Peak time

Fredag 4 augusti

Så var det dags. Toppbestigning. Andra gången för min del. Första för övriga.
Vi åt frukostbuffé inne i huvudstugan, och begav oss av sen.

Helags är ingen svår topp, men det tar mellan 3 och 5 timmar fram och tillbaka.
Redan från början insåg vi att Tuva var lite väl triggad och uppspelt. Hon for som en elektron, och skulle vara överallt samtidigt. Max, i egenskap av rutinerad fjällvandrare, drog inte nämnvärt i kopplet.
Men uppé i grytan lyckades han i alla fall lukta sig fram till en stor fläsksvål som han skulle sätta i sig. Inte så klokt tyckte jag och tog den ifrån honom....
Efter att ha kommit drygt halvvägs höjdmässigt beslöt sig H. för att vända med Tuva. Mest med tanke på hennes säkerhet. Frenesin hade inte avtagit, samtidigt som terrängen övergick mer och mer i blockterräng med diverse risker. Man kan inte trampa var som helst, och glider man riskerar man att göra sig illa. Främst om man är hund.
Men Max klarade det, även om jag var lite orolig. Vi såg många renar på vägen.
Vad gör de där uppe vid toppen? Det finns ju inget bete där? Ingen skugga. Ingenting mer än sten...
En ren verkade lite förvirrad och närmade sig oss flera gånger. Då blev Max osäker och skällde.
Han vill nog gärna ha den några meter bort. Att jaga dem är latjo. Men de får inte komma för nära...

När vi väl nådde toppen var det som man kunde förvänta sig. Toppen! Vädret var strålande, och nästan ingen vind alls. Vi stoppade i oss lite gott, skrev i toppboken och lät oss fotograferas som sig bör.
Man kunde även se den sydvästra sidan av Helags ner mot sjön.
Den där blockterrängen som stugvärden pratade om har jag inte mycket för. Verkade ju hur grönt som helst där där jag föreställer mig att leden går. Var det månne språkförbistring som rådit?

Max var måttligt imponerad av utsikten. För honom var det nog som vilken promenad som helst, förutom att det var mycket uppåt och jobbig terräng.
Och såhär i efterhand kan jag tycka att varför släpa upp hunden på en topp och riskera att den skadas?
Hunden njuter inte av utsikten, vädret och så vidare. Hunden njuter av promenaden! Då verkar det lite dumt att ta med honom i något slags försök att samla klättermeriter... åt sin hund....
De andra hundarna vet ju ändå inte vad Helags är när han försöker berätta.
Nej, det är nog första och sista stora toppbestigningen jag gör med Max.
Nedgången tycktes aldrig ta slut. Den kändes nästan ännu mer riskabel.

Eftersom A. var fiskesugen bestämde sig H&A för att åka till stugan en dag tidigare än planerat. Det slutade med att de var vid Helagsstationen mindre än 21 timmar.
Jag hade redan bestämt mig för att åka hem till mor min, men eftersom jag ändå inte kunde köra denna dag stannade jag kvar vid Helags station och duschade och bastade, varefter jag och Max gick halvvägs mot parkeringen. Vädret var ju ändå strålande, och då är ju trots allt en natt i tält med sin favorithund ganska oslagbart. Jag lagade den sista måltiden vid tältet, drack den sista whiskyn (hade nästan inte druckit något tidigare under resan, och hade väldigt lite med mig.. Lite förvånande faktiskt) och åt det sista renköttet tillsammans med Max. Och myggen. För mygg fanns det. Gott om dem...
Jag hade ganska bråttom att komma in i tältet får jag säga, och vi kröp väl in vid niotiden på kvällen. Max ville vara kvar ute, men det var ju tyvärr inte ett alternativ, så det blev till att bära honom till tältingången.

Det kändes att äventyret närmade sig slutet. Tyvärr.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0