illectric

Så var det då dags... Även träningen har fått stå tillbaka på grund av hoppningen (och en del annat). Tankarna på att återuppta träningen har växt starkare de senaste 3-4 veckorna känns det som, men ursäkterna ligger som vanligt nära till hands.

Senaste jag var på gymmet var i april. Ungefär när jag påbörjade det stora blogguppehållet. Jag har tränat lite sedan dess, men då var det löpning i samband med Göteborgsvarvet.
Eftersom konditionen känns väsentligt och i viss mån grundläggande för övrig träning fick det bli fokus på löpning idag.
5km, 13,5km/h. Första gången då jag märkte av att jag blivit äldre sedan sist infann sig. Jag skulle ju nu skriva 29 istället för 28 år. I övrigt känns allt sig likt. Vikten var relativt bevarad. Men muskelmassan har garanterat gått ner lite.
Som väntat blev pulsen avsevärt högre än vanligt. Ska bli intressant att se hur lång tid det tar innan jag är tillbaka på lite mer vanliga nivåer. Jag pressade mig denna gång och sprang till slut på 22.15. Pulsen närmade sig min maxpuls som borde ligga vid 190. Drygt kanske. När jag varvade ner fanns känningar som liknade början till kramp...

Men det är skönt att vara igång igen! Det är skönt att få röra på sig. Lyssna på musik och peppa sig själv. Köpte lite ny musik igår som jag lyssnade på.
Vissa låter stod ut lite extra. Vad är det som gör att låt, med bara tre fyra toner kan frambringa den känsla som infann sig på löpbandet idag? Finns det en förklaring till bra musik?

Vi avslutar dagens inlägg med en liten bildgåta. Den har med ett jubileum och en helgdag att göra. Som storleksreferens lade jag en hundralapp i bakgrunden. Vad är detta? Posta era gissningar med kommentarsfunktionen. När tillräckligt många gissningar mottagits publicerar jag facit...

Jubileumskub?

Det har varit en märklig helg. Kom hem strax efter fyra på fredageftermiddagen. Kusin K. och A. stod i köket och lagade mat. Väldigt bekvämt, men ovanligt tidigt.
Äta middag före 18 en fredag? Har det hänt förut? Vi softade, spelade spel, drack whisky och cognac och lyssnade på musik. När den där "sent på kvällen och lagom gosig i sinnet"-stämningen infunnit sig var klockan....inte mer än åtta.... Kändes märkligt. Det var dock bra på sätt och vis, för på lördagmorgonen skulle jag till Gryttjom, med uppstigning 06.10... Sista hopphelgen med bartömning och allt. Tyvärr visade sig vädret var grått och disigt. Så efter att jag konstaterat att något större hopp om väderomslag fanns i sikte åkte jag hem efter lunch. Det kändes som att jag kunde vara utan den så kallade bartömningen. Sjöslag är väl ett annat ord som fungerar i sammanhanget. Istället blev det lite softa hemma. Låg och lyssnade på Trentmöllers "The last resort" (som jag recenserade för något drygt halvår sedan) i hörlurar på hög volym. Den blir bara bättre och bättre. Sen blev det middag med A. & K. som kommit hem efter lite turistshopping i stan. Ännu en tidig kväll i samma lugna och sköna tempo. Precis vad min kropp behöver. Känns som att jag inte haft en ordentlig lugn stund för vila på ett halvår eller så...
Kvällsrutin vid elvatiden, vilket blir tiotiden med rådande tideräkning. Uppstigning halv åtta med den samma. Lugn och lång frukost. Vid tiotiden begav sig A. & K. hem mot Halland. Själv kunde jag fortsätta min softa söndag med musik, kaffe, bloggande och lite annat... Känns helt främmande.
Ikväll är det tvättstugan som gäller. Och fram tills dess funderar jag på lite diskojockande....

Tanken har funnits där ett antal år, och förra året fick jag som jag skrev blodad tand. Jag lovade då ett par vänner att anmäla mig till kurs, vilket jag gjorde.
Den 6 juni började kursen, och detta blev början på vad jag såhär i efterhand utan att tveka kan kalla mitt nya liv.

Vi har 12 personer på kursen. 9 killar och 3 tjejer. Allt ifrån dryga 20 till typ 35 år. Utbildning hålls av erfarna klubbmedlemmar med särskild utbildning och behörighet. Det finns två typer av utbildning. Konventionell respektive AFF (Accelerated Free Fall). Den sistnämda beskrivs enklast som en intensivkurs där man hoppar från full höjd (4000m)) från första hoppet.
Med två instruktörer vid sin sida tills man löser ut skärmen, de tre första. Sedan fyra med en instruktör. Och avslutningsvis tre ensamhopp, varav ett från låg höjd (1000-1200m). 10 godkända hopp krävs totalt.
Med konventionell börjar man på låghöjd och har färre nya moment per steg. 24 godkända hopp ger cert. Jag gick AFF eftersom jag ville bli färdig snabbt för att kunna fortsätta att hoppa lite friare. Vi var 6 AFF-elever och 6 konventionella i vår kurs.

Det blev mycket markträning och teori innan första hoppet. Fyra dagar totalt. Eftersom jag hade hoppat tandem innan hade jag ju en liten aning om vad so väntade. Suget i magen de första sekunderna, och fartvinden. Men det var ändå en hissnande känsla. Att flyga och landa en fallskärm helt själv hade jag dock inte gjort. Vi var förberedda på det mesta, men landningen gick bra, även om jag inte stod på fötterna.
En av mina kursare lyckades göra en utelandning på sitt första hopp.
En utmaning som jag underskattat lite var det faktum att det i dessa sammanhang är väldigt svårt att öva på det man ska göra i frifallet. Visst, man kan repetera och memorera. Men det blir aldrig samma sak. Och det går inte att ge en trovärdig simulering på marken (utan vindtunnel vill säga). Så första skarpa övningen och examineringen sammanföll liksom. Jag fick totalt två underkända hopp, och blev alltså färdig efter 12 hopp.
Är det inte farligt? undrar många när man berättar att man hoppar fallskärm. Svaret är så klart både jag och nej. Det finns självklart risker, och det ställs krav på hopparen. Men krasst skulle jag inte bedömma riskerna som så mycket större än att åka bil.
Det finns ett väldigt stort säkerhetstänk inom sporten, av naturliga orsaker. Och i mångt och mycket lever man på det faktum att man har en reservskärm som dels är packad och plomberad av en expert, och dels är konstruerad på ett sätt som minskar risken för så kallade felfunktioner. (Jag har redan ifrågasatt ordvalet inom sporten där, eftersom historiken i det militära blir väldigt tydlig. En normalfuntad svensk skulle ju inte säga felfunktion, utan funktionsfel...)
Dessutom finns en nödutlösare som löser ut reservskärmen om man passerar en för låg höjd i för hög fart.
Men det gäller ändå att man som hoppare är alert och medveten om höjd osv.

Ett kul faktum är att man som nybörjare och AFF-elev får hoppa med de allra bästa och mest erfarna hopparna. Jag har hoppat med personer som slagit världsrekord och som varit med och infört AFF i Sverige. Andra elever har fått hoppa med världsmästare. Och allt detta sker på ideell basis, hela tiden. I vilken annan sport förekommer det?

Fallskärmshoppning är dock inte någon stor sport. Det märker man på flera sätt. Går du till exempel in i en välsorterad tidningsbutik hittar du inga tidningar (svenska eller internationella) om hoppning. Och i somras hölls världscup-tävlingar på vårt hoppfält i Gryttjom. Då var alla som ville välkomna att ställa upp. Det ska dock tilläggas att det var VC i den smala grenen speed.
Som David skriver i en av kommentarerna på detta inlägg: Konstaterar bara att det är lite konstigt med en sport som ingen kan se dig utöva. En sport som kräver att du tankar in ditt resultat i en dator för analys före det att du vet huruvida du var bra eller anus. Och löjligast av allt är att man presenterar resultatet med två decimaler. 486,36 km/h. Well.

Finns det då en mall för vilka som vilka som hoppar fallskärm? Är det våghalsar som gör allt som kan uppfattas som riskabelt?
Svaret är nej. Det är en förvånandsvärt stor spridning på människor och typer. Åldrarna går från gymnasieålder (lägsta tillåtna är 15 år) till långt efter pension, men de flesta är nog mellan 20 och 40 år. Detta påverkar självklart atmosfären på hoppfältet också.
Förvånandsvärt många föräldrar tillbringar tid på hoppfältet. Många har självklart hittat barnets andra förälder på fältet och har stora delar av sin umgängeskrets i sporten.
Yrkesmässigt finns det mesta representerat. Och könsmässigt är det ungefär lika också (känns det som iaf). Någon kanske då undrar om fördelningen i vår kurs (25% tjejer) är otypisk, men så är inte fallet. Det är större andel av de tjejer som går kurs som faktiskt fortsätter med hoppningen. För vissa killar är fallskärmhoppningen bara ett cert på en lista av meriterande sådana. Och när det är klart så är de klara. Då kan man titulera sig fallskärmshoppare....

Men frågar ni mig är man inte fallskärmshoppare förrän man lever och andas fallskärmshoppning.

Eftersom hoppfältet ligger fem mil norr om Uppsala är det många som sover kvar en eller flera nätter, och lite dåligt väder gör inte att alla flyr fältet (i dubbel bemärkelse). Många av de erfarna hopparna har en husvagn permanent stående. Och i år har till och med några investerat i en liten stuga som mest är i friggebodsformat storleksmässigt. För oss andra finns två baracker med gott om våningssängar som för tankarna till lumpen.

Stämningen på hoppfältet är i praktiken uteslutande glad och uppsluppen. Folk är hjälpsamma och omtänksamma. För att få riktigt bra kontakt krävs som vanligt att man inte är som en mussla och sitter i ett hörn.
För att ta sig till Gryttjom kan man antingen åka kollektivt, men detta tar förhållandevis lång tid. Annars kan man självklart åka bil, och sedan någon vecka tillbaka går motorvägen nästan hela vägen, och det tar inte mer än en dryg timme.
Själv försöker jag få skjuts med bilburna medlemmar. Något som fungerar 99% av alla fall. Det är både billigt och smidigt. I klubben finns en överenskommelse om att det kostar 70kr, vare sig mer eller mindre, per person. Detta gör att man slipper förhandla om pris. Det är billigt för de som behöver skjuts, och det drygar ut bensinkassan avsevärt för de bilburna. Och ju fler de tar med, dessto mer pengar kan de få in. Win-win kallas det visst.
Den största fördelen är dock att man som nybliven medlem får möjlighet att lära känna nya människor. Och ju fler man får skjuts med, ju fler lär man känna.

Jag blev färdig med mitt cert i början av augusti och köpte ganska kort efter det egen rigg (ryggsäcken) och skärm.
Är det en dyr sport undrar många. Svaret är nog ja, även om det säkerligen inte är den dyraste. Medlemskap kostar två och ett halvt tusen per år. Då ingår försäkring genom förbundet. En ny rigg + skärm (och allt som hör till) kostar 40-50kkr. Begagnat kostar det mellan 15 och 30kkr. Denna ska kontrolleras årligen, och reservskärmen ska packas om två gånger per år av en så kallad kontrollant. Kostnad: dryga tusenlappen. Sen ska man ha övrig utrustning så som hjälm, gogglar, hoppoverall (eller annan duglig klädsel). En hjälm kostar 2-3kkr.
Jag fick ett lite speciellt äventyr när det gäller hjälm, eftersom jag beställde en från USA som verkade hoppingivande storleksmässigt, men sedan visade sig vara på tok för liten, trots att det var en XXL. Efter mycket letande hittade jag (överlycklig efter att se ett tillfälligt slut på förtvivlan) en skidhjälm i storlek XXXL som efter lite modifiering blev hoppduglig. Pris: 1kkr. Jag måste dock på sikt hitta något bättre och mer slimmat. Kanske blir det mjuk hjälm när jag har behörighet.
Sen kostar varje hopp 150kr, om man inte har har rabatt. Rabatt kan man köpa sig, eller jobba sig till i föreningen. Största rabatten gör att hoppen kostar 65kr.
Själv har jag tagit en plats i anläggningsgruppen vilket bland annat innebär att vi träffas sex helger i vinter för att renovera och förbättra vårt hoppfält. I vinter ska en barack totalrenoveras.
Andra typer av jobb i klubben är att vara tandemvärd(inna), hoppledare, manifestor osv.

Det organiseras ganska mycket aktiviteter kring hoppningen. Det är allt ifrån träningsläger med olika inriktning (formationshoppning, storformation, friflygning, skärmflygning osv) till regelrätta fester med lite hoppanknytning. Jag var med och organiserade en sådan i augusti. Gryttstock hette det, och det var tredje gången sedan år 2000 som det organiserades. Upplägget tror jag du som läsare förstår. Love, peace and skydiving. Till detta var det olika band som uppträdde. Det anordnades tävlingar, erbjöds yoga, massage, tatuering och så vidare. Hoppare från hela Sverige samlades i tre dagar. Och de flesta var utklädda enligt gällande tema. Själv hade jag fått hjälp av en kurskamrat som varit på Myrorna och köpt en särk (som visade sig vara väldigt mycket för liten, så jag kunde inte sträcka mig efter en öl t.ex. utan var tvungen att hålla den nära kroppen hela tiden...).
Peruk och övrig utsmyckning ordnade jag dock själv. Här är nog enda kortet jag hittat på mig själv, sittandes vid lägerleden.

Fler bilder från tillställningen hittar ni bland annat hos Superjenny, där jag även stulit(lånat) bilden på mig.
Tyvärr missade jag höjdpunkten på hela tillställningen på grund av att jag gick och blev sjuk, men jag hörde ganska mycket av det när jag låg och frös av min feber i tältet en bit bort.

Det har blivit många kvällar och sommarnätter vid eldstaden i Gryttjom.
Jag har mer eller mindre varit där varje ledig helg sedan jag började hoppa. Mot slutet av säsongen har dock tiden mer och mer tillbringats inomhus i höstmörkret.
Förra helgen med en trevlig whiskyprovning, ledd av ett proffs. Sånt går hem hos en whiskynörd som jag.
Samma helg hade vi även en säsongsavslutning med vår kurs. Tanken var att så många som möjligt av elever och instruktörer skulle vara med och att vi skulle göra ett gemensamt formationshopp och äta middag tillsammans på kvällen.
Men manfall, och det faktum att två av oss inte var färdiga med sitt cert gjorde att vi bara var tre elever och två instruktörer som kunde göra hoppet. Och tur var väl det kanske, för större tummel efter uthoppet får man nog leta efter. Det var imponerande att ni höll ihop så länge ändå var en av kommentarerna efteråt.
Till slut, strax före separationshöjd, fick vi dock till vår femmannastjärna och jag fick som utlovat bjuda på champagne före middagen där vi var sju personer som deltog.
Det är fantastiskt roligt att hoppa med andra. Gränserna för vad som går att göra är i det närmaste oändliga. Men det är också betydligt svårare än det ser ut. För en utomstående är det väl lätt att det ser ut som att man svävar runt som en astronaut. Men det faktum att man har en fartvind att jobba med/mot som är på 200-250km/h gör att det hela tiden är finmotorik och balans som gäller.

En annan sak som man lär sig som fallskärmshoppare är väder. Aldrig tidigare har väderprognoser så intressanta. Samtidigt som jag märkt hur dålig precision de trots allt uppnår i Norrköping, trots superdatorer och Gud vet vad...
Tålamod är också ett måste för hoppare. En mulen morgon behöver inte betyda inställd hoppdag. Vädret kan slå om snabbare än man tror. Men det kan även framstå som helt oföränderligt. Det är inte för inte som det faktiskt finns ett Fallskärmväntarförbund som ägnar sig åt skyidling.
Det finns även mycket annat som behöver göras på en hoppklubb för att den ska fungera och gå runt. I stort sett allt är trots allt idéellt arbete. Detta görs med fördel när vädret inte tillåter hoppning. Själv har jag fått utlopp för mina tekniska och praktiska sidor och har bland annat fixat dator och nätverksproblem. (Jag har ju faktiskt varit med och byggt vår trådlösa HoppSpot som är mycket uppskattad och väl använd.) Jag har tagit itu med sådana där till synes små saker, som t.ex. att hänga upp datorskärmen i manifestet (som tidigare balanserade på en tejprulle i fönstret) på väggen. Jag har ordnat så att man från manifestet kan tysta musiken på stereon när man ska göra utrop, genom en knapptryckning, trots att dessa är i helt olika delar av byggnaden. Och jag har fixat en trasig vindmätare. (Ett projekt som blev otroligt mycket större än jag kunde ana efter åtskilliga timmar med fruktlös och bitvis felaktig felsökning med olika antaganden om kabeldragningar som inte varit dokumenterade. Det slutade med att vi drog en helt ny kabel 180m under gjord och i rör i marken. Men nu fungerar det iaf...)
Allt detta gett mig ett rykte som fixare och jag går nu stundtals under smeknamnet MacGyver. Ja, varför inte....
Spot och Dark Helmet är andra smeknamn som hittats på men som inte fått samma fotfäste. (Den första pga min vita fläck i nacken, och den andra pga associationer till filmen Space Balls (Det våras för rymden) som inte är särskilt svåra att göra när man ser mig i min XXXL-hjälm...)

Nu känns det som detta blogginlägg nått någon slags kritisk massa. De som orkat läsa hela vägen hit kan inte vara annat än sysslolösa eller väldigt intresserade av att höra vad sjutton jag håller på med som gjort att jag varit upptagen senare delen av mitt liv.... Nu vet ni, på ett ungefär. En ny kategori i bloggen har skapats, och det är inte utan anledning. Det kommer att skrivas mer.

Idag är det exakt ett halvår sedan jag senast bloggade. Några har undrat om jag slutat blogga. Svaret har hela tiden varit att jag ska återuppta det. Och de senaste 2-3 månaderna har jag nog tänkt på bloggen i stort sett varje dag. Det finns så mycket att berätta. Det har hänt en hel del på ett halvår. Det känns som att jag fått ett nytt liv...

En liten summering då. Vad har hänt?
Strax efter att jag slutade blogga träffade jag en tjej via nätdejtingen. A. från Texas, men boende i Täby. Hon fastnade först, och kanske främst, för Max iofs. Den svarta nosen till höger ( i skrivande stund) på bloggen. Men vi började umgås vi också.
Eftersom min mor pga knäproblem börjat leta efter ett nytt hem åt Max slutade det med att hon fick ta han om honom. Främst tills vi hittat någon med trädgård eller som bor på landet. Så Max bodde och hade det bra i en lägenhet i Täby en dryg månad. När sedan mamma blev tvungen att ta hand om Max igen, eftersom hans nya matte skulle resa utomlands, gick det undan och hon hittade ett nytt hem åt honom. Det gick tyvärr lite väl fort. Så när A. kom hem igen hade Max ett nytt hem.... Ett hem inte ens jag besökt. Under denna tid tog dessutom relationen med A. slut också. Det hade iofs inget med Max att göra. Dålig match. Det kanske är nackdelen att köra hundtricket?

Faktum är att A. träffade Max senare än jag.
Den stora besvikelsen infann sig när jag fått reda på att jag inte skulle få ha Max med mig till fjällen på årets fjällvandring. Den nya familjen ville inte. Jag förstår det till del, men tycker mest synd om Max, eftersom jag vet hur mycket han älskar att vandra i fjällen.
Och nu törs jag inte åka och hälsa på honom, med rädsla för att Max ska tro att jag är där för att hämta honom. Inget är definitivt, men det är iaf fyra månader sedan nu... Vi får se hur jag gör.
Jag saknar honom SÅÅÅ MYCKET!!!!

Jag och P. sprang Göteborgsvarvet för första gången. Det gick bra. Drygt 1.48 för min del. P missade sitt rekord från förra året med några sekunder... Men han verkade ta det ganska bra ändå... Nästa år ska vi på?n igen. Då har vi förstärkning av D, som fått sin anmälan i födelsedagspresent....

Sen har jag varit på USA-visit. Med jobbet. Först leverantörsbesök en och en helv dag i Kalifornien för att sedan skynda till Las Vegas och träffa mina amerikanska päron. Det blev en hel del golf, trots att jag inte hade mina prylar med mig, samt den del softma vid deras pool. Las Vegas i maj är inte helt fel kan jag informera om. Vi spelade även rugbybasket i poolen. Det blev en hård match. Så hård att vi båda började blöda om fotsulorna. Något som inte uppdagades förrän vi kom upp ur vattnet. Sen var det årets stora datakommässa i Las Vegas.
I samband med USA-resan
var jag även väldigt nära att byta jobb. Men det slutade med att jag jobbar kvar med lite bättre förutsättningar istället. Ett beslut som jag för stunden faktiskt inte ångrar.

I början av juni började starten på mitt nya liv, i form av en kurs. Mer om det sen.
Midsommar blev en trevlig repris på förra året. Rånö i Nynäshamns skärgård.
Det var också starten på en för mig rekordtidig semester. Fyra veckor.
Jag var bland annat uppe i Hälsingland och hälsade på en god vän. Sen åkte jag till Sundsvall där en kompis assisterade vid bungy-hoppning på Sundsvalls gatufestival. Ganska pissigt väder mot kvällen. Men det var annan blöta som stod för den största underhållning när snoddprecisionen inte riktigt levde upp till det utlovade.
Själv agerade jag testdocka. Två hopp i rad(!) från 80m cirka. Eftersom jag gjort det tidigare, och även hoppat fallskärm sedan dess trodde jag självklart att det skulle vara piece of cake att slänga sig ut avslappnat och stilfullt. Men till mitt stora förtret trädde någon dold spärr in, och första hoppet försenades tio sekunder medan jag tog mig samman. Andra hoppet gick bättre.

Årets fjällvandring skedde med kusin och make. Vi började med en ganska soft dag med lite inhandling av frystorkat. Det avslutades med en trevlig grillkväll på bergsknallen utanför mitt sovrumsfönster.

Efter ett antal timmar kom vi upp till Storulvån. Vi gick ut i fjällvärlden för att hitta lämpligt tältställe. Vädret hade vi inte riktigt med oss. Ganska regnigt, med hot om temperaturer ner mot noll och snö.

Vid pauserna uppsöktes gärna vindskydd och nödstugor. Där blev det dags för lite kaffe...

A. hade fått för sig att ananas var den ideala färdkosten. Något ingen motsade när vi väl kommit fram till Sylarna och de tre konservburkarna fördelades.

Höjdpunkten, som jag hade sett fram emot, var sittningen på Blåhammarens Fjällstation. Sveriges högst belägna med bastu med utsikt mot fjällvärdlen genom ett stort runt fönster. Middagen serverades och presenterades på sedvanligt vis. Vi drack diverse rekommenderade viner och lite avec. Bland annat ett finskt hjortrondessertvin. Kalas om man gillar hjortron.

Dessert med lingon och mastig chokladkaka.

Som tur är hade vi ett fåtal gluggar med bra väder så att mitt vandringssällskap fick en uppfattning om hur det kan vara. Jag tror och hoppas att det inte var sista gången i fjällen. Och då var det ju lyckat!

Sista helgen på semester var jag med samma gäng i Kungsträdgården. Den här gången var jag DJ, två dagar i rad. Det var kul, och framför allt lärorikt! Mer omixad musik, och mer lättlyssnad musik är vad jag måste fixa. När jag spelar vissa av de riktigt bra låtarna börjar nämligen vissa knorra lite... Och det är klart, att för den oinvigde är det kanske inte helt lätt att ta till sig.

Men det var många som kom fram och berömde. Folk ville köpa mina skivor och undrade var de fanns till salu. Fick även lite jobberbjudande som jag tyvärr inte svarat på än.
Det avslutades med ett hopp från 100m i Kungsträdgården med magnifik utsikt!

Jag har även hjäpt min mor med renovering (främst tapetsering) i den lägenhet hon köpt efter att ha gjort sig av med Max. Inget jag skulle köpa kanske, men det är väl mycket för att det är i ett hus där jag slavat med reklamutdelning några år. Utsikten från balkongen är det dagis där jag växte upp.... Go figure liksom...

På musikfronten har det varit relativt skralt. Väldigt få klubbesök. Det blev några stycken innan Cocktail Club på Grodan stängde. Men i övrigt har jag missat det mesta andra som jag velat gå på, pga mitt nya liv.

Något jag INTE missade dock, var när världens störste och kanske bäste DJ genom tiderna, alla kategorier, kom till Alvik och spelade. Promenadavstånd hemifrån mig liksom! Vad är oddsen?
En mycket trevlig tillställning av Mondaybar som överträffat sig själva med både ljud och ljus. De lyckades till och med skapa det totala folkhav som denne, Carl Cox, är van vid. Det finns tydligen ett fåtal DJs man som arrangör inte kan köpa sig. Carl Cox är den ena. (Den andre är Danny Tenaglia, som jag personligen rankar snäppet högre faktiskt.). Jag var riktigt nyfiken på hur Calle Kula, som vi kallar honom, skulle spela. Det mesta jag hört av honom är många år gammalt, och DJs förändrar sig faktiskt över tiden. Carl höll dock hög klass! Om än lite väl mycket publikfrieri i början med låtar åt trancehållet. (Mondaybars stamklientel är trance och neon all the way...)
En något full entusiast kom fram till mig (kanske var det våra technoskägg som gjorde att det blev jag?) och frågade sig högt: Varför spelar Carl Cox trance? Förklara!? Paus ?Men han är ju tight som en...ehhh... gurka! Nej, nu ska jag gå och sprida lite bitterhet...
Lustig prick, som även lät meddela att det minsann var fjärde gången han såg Calle.

Carl Cox är nog DJ-elitens ende DJ som använder mikrofon i sina set. Han klassiska, och återkommande Oh yes! Oh yes! Oh yes! ekar än. En riktig party machine.
Bilden är smyglånad från Mondaybar. Övriga enastående foton av Tony Persson hittar ni här. De ger en liten hint om den stämning som infann sig i Alvik den kvällen i september.

I övrigt har tiden mest fyllts med jobb. Lite turer till Norge. Och så har jag sprungit omkring med en rullator i ett fryslager mitt i sommaren, med en skylt där fram där det stod IT-skadad. På rullatorn satt en truckdator med vilket vi mätte radionät. Make till värk i händerna när man kom ut i värmen får man leta efter...

Till sist kan jag meddela att jag tagit stora vuxenpoäng! Jag har börjat pensionsspara! Jag som inte ens haft något vanligt organiserat banksparande tidigare... Ska bli spännande att se hur det går... Men med autogiro blir ju allt lättare...