Mitt nya liv

Tanken har funnits där ett antal år, och förra året fick jag som jag skrev blodad tand. Jag lovade då ett par vänner att anmäla mig till kurs, vilket jag gjorde.
Den 6 juni började kursen, och detta blev början på vad jag såhär i efterhand utan att tveka kan kalla mitt nya liv.

Vi har 12 personer på kursen. 9 killar och 3 tjejer. Allt ifrån dryga 20 till typ 35 år. Utbildning hålls av erfarna klubbmedlemmar med särskild utbildning och behörighet. Det finns två typer av utbildning. Konventionell respektive AFF (Accelerated Free Fall). Den sistnämda beskrivs enklast som en intensivkurs där man hoppar från full höjd (4000m)) från första hoppet.
Med två instruktörer vid sin sida tills man löser ut skärmen, de tre första. Sedan fyra med en instruktör. Och avslutningsvis tre ensamhopp, varav ett från låg höjd (1000-1200m). 10 godkända hopp krävs totalt.
Med konventionell börjar man på låghöjd och har färre nya moment per steg. 24 godkända hopp ger cert. Jag gick AFF eftersom jag ville bli färdig snabbt för att kunna fortsätta att hoppa lite friare. Vi var 6 AFF-elever och 6 konventionella i vår kurs.

Det blev mycket markträning och teori innan första hoppet. Fyra dagar totalt. Eftersom jag hade hoppat tandem innan hade jag ju en liten aning om vad so väntade. Suget i magen de första sekunderna, och fartvinden. Men det var ändå en hissnande känsla. Att flyga och landa en fallskärm helt själv hade jag dock inte gjort. Vi var förberedda på det mesta, men landningen gick bra, även om jag inte stod på fötterna.
En av mina kursare lyckades göra en utelandning på sitt första hopp.
En utmaning som jag underskattat lite var det faktum att det i dessa sammanhang är väldigt svårt att öva på det man ska göra i frifallet. Visst, man kan repetera och memorera. Men det blir aldrig samma sak. Och det går inte att ge en trovärdig simulering på marken (utan vindtunnel vill säga). Så första skarpa övningen och examineringen sammanföll liksom. Jag fick totalt två underkända hopp, och blev alltså färdig efter 12 hopp.
Är det inte farligt? undrar många när man berättar att man hoppar fallskärm. Svaret är så klart både jag och nej. Det finns självklart risker, och det ställs krav på hopparen. Men krasst skulle jag inte bedömma riskerna som så mycket större än att åka bil.
Det finns ett väldigt stort säkerhetstänk inom sporten, av naturliga orsaker. Och i mångt och mycket lever man på det faktum att man har en reservskärm som dels är packad och plomberad av en expert, och dels är konstruerad på ett sätt som minskar risken för så kallade felfunktioner. (Jag har redan ifrågasatt ordvalet inom sporten där, eftersom historiken i det militära blir väldigt tydlig. En normalfuntad svensk skulle ju inte säga felfunktion, utan funktionsfel...)
Dessutom finns en nödutlösare som löser ut reservskärmen om man passerar en för låg höjd i för hög fart.
Men det gäller ändå att man som hoppare är alert och medveten om höjd osv.

Ett kul faktum är att man som nybörjare och AFF-elev får hoppa med de allra bästa och mest erfarna hopparna. Jag har hoppat med personer som slagit världsrekord och som varit med och infört AFF i Sverige. Andra elever har fått hoppa med världsmästare. Och allt detta sker på ideell basis, hela tiden. I vilken annan sport förekommer det?

Fallskärmshoppning är dock inte någon stor sport. Det märker man på flera sätt. Går du till exempel in i en välsorterad tidningsbutik hittar du inga tidningar (svenska eller internationella) om hoppning. Och i somras hölls världscup-tävlingar på vårt hoppfält i Gryttjom. Då var alla som ville välkomna att ställa upp. Det ska dock tilläggas att det var VC i den smala grenen speed.
Som David skriver i en av kommentarerna på detta inlägg: Konstaterar bara att det är lite konstigt med en sport som ingen kan se dig utöva. En sport som kräver att du tankar in ditt resultat i en dator för analys före det att du vet huruvida du var bra eller anus. Och löjligast av allt är att man presenterar resultatet med två decimaler. 486,36 km/h. Well.

Finns det då en mall för vilka som vilka som hoppar fallskärm? Är det våghalsar som gör allt som kan uppfattas som riskabelt?
Svaret är nej. Det är en förvånandsvärt stor spridning på människor och typer. Åldrarna går från gymnasieålder (lägsta tillåtna är 15 år) till långt efter pension, men de flesta är nog mellan 20 och 40 år. Detta påverkar självklart atmosfären på hoppfältet också.
Förvånandsvärt många föräldrar tillbringar tid på hoppfältet. Många har självklart hittat barnets andra förälder på fältet och har stora delar av sin umgängeskrets i sporten.
Yrkesmässigt finns det mesta representerat. Och könsmässigt är det ungefär lika också (känns det som iaf). Någon kanske då undrar om fördelningen i vår kurs (25% tjejer) är otypisk, men så är inte fallet. Det är större andel av de tjejer som går kurs som faktiskt fortsätter med hoppningen. För vissa killar är fallskärmhoppningen bara ett cert på en lista av meriterande sådana. Och när det är klart så är de klara. Då kan man titulera sig fallskärmshoppare....

Men frågar ni mig är man inte fallskärmshoppare förrän man lever och andas fallskärmshoppning.

Eftersom hoppfältet ligger fem mil norr om Uppsala är det många som sover kvar en eller flera nätter, och lite dåligt väder gör inte att alla flyr fältet (i dubbel bemärkelse). Många av de erfarna hopparna har en husvagn permanent stående. Och i år har till och med några investerat i en liten stuga som mest är i friggebodsformat storleksmässigt. För oss andra finns två baracker med gott om våningssängar som för tankarna till lumpen.

Stämningen på hoppfältet är i praktiken uteslutande glad och uppsluppen. Folk är hjälpsamma och omtänksamma. För att få riktigt bra kontakt krävs som vanligt att man inte är som en mussla och sitter i ett hörn.
För att ta sig till Gryttjom kan man antingen åka kollektivt, men detta tar förhållandevis lång tid. Annars kan man självklart åka bil, och sedan någon vecka tillbaka går motorvägen nästan hela vägen, och det tar inte mer än en dryg timme.
Själv försöker jag få skjuts med bilburna medlemmar. Något som fungerar 99% av alla fall. Det är både billigt och smidigt. I klubben finns en överenskommelse om att det kostar 70kr, vare sig mer eller mindre, per person. Detta gör att man slipper förhandla om pris. Det är billigt för de som behöver skjuts, och det drygar ut bensinkassan avsevärt för de bilburna. Och ju fler de tar med, dessto mer pengar kan de få in. Win-win kallas det visst.
Den största fördelen är dock att man som nybliven medlem får möjlighet att lära känna nya människor. Och ju fler man får skjuts med, ju fler lär man känna.

Jag blev färdig med mitt cert i början av augusti och köpte ganska kort efter det egen rigg (ryggsäcken) och skärm.
Är det en dyr sport undrar många. Svaret är nog ja, även om det säkerligen inte är den dyraste. Medlemskap kostar två och ett halvt tusen per år. Då ingår försäkring genom förbundet. En ny rigg + skärm (och allt som hör till) kostar 40-50kkr. Begagnat kostar det mellan 15 och 30kkr. Denna ska kontrolleras årligen, och reservskärmen ska packas om två gånger per år av en så kallad kontrollant. Kostnad: dryga tusenlappen. Sen ska man ha övrig utrustning så som hjälm, gogglar, hoppoverall (eller annan duglig klädsel). En hjälm kostar 2-3kkr.
Jag fick ett lite speciellt äventyr när det gäller hjälm, eftersom jag beställde en från USA som verkade hoppingivande storleksmässigt, men sedan visade sig vara på tok för liten, trots att det var en XXL. Efter mycket letande hittade jag (överlycklig efter att se ett tillfälligt slut på förtvivlan) en skidhjälm i storlek XXXL som efter lite modifiering blev hoppduglig. Pris: 1kkr. Jag måste dock på sikt hitta något bättre och mer slimmat. Kanske blir det mjuk hjälm när jag har behörighet.
Sen kostar varje hopp 150kr, om man inte har har rabatt. Rabatt kan man köpa sig, eller jobba sig till i föreningen. Största rabatten gör att hoppen kostar 65kr.
Själv har jag tagit en plats i anläggningsgruppen vilket bland annat innebär att vi träffas sex helger i vinter för att renovera och förbättra vårt hoppfält. I vinter ska en barack totalrenoveras.
Andra typer av jobb i klubben är att vara tandemvärd(inna), hoppledare, manifestor osv.

Det organiseras ganska mycket aktiviteter kring hoppningen. Det är allt ifrån träningsläger med olika inriktning (formationshoppning, storformation, friflygning, skärmflygning osv) till regelrätta fester med lite hoppanknytning. Jag var med och organiserade en sådan i augusti. Gryttstock hette det, och det var tredje gången sedan år 2000 som det organiserades. Upplägget tror jag du som läsare förstår. Love, peace and skydiving. Till detta var det olika band som uppträdde. Det anordnades tävlingar, erbjöds yoga, massage, tatuering och så vidare. Hoppare från hela Sverige samlades i tre dagar. Och de flesta var utklädda enligt gällande tema. Själv hade jag fått hjälp av en kurskamrat som varit på Myrorna och köpt en särk (som visade sig vara väldigt mycket för liten, så jag kunde inte sträcka mig efter en öl t.ex. utan var tvungen att hålla den nära kroppen hela tiden...).
Peruk och övrig utsmyckning ordnade jag dock själv. Här är nog enda kortet jag hittat på mig själv, sittandes vid lägerleden.



Fler bilder från tillställningen hittar ni bland annat hos Superjenny, där jag även stulit(lånat) bilden på mig.
Tyvärr missade jag höjdpunkten på hela tillställningen på grund av att jag gick och blev sjuk, men jag hörde ganska mycket av det när jag låg och frös av min feber i tältet en bit bort.

Det har blivit många kvällar och sommarnätter vid eldstaden i Gryttjom.
Jag har mer eller mindre varit där varje ledig helg sedan jag började hoppa. Mot slutet av säsongen har dock tiden mer och mer tillbringats inomhus i höstmörkret.
Förra helgen med en trevlig whiskyprovning, ledd av ett proffs. Sånt går hem hos en whiskynörd som jag.
Samma helg hade vi även en säsongsavslutning med vår kurs. Tanken var att så många som möjligt av elever och instruktörer skulle vara med och att vi skulle göra ett gemensamt formationshopp och äta middag tillsammans på kvällen.
Men manfall, och det faktum att två av oss inte var färdiga med sitt cert gjorde att vi bara var tre elever och två instruktörer som kunde göra hoppet. Och tur var väl det kanske, för större tummel efter uthoppet får man nog leta efter. Det var imponerande att ni höll ihop så länge ändå var en av kommentarerna efteråt.
Till slut, strax före separationshöjd, fick vi dock till vår femmannastjärna och jag fick som utlovat bjuda på champagne före middagen där vi var sju personer som deltog.
Det är fantastiskt roligt att hoppa med andra. Gränserna för vad som går att göra är i det närmaste oändliga. Men det är också betydligt svårare än det ser ut. För en utomstående är det väl lätt att det ser ut som att man svävar runt som en astronaut. Men det faktum att man har en fartvind att jobba med/mot som är på 200-250km/h gör att det hela tiden är finmotorik och balans som gäller.

En annan sak som man lär sig som fallskärmshoppare är väder. Aldrig tidigare har väderprognoser så intressanta. Samtidigt som jag märkt hur dålig precision de trots allt uppnår i Norrköping, trots superdatorer och Gud vet vad...
Tålamod är också ett måste för hoppare. En mulen morgon behöver inte betyda inställd hoppdag. Vädret kan slå om snabbare än man tror. Men det kan även framstå som helt oföränderligt. Det är inte för inte som det faktiskt finns ett Fallskärmväntarförbund som ägnar sig åt skyidling.
Det finns även mycket annat som behöver göras på en hoppklubb för att den ska fungera och gå runt. I stort sett allt är trots allt idéellt arbete. Detta görs med fördel när vädret inte tillåter hoppning. Själv har jag fått utlopp för mina tekniska och praktiska sidor och har bland annat fixat dator och nätverksproblem. (Jag har ju faktiskt varit med och byggt vår trådlösa HoppSpot som är mycket uppskattad och väl använd.) Jag har tagit itu med sådana där till synes små saker, som t.ex. att hänga upp datorskärmen i manifestet (som tidigare balanserade på en tejprulle i fönstret) på väggen. Jag har ordnat så att man från manifestet kan tysta musiken på stereon när man ska göra utrop, genom en knapptryckning, trots att dessa är i helt olika delar av byggnaden. Och jag har fixat en trasig vindmätare. (Ett projekt som blev otroligt mycket större än jag kunde ana efter åtskilliga timmar med fruktlös och bitvis felaktig felsökning med olika antaganden om kabeldragningar som inte varit dokumenterade. Det slutade med att vi drog en helt ny kabel 180m under gjord och i rör i marken. Men nu fungerar det iaf...)
Allt detta gett mig ett rykte som fixare och jag går nu stundtals under smeknamnet MacGyver. Ja, varför inte....
Spot och Dark Helmet är andra smeknamn som hittats på men som inte fått samma fotfäste. (Den första pga min vita fläck i nacken, och den andra pga associationer till filmen Space Balls (Det våras för rymden) som inte är särskilt svåra att göra när man ser mig i min XXXL-hjälm...)





Nu känns det som detta blogginlägg nått någon slags kritisk massa. De som orkat läsa hela vägen hit kan inte vara annat än sysslolösa eller väldigt intresserade av att höra vad sjutton jag håller på med som gjort att jag varit upptagen senare delen av mitt liv.... Nu vet ni, på ett ungefär. En ny kategori i bloggen har skapats, och det är inte utan anledning. Det kommer att skrivas mer.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0