hela vägen. Nämnas bör väl kanske att han sprang senast för två år sedan. Och då var det 100m som gällde. Och det varade i 11 sekunder istället för 50 minuter.

Om dagarna vore som denna...

Ibland blir man glad när man reflekterar över sin vardag. Idag har varit en skön dag.
Började med att kunna sova en timme mer än vanligt. Vid 8-tiden begav jag mig iväg på kundbesök. Våren är ju här, och den relativa värmen gör att både mössa, handskar och halsduk är fullständigt uteslutet. Solen sken.
När kundbesöket var färdigt vid 12 begav jag mig hem för att jobba hemifrån resten av dagen, eftersom jag blev tvungen att boka tvättstugan vid 16 för att få lite rent till i påsk. Vet du vad det bästa med att jobba hemifrån är? Kaffet. Oslagbart.
Efter att ha tvättat och hängt tvätten på tork begav jag mig i vårvädret till Sumpan för lite presentshopping till min jubilerande pappa. Vädret var nu så varmt att jag kunde ta på mig vårjackan och de lätta smidiga sommarskorna. Var det nån som sa att det snöade och var vitt i måndags?
Jag kom överens med T. att möta upp för en afterwork-öl på nyöppnade Bishops's Arms. Trevligt ställe, som nästan verkar formgjutet. De har i alla fall färidga "Bishop's-kit". Allt är sig likt. Lite annan layout bara.
Men innan T. hann komma smet jag in på systemet för att inhandla lite påsköl. Förvånandsvärt bra ölsortiment där faktiskt. Sen begav jag mig hem. Tömde tvättstugan på tvätt. Och nu sitter jag här.
Tänk om vardagarna vore som denna? (sånär som på tvätten som kanske kunde bytas ut mot nåt annat ibland ... :)

Man ska inte klaga!

Inte utan anledning...

Det är inte utan anledning som vissa uttryck och ord finns. Som t.ex. "Gräset är grönare på andra sidan".

Man hör till och från folk som längtar bort från vardagen och utslitna rutiner.
För mig är det just nu tvärt om. Jag vill ha lite lugn och ro och inga äventyr eller andra utsvävningar.
Den senaste månaden har varit jobbig. Men nu verkar det som att det kanske är över. Kom hem sent idag från Västerås. Har haft en helg full av aktiviteter. Vissa avslappnande, andra av mer "måste"-karaktär.
Men just nu längtar jag efter en arbetsvecka på hemmaplan.
Börja jobba klockan åtta, och gå hem någon gång mellan fyra och halvfem. Åka och träna varannan dag. Laga mat. Komma i säng i hyffsad tid. Kanske till och med hinna städa och plocka liter?
Och hur mycket har jag inte längtat efter att kunna ta mig tid och bygga lite på mina DJ-drömmar?
Återstår att se hur det blir. Men jag är i alla fall hoppfull. Och trött. Får väl skylla lite på sommartiden.

Njutningar i vardagen

Det måste inte vara helg för att man ska kunna njuta.
Det har dagen bevisat.
Efter att ha jobbat på annan ort kom jag hem 16.15 idag. När hände det senast?
Man hinner helt plötsligt en hel del.
Satt och chattade J. som förslog ett möte på någon pub. Jag kontrade och bjöd in till ölhävning i min lya med "bättre musik" som främsta argument. Med ett ölsortiment på 15 sorter klarar man sig hyffsat mot många pubar... :-)
J. nappade och infann sig strax före 19. Vi hann gå igenom ett antal öl. Däribland Shepheard's Neame Spring Hop Ale med en säregensmak. Det spontana intrycket var ett milt och runt öl. Vi kände båda en udda bismak, och till slut lyckades jag bestämma det till att vara viol.
Jag fick också tillfälle att prova min 34-åriga Bunnahabhain.
Spontant var det inte någon smaksensation. Inte som Port Ellen från 78.
Jag får låta prova det någon gång till innan jag kommer med ett slutligt utlåtande. Kanske utan den föregående ölen då... :-)

Såhär i efterhand känns det helt overkligt att sitta och njuta av god öl och whisky en vardag, och samtala om diverse ämnen och sedan titta på klockan och konstatera att den bara är barnet...
Vi den tiden jag skriver detta är det allt annat än ovanligt att jag står och lagar mat efter att ha kommit hem från jobb följt av träning...

Fram för mer fritid och njutning i vardagen!

Det går fort att glömma

Både när jag var i Wokingham, och idag när jag var i Köpenhamn, blev jag påminnd om hur det var (jag minns det inte som riktigt lika illa, men det var det säkert) innan vi införde rökförbud på krogarna i Sverige. Horribelt!

Kanske blir det samma sak om trängselskattsmotståndarna vinner folkomröstningen i samband med valet i höst. Man kanske chockas av trängseln som då kommer tillbaka?
Jag berörs själv inte av vare sig tullarna eller trängseln, men är ändå övertygad om att de är av godo i slutänden. Delar av systemet tycker jag är väldigt trubbigt. Som att man ska betala inom 5 dagar. Varför denna hysteri? Och det här med att blanda in Pressbyrån och 7-Eleven. Folk kan väl få faktura 4-6 gånger per år eller betala via SMS?
Jag läste även en åsikt i DN idag där någon ifrågasatte varför man ska betala när man åker ut ur stan. Jag har inte hunnit ta ställning, men det låter inte helt fel.

Vad som däremot är fel, är reglerna för avgiftsfrihet. Taxi-bilar börjar bli subventionerade budbilar. Och miljöbilar är ett begrepp lika vitt som vidderna i de svenska fjällen. Jag känner en kille som har en amerikansk pickup med V8-motor som mullrar rejält (Den är förstor för att köra ner i garaget på jobbet…). Den kan köras på etanol och är därför avgiftsbefriad.
Det känns som att risken med denna generösa regel inom några år (om vi nu får permanenta försöket) kan göra att det trängseln tilltar igen, med tanke på hur populära miljöbilarna är. Och mindre populära lär de inte bli om försöket permanentas. Då får vi en trängsel med miljövänliga avgaser. Hurra!

Komikpriset tar i alla fall trängselskattsmotståndarna när de på fullt allvar lägger fram ett argument om att staden förlorar enorma summor pengar för att det plötsligt finns P-platser och folk lyckas parkera lagligt i större utsträckning.
P-böter får man pga regelöverträdelser (vet inte om det juridiskt kallas för brott, tveksamt). Regler är till för att följas (det brukar ju iaf vara den genomsnittlige trängselskattmotståndarens åsikt i alla andra sammahang, till skillnad från t.ex de mer åt vänster som i vissa frågor väljer att vara lite mer trotsiga).
När blev det ett problem att folk är mer laglydiga?
Det är ju som att säga att vi inte ska sats pengar på tullens knarkspaning, för då blir personal inom missbrukarvården arbetslösa….
”Tänkte inte på det” som någon skulle säga…
Man glömmer snabbt.

Slussdörrar och protokollanalysatorer

Många gånger tänker jag att om alla vore som jag (i stort sett får man väl säga som en lite försiktig brasklapp) så vore världen bättre.
En lite väl självgod inställning kan tyckas, och säkert naivt.

Men faktum är att många människor är inte tänker rationellt eller analytiskt. Världen skulle må bättre om fler gjorde det.

Det tydligaste exemplet stötte jag på i söndags när jag åkte buss från Västerås till Stockholm.
Vid ankomsten till Stockholm ska alla resenärer gå in genom en roterande sluss med två fållor.
För att undvika olyckor är denna konstruktion utrustad med sensorer ute i kanterna som stannar dörren om man går för nära. Den startar bara några sekunder senare.
Problemet är att när många personer kommer samtidigt får vissa för sig att man kommer fortare igenom ju förr man kliver in i slussen. Problemet är att folk tränger ihop sig som sillar och ska försöka röra sig i takt, något som inte låter sig göras med en så brokig skara.
Man måste utgöra ett lag i truppgymnastik för att lyckas med den bedriften.
Det ger en ryckig gång för slussen, vilket gör att kön växer sig stor på utsidan. Och då får ännu fler snilleblixtar och tänker "nog bäst att hoppa in nu så att man kommer igenom _nån_ gång".
I söndags var det tant Agda med sin dramaten-vagn som fick den idén vid fel tillfälle. Ni fattar själva.
Jag var nära att börja informera folk om hur systemet fungerar och redogöra för vad min överslagsräkning kring genomströmningen visade i hopp om att fler korrekta beslut skulle fattas.
Men svensk som jag är höll jag tyst, och brydde mig och mitt.

Världen vore bättre om folk gjorde lite mer analyser och satte sig in mer i hur saker och ting faktiskt fungerar. Och jag tror att detta kommer att utkristallisera ett A- och ett B-lag i samhället. Kanske även ett C-lag? Mor min är stark kandidat till det sistnämda.
Frågan är om inte denna segregering redan finns.

Jag brukar ofta pika P, som trots allt är utbildad ingenjör (ett ord iaf jag förknippar med teknik, även om jag lärt mig att logiken fallerat även här), för att han aldrig öppnat och tittat inne i sin PC. En självklarhet som jag ser det...

Jag är väldigt undersökande i mitt jobb, och vill absolut ha full kontroll på hur saker och ting verkligen ligger till. Det är därför som protokollanalysatorn är mitt absoluta favoritverktyg. Och för er som inte vet vad det är för något så kan jag berätta att det är ett program som kan visa exakt vilket data som skickas i nätverket. Som tur är så tolkar den mycket åt en. Och då menar jag inte från ettor och nollor till skönlitteratur utan från ettor och nollor till tekniska förkortningar. Men skulle det behövas kan man gå in och tittat på varje etta och nolla för att t.ex. göra avancerad felsökning vid buggdokumentation.

Jag var tekniskt undersökande redan som liten parvel. Har fått berättat för mig av min mor om hur jag stod vid ytterdörren med ena handen på brevlådans utsida och andra på insidan, och observerade hur luckan på insidan gick upp när luckan på utsidan trycktes ner...

Så känner man igen en blivande teknokrat... :-)

Skönt att vissa saker inte kan förklaras

Under hösten har ju Henrik Schyffert med flera gjort Dokument:Humor i Sveriges Television.
Ett program utan allt för pretentiösa ambitioner som försöker kartlägga humor som företeelse och som begrepp. Eller som Henrik själv sagt: "En termometer i humorns stjärt. Eller så kan man säga att det är mitt svar på Steffo Törnqvists lustjakt".

Den här typen av program är mycket populära och på uppgående. Andra exempel är Fredrik Lindströms språkprogram.

Jag har själv funderat ibland på vad som är humor, och om det finns någon definition, eller någon struktur eller gemensam nämnare för vad som anses roligt. Jag har inte kommit på något bra svar.
Det enda jag kommer på är att så fort man försöker förklara en typ av humor, eller ett specifikt skämt för en person som inte förstår, så faller faller det platt som en pannkaka. Det går liksom inte att göra på ett vettigt sätt.

Lite off topic:
Ett annat sånt problem som jag fundera på är, hur förklarar man för en person som inte vet vad höger och vänster är (eller snarare en person som inte ens har någon förståelse för begreppen, folk som blandar ihop höger och vänster finns det ju gott om...) vad just höger och vänster är, per telefon. Går det? Det är inte lätt iaf... Om någon av er som läser detta har något fiffigt svar så mottages det hjärtligt.

I Dokument:Humors sista avsnitt tyckte jag ändå att det sades en klok sanning: "Humor, det är det som händer innan man skrattar." Mer korrekt än så blir det liksom inte.

Det finns ju olika typer av humor också. Referenshumor är en sådan. Ibland kan jag fantisera mycket med referenshumor inom mig. Kan bli ganska kul, tycker jag. Dock är det jobbigt och avtrubbande att förklara för ickeförstående.

Jag har relativt nyligen fått upp ögonen för en serie som heter Family Guy, som går på Z-TV efter Simpsons.
Det är en serie som faller mig extremt väl i smaken. Bisarr, absurd och spontant. Korta snabba inflikningar som har en skum anknytning till vad som just hänt, sedan fortsätter serien mer traditionellt. Jag älskar det!

Och för er som inte sett Family Guy: Se den! www.familyguy.com


Family Guy




Vardaglig vänlighet

Igår läste jag på SvDs hemsida en artikel i en serie om "Snälla vuxna".
http://www.svd.se/dynamiskt/idag/did_11401907.asp
Till saken hör att jag känner huvudpersonen i artikeln. En mycket sympatisk och varm människa.
Anonyma klubben är definitivt något jag ska gå med i (du som inte förstår har troligen inte tagit dig tiden att läsa artikeln ovan). Återstår att se när andan faller på.
Som av en slump lyssnade jag sedan på eftermiddag, på väg hem från jobbet, på Hej Domstol! från den 22:e. (På morgonen lyssnades det på Public Service, som var förlängt till 40 minuter. Mycket gympa för ansiktsmusklerna.)
Där uppmärksammades de små pinglorna som Kalmar Kommun köpt in, på ett klart roligt och underfundigt sätt. Humor med stil. För visst måste jag säga att det känns lite fåning att springa omkring med en liten pingla...

Idag fick jag en liten glad överaskning. Ett oväntat julkort med en liten "julklapp" i form av ett teleskopgrillspett i "pennformat".
Kortet var skickat hem till chefen, men troligen pga att mitt mobilabonnemang är registrerat från den adressen en gång i tiden.
Det hela var ett tack för en välgärning jag gjorde i somras. På vägen hem från fjällvärlden träffade jag och Max (han med nosen uppe till höger på bloggen.) avsändaren till julklappen som även han hade hund (och fru). Vi språkade lite innan tåget komm till Enafors och de berättade om vad de gjort och skulle göra. Av någon anledning pratar man mycket med andra hundägare när man vandrar i fjällen.
De skulle hoppa av några stationer längre bort för att ta taxi till Vålådalen där bilen stod parkerad.
Efter ett tag hörde jag att det pratades bakom mig om en kvarglömd hatt. Jag förstod direkt vems det var, och ringde genast till nummerupplysningen för att få reda på numret till taxibolaget i den lilla hålan där jag visste att de klev av. Jag antog, mycket riktigt, att det bara fanns ett taxibolag. Dock hamnade jag i "fel" bil. Men jag fick snabbt numret till den andra.
När jag fick tag på chauffören hade han precis släppt av dem. Jag förklarade läget, och han erbjöd sig då att vända för att ge dem mitt mobilnummer. (En schysst chaffis!)
När vi väl fick kontakt med varandra upptäckte vi på tåget att under hatten låg hans plånbok. Problemet var att han omöjligen skulle hinna fram till Östersund innan jag och Max skulle sätta oss på nästa tåg söder ut.
Det slutade med att jag lämnade in tillhörigheterna i kassan på SJ, och meddelade var de fanns, och när de stängde.
Det hela slutade lyckligt. Och vad kostade det mig? Några samtal och SMS. Men för ägaren var nog tjänsten värd mer än så. Det var kul att kunna göra en välgärning. Och det blev ju på ett lite spännande sätt där jag fick leka lite detektiv.

I Östersund träffade jag och Max sedan en Ameriansk familj som var på genomresa från Norge till Stockholm.
De tittade lite konstigt, men nyfiket, på mig när jag satte mockabryggaren (även kallad spisespresso) på stormköket vid perrongen och unnade mig lite gott kaffe i mina "espressokåsor" (miniatyr). De tackade nej till en slurk, men vi hade ett trevligt samtal tills tåget kom. Troligtvis jag i ett nötskal....

Mockabryggare



Julen är inte vad den varit

Nu är större delen av julafton över.
Det märks att man börjar bli äldre. Julen är inte vad den varit.
Det märks på flera sätt. Bland annat är julklappar numera helt oviktiga.
Jag har kommit in i det stadiet där jag inte vill ha en massa nya saker och prylar.
Så som tur är blev jag tillfrågad i år om vad jag behövde. Och i år blev det några handduksset och ny badrumsmatta. Vissa av handdukarna jag använder idag har jag använt i över 15 år... Dags att byta mao.
Julmaten uppskattar jag inte heller i samma utsträckning. Principen med julmat är att man ska äta mycket och mest hela tiden. Det tar emot. Tur att mor min är inne på samma tankar.
Annars är jag nog av åsikten att folk borde köpa färre klappar till varandra, och lägga pengarna på sig själva istället, så blir alla nöjdare, och färre saker riskerar att hamna på loppis eller tippen efter några år.
Det köps för mycket strunt här i (väst)världen.

Annars har jag idag varit ute en del med Max. Som vanligt när vädret tillåter spelade vi tennis.
Max verkar bli gladare och gladare för varje gång jag kommer till Västerås. Samtidig känns det som att jag kommer hit mer sällan också. Han kanske känner av det.

A. tittade över med en julklapp i form av en flådig flaska grappa (med korkförankring av champagnesnitt) som något slags motsvar på den bok jag överlämnade å min någor förkylda mors vägnar. Grappan smakade förtjusande och var av den något mildare varianten. Var den månne lagrad? Så nu kanske jag får nytta av mina grappaglas (som ändå inte är egentliga grappaflas, av konässörssnitt) som står där hemma helt (?) oanvända. De ser mer ut som designade snapsglas, men det står grappa med stora bokstäver längs sidan på de.

Det känns skönt att julen numera är så prestigelös i min familj. Jag är nog så långt borta från julstök och julstress som man kan komma. Det blev en enda julklapp i år, och det var två DVD-skivor som jag hoppas ha minst lika mycket glädje av som dess mottagare. Det genomskådade hon direkt... :-)
Sedan kan man naturligtvis motivera vissa andra inköp av mindre nödvändig karaktär (tillskott till whiskysamlingen företrädelsevis) med att det är en julklapp till sig själv... :-)

Vårt komiska grannland

Nu sitter jag på Gardemoen. Flygplats för Norges huvudstad. Norge, landet där "flott" är något positivt.

Det är mycket som är likt Sverige. Men en del som är olikt.
En sak som jag noterat som vi i Sverige borde ta efter är betalterminaler på resturanger. På alla (nästan iaf) resturanger får du fram en liten kortterminal på bordet när du betalar med kort. En batteridriven sak som är lika stor som vanliga terminaler som man har vid kassan på Pressbyrån.
Poängen är att misstankar om kortkopiering och dylikt i stort sett är obefogade. Ett tips i dessa Rån-Sveriges tider. Man vill ju få folk att använda kort mer uppenbarligen.

Det gjorde jag nyss, när jag köpte internetaccess för att bland annat kunna skriva dagens inlägg. 59 NOK för en timmes uppkoppling.
Värt det? Det kan diskuteras. Beror ju på vad jag får gjort. Föga vinstintresse i att skriva blogg...
Men har jag viktig mail att kolla, och affärskontakter att upprätthålla, då är det ganska lätt att motivera tycker jag. Men för många tar det nog emot att betala med kort. Därför håller jag på att ta fram en lösning i jobbet för betalning via SMS. Folk känner sig tryggare med det. SMS är nog att betrakta som folkligare än kreditkort.

Igår var jag och åt sushi på resturang för första gången (!!!). Hur kan jag ha väntat så länge? Jag har ätit sushi tidigare, men då har det varit drinktilltugg på en lite större middag i San Francisco. (Jag åt mycket redan då.)
Sedan har det bara inte blivit av i Svedala. Gott var det i alla fall.

Idag kostade jag på mig att äta på restaurang på flygplatsen. Nånting måste man äta. Och det övriga utbudet (sandwhich för 70kr (norska!) eller en liten bit lasagne (microvärmd) för 129kr kändes överprisat. Då kan man lika gärna äta ett delikat mål på Kon Tiki. 198 norska. Men gott var det.
Det blev pasta (vad annars?) med svärdfisk och en öl.

Flott!

Första och sista...

Nu har jag precis ätit årets första och sista julbord. Det var riktigt gott, och innehöll en del nyheter.
Waxholms hotell, nere vid kajen.

Fiskfantast som jag är tog jag två rundor vid fiskbordet. De hade mycket att välja mellan. Och allt var väldigt fräscht. Det berodde nog mycket på att vi (jag och mina två kollegor) var tidiga. Det var lugnt och frifullt.

En nyhet var rökt gädda. Mycket gott faktiskt. Smaken av gädda fanns tydligt med. Det var inte den lilla gäddan heller. Säkert en 6-8-kilosgädda.

Peek-a-boo


Efter detta hade mättnaden infunnitsig, men väluppfostrad som man är gick man och tog även från köttbordet. Men det blev ingen varm mat... Janssons frästelse vet jag att det blir på julafton. Julafton har jag ätit i 27 år (okej då, 26 år...).
Den här gången blev det kallskuret i olika former. Oxtunga var en nyhet. Riktigt gott faktiskt. Lamm och ren är också lite annorlunda.
Faktum är att jag har en försmak för det som är lite annorlunda. Provar det mesta som är nytt.

Jag konstaterade till slut att årets julbord var helt inne. Massor med protein och en del fett. Inga kolhydrater.
Kolhydrater, detta nya skällsord. Det var inte många år sedan pasta och potatis var det nyttigaste man kunde äta. Nu jagar folk kolhydrater. Eller ett fåtal i alla fall. För frågan är om den här "bantningshysterin" om man får kalla den så, kommer att ge någon mer effekt än t.ex introduktionen av gröna nyckelhålen.
Man kan ju hoppas.

Nyckeln till nyttigheten?


Med ett leende på läpparna

I morse synkade jag av någon anledning min iPod innan jag gav mig av till bussen.
En av de nya filerna som fördes över var senaste avsnittet av P3s Hej Domstol! och Public Service.

När jag sedan tittade i listan över podcasts visade det sig att jag hade en lång lista med "olyssnade" program. (Jag lyssnar inte jätte ofta på pocasts. Det blir mest musik.)
Det visade sig vara min räddning idag. SL kom nämligen, traditionsenligt när det blir kallare, med diverse förseningar, inställda och plötsligt vändande tåg... Då är de skönt att ha lite underhållande radio.

Gick ett ärende på stan idag efter jobbet, och fortsatte lyssna. (Det var säkert en 2-3 timmar olyssnade program.) Ibland är det så kul att man småskrattar för sig själv.
Man kan ju undra vad folk omkring en tänker när man sitter och småskrattar när man läser någon halvtråkig gratistidningssida på pendeln.

Faktum är att det kändes lite som glädjemissionerande när jag gick och ömsom log och ömsom skrattade på stan.
Samtidigt får det en att inse vad tråkig man egentligen är till vardags.

Ett leende gör så mycket.

Nyare inlägg
RSS 2.0