Ändrade planer
Lördag 29 juli
Så på lördagmorgonen gav vi oss av. Jag och det svarta monstret till höger. Masken även kallad.
Färden gick mot Ljungdalen och kläppen En resa på 56 mil eller så, som tar 7-8 timmar med några pauser. Bland annat med stopp i Sveg där det blev lunch på Sibylla. En Superstar till mig, och en Big Star naturell till Masken.
Vi kom upp till parkeringen vid Kläppen i Ljungdalen (se kartan som referens) strax före fyra på eftermiddag, och när vi lämnade den samma var klockan strax efter. Första 5-6 kilometrarna ringlar sig genom relativt lågväxande skogsbushterräng, därefter kommer man ut på det underbara kalfjället, som erbjuder både utsikt och, om man inte har otur, lite svalkande fläktande vind. När klockan var 19 var vi framme vid Helags fjällstation.
Där passade jag på att väga våra väskor eftersom jag inte haft möjlighet att göra det hemma. Fiskvågen (ja, en våg för extrema optimister...) som jag brukar använda till att väga ryggsäcken med (de fiskar jag fångat ger knappt utslag på den vågen...) låg hemma i lägenheten. Jag befarade det värsta, och min säck vägde in på sköna 25kg... Max väska var nätta 3kg. Jag tog det lite lugnt med den, eftersom jag vet att hans kondition i år inte är vad den varit av diverse anledningar. Och ska man vara ute en hel vecka är det ju dumt att slita ut hunden i början.
Eftersom jag inte hittade någon skylt där mot Nedalshytta, som ligger i Norge, dit jag hade tänkt gå, gick jag in och frågade en stugvärd. Passande nog var han norrman. Varifrån är jag dock osäker på. Men lite dialekt var det allt. Och det var inte Oslo-mål. Inte heller Stavanger-mål.
Han informerade i alla fall om att sträcka jag tänkt ge mig in på var väldigt stenig med mycket så kallad blockterräng, vilket inte är att rekommendera. Än mindre när man har hund med sig.
Jag fattade snabbt beslut om att hålla mig på den svenska sidan, med risk för att mest traska på redan besökt mark. Eftersom vädret var strålande, och vi hade både utrustning och mat med oss för en hel vecka i tält gick vi några hundra meter till, jag och Max.
Den här kvällen hade jag ju längtat efter så länge. Att få krypa in i det lilla, men rymliga tältet, med in favortihund och bara mysa av bakgrundsljudet. En ständigt flödande jock (även om det i år varit ovanligt torrt och säkert flödade mindre än vanligt.)
Innan det var dags att nanna tillagade jag resans första frystorkade måltid.
Killen på Naturkompaniet tyckte jag skulle testa det nya norska frystorkade märket.
Jag är inte den som inte törs testa nya saker. Även alla tidigare frystorkade rätter alltid varit Blå Band. Dessa var dock avsevärt dyrare. Blå band kostar 39kr för en måltid, 19 för gröten. Den norska (REAL, Turmat från Norska Drytech) kostade 65kr.
Och jag kan nog lugnt påstå att det var klar skillnad på maten.
Jag tyckte instruktionerna på påsen var lite flummiga. Om det var för att det var sådana där instruktioner där de försöker skriva på två eller ibland tre olika språk samtidigt vet jag inte.
Men när jag satt och åt tittade jag en gång till på instruktionerna. Och då gick det upp ett ljus!
De är inte dumma de där norrmännen! Helt plötsligt insåg jag hur genial denna mat var.
Jag hade tällt upp innehållet i mitt lilla enmanskök, som jag köpte för två år sedan men aldrig använt (har bara använt brännaren (Technotrail, fast första generationen utan inbyggd piezotändare) till min mockabryggare förut), fyllt på med vatten och kokat upp och rört om osv.... Äta kunde jag ju göra direkt ur köket. Norrmännen hade tänkt steget längre (ja jag fick veta senare att även svenska Wildlife har samma princip).
Instruktionerna är enkla. Koka upp 3,6dl vatten. Häll i det i påsen (ja, i påsen!). Rör om. Förslut ?zip-låset?, låt stå fem minuter. Öppna, rör om. Ät dirket ur påsen.
Varför är då detta så ?revolutionerande? (det är det i mitt friluftsliv i alla fall!)?
Jo, med denna metod får du flera fördelar. Du behöver bara koka upp lite vatten. 3,6dl går ganska fort. Det blir ingen disk, sånär som på skeden. Men är man bra på att slicka av den, vilket man brukar vara när man är så hungring som man är på fjället, så är detta inte ett problem,.
I och med att vattnet bara ska kokas upp är det mycket lättare att beräkna hur mycket gas som går åt. Det går dessutom åt mindre gas!
Frågar du t.ex. Prismus hur länge deras 220g (netto) behållar räcker till säger de att man kan koka upp 1 liter vatten (från vilken temperatur ska jag låta vara osagt i skrivande stund) 15 gånger.
Köper man då Blå Bands produkter kan det t.ex. stå att man ska blanda vatten och påsens innehåll, koka upp och låta småputtra i 5-10 minuter. Hur ska man beräkna bränsleåtgång för sånt?
Dessutom har de mage att säga att påsen innehåller 1-2 portioner. Tror de att fjällvandrare är anorektiker?
Men eftesom man inte behöver diska, kan man alltså lämna den mesta (om inte all) diskutrustning hemma. Då har man sparat något hekto eller två i vikt bara där.
Matlagningen går dessutom snabbare. (Med den annars ganska avskydda diskningen inräknad blir det väldigt mycket snabbare!). Dessutom kan man utan problem vara två personer om ett sånt litet enmanskök som jag har. Vips har vi sparat väldigt mycket vikt!
Även matlåda/tallrik osv kan man lämna hemma. En sked är allt man behöver. Vatten driker man direkt ut sin flaska.
Men till frukost då, kanske någon undrar. Det har norrmännen tänkt på också. Men det berättar jag om imorgon. Var sak har sin tid.
Efter att ha börjat ana vidden av min upptäckt (mycket av det jag just skrivit ovan har jag gått och bearbetat under den gångna veckan. Även om bloggen inte uppdaterats, har den funnits i mitt sinne varje dag.(!)) var det dags att gå ner till bäcken för att göra vad som förhoppningsvis var min disksession på huk...
Sen var det dags att krypa in i det häftiga tältet som vi lånat. Ett Fjällräven Foxlite. Tillverkas inte idag. Men jag minns att jag var på väg att köpa ett när det begav sig.
Som en kille skrev i en kort recension på Utsidan:
Sist men inte minst. Absolut inte minst. Tältet är fränt. Det är skitsnyggt. När man ser det på lite håll är det verkligen omöjligt att ens föreställa sig hur man tar sig in i det, eller åt vilket håll man ska ligga och siluetten påminner om något slags majestätisk snäcka.
Att gå in i tältet var inget natuligt för Max. Å andra sidan vill han ju sällan gå in när han är hemma i villan heller. Han är en utehund. Punkt slut. Men när han väl motats in fann han sig snabbt till ro och la sig på sitt liggunderlag. Han förstod nog principen och i viss mån poängen med tält trots allt.
Vi sov gott den natten.
Så på lördagmorgonen gav vi oss av. Jag och det svarta monstret till höger. Masken även kallad.
Färden gick mot Ljungdalen och kläppen En resa på 56 mil eller så, som tar 7-8 timmar med några pauser. Bland annat med stopp i Sveg där det blev lunch på Sibylla. En Superstar till mig, och en Big Star naturell till Masken.
Vi kom upp till parkeringen vid Kläppen i Ljungdalen (se kartan som referens) strax före fyra på eftermiddag, och när vi lämnade den samma var klockan strax efter. Första 5-6 kilometrarna ringlar sig genom relativt lågväxande skogsbushterräng, därefter kommer man ut på det underbara kalfjället, som erbjuder både utsikt och, om man inte har otur, lite svalkande fläktande vind. När klockan var 19 var vi framme vid Helags fjällstation.
Där passade jag på att väga våra väskor eftersom jag inte haft möjlighet att göra det hemma. Fiskvågen (ja, en våg för extrema optimister...) som jag brukar använda till att väga ryggsäcken med (de fiskar jag fångat ger knappt utslag på den vågen...) låg hemma i lägenheten. Jag befarade det värsta, och min säck vägde in på sköna 25kg... Max väska var nätta 3kg. Jag tog det lite lugnt med den, eftersom jag vet att hans kondition i år inte är vad den varit av diverse anledningar. Och ska man vara ute en hel vecka är det ju dumt att slita ut hunden i början.
Eftersom jag inte hittade någon skylt där mot Nedalshytta, som ligger i Norge, dit jag hade tänkt gå, gick jag in och frågade en stugvärd. Passande nog var han norrman. Varifrån är jag dock osäker på. Men lite dialekt var det allt. Och det var inte Oslo-mål. Inte heller Stavanger-mål.
Han informerade i alla fall om att sträcka jag tänkt ge mig in på var väldigt stenig med mycket så kallad blockterräng, vilket inte är att rekommendera. Än mindre när man har hund med sig.
Jag fattade snabbt beslut om att hålla mig på den svenska sidan, med risk för att mest traska på redan besökt mark. Eftersom vädret var strålande, och vi hade både utrustning och mat med oss för en hel vecka i tält gick vi några hundra meter till, jag och Max.
Den här kvällen hade jag ju längtat efter så länge. Att få krypa in i det lilla, men rymliga tältet, med in favortihund och bara mysa av bakgrundsljudet. En ständigt flödande jock (även om det i år varit ovanligt torrt och säkert flödade mindre än vanligt.)
Innan det var dags att nanna tillagade jag resans första frystorkade måltid.
Killen på Naturkompaniet tyckte jag skulle testa det nya norska frystorkade märket.
Jag är inte den som inte törs testa nya saker. Även alla tidigare frystorkade rätter alltid varit Blå Band. Dessa var dock avsevärt dyrare. Blå band kostar 39kr för en måltid, 19 för gröten. Den norska (REAL, Turmat från Norska Drytech) kostade 65kr.
Och jag kan nog lugnt påstå att det var klar skillnad på maten.
Jag tyckte instruktionerna på påsen var lite flummiga. Om det var för att det var sådana där instruktioner där de försöker skriva på två eller ibland tre olika språk samtidigt vet jag inte.
Men när jag satt och åt tittade jag en gång till på instruktionerna. Och då gick det upp ett ljus!
De är inte dumma de där norrmännen! Helt plötsligt insåg jag hur genial denna mat var.
Jag hade tällt upp innehållet i mitt lilla enmanskök, som jag köpte för två år sedan men aldrig använt (har bara använt brännaren (Technotrail, fast första generationen utan inbyggd piezotändare) till min mockabryggare förut), fyllt på med vatten och kokat upp och rört om osv.... Äta kunde jag ju göra direkt ur köket. Norrmännen hade tänkt steget längre (ja jag fick veta senare att även svenska Wildlife har samma princip).
Instruktionerna är enkla. Koka upp 3,6dl vatten. Häll i det i påsen (ja, i påsen!). Rör om. Förslut ?zip-låset?, låt stå fem minuter. Öppna, rör om. Ät dirket ur påsen.
Varför är då detta så ?revolutionerande? (det är det i mitt friluftsliv i alla fall!)?
Jo, med denna metod får du flera fördelar. Du behöver bara koka upp lite vatten. 3,6dl går ganska fort. Det blir ingen disk, sånär som på skeden. Men är man bra på att slicka av den, vilket man brukar vara när man är så hungring som man är på fjället, så är detta inte ett problem,.
I och med att vattnet bara ska kokas upp är det mycket lättare att beräkna hur mycket gas som går åt. Det går dessutom åt mindre gas!
Frågar du t.ex. Prismus hur länge deras 220g (netto) behållar räcker till säger de att man kan koka upp 1 liter vatten (från vilken temperatur ska jag låta vara osagt i skrivande stund) 15 gånger.
Köper man då Blå Bands produkter kan det t.ex. stå att man ska blanda vatten och påsens innehåll, koka upp och låta småputtra i 5-10 minuter. Hur ska man beräkna bränsleåtgång för sånt?
Dessutom har de mage att säga att påsen innehåller 1-2 portioner. Tror de att fjällvandrare är anorektiker?
Men eftesom man inte behöver diska, kan man alltså lämna den mesta (om inte all) diskutrustning hemma. Då har man sparat något hekto eller två i vikt bara där.
Matlagningen går dessutom snabbare. (Med den annars ganska avskydda diskningen inräknad blir det väldigt mycket snabbare!). Dessutom kan man utan problem vara två personer om ett sånt litet enmanskök som jag har. Vips har vi sparat väldigt mycket vikt!
Även matlåda/tallrik osv kan man lämna hemma. En sked är allt man behöver. Vatten driker man direkt ut sin flaska.
Men till frukost då, kanske någon undrar. Det har norrmännen tänkt på också. Men det berättar jag om imorgon. Var sak har sin tid.
Efter att ha börjat ana vidden av min upptäckt (mycket av det jag just skrivit ovan har jag gått och bearbetat under den gångna veckan. Även om bloggen inte uppdaterats, har den funnits i mitt sinne varje dag.(!)) var det dags att gå ner till bäcken för att göra vad som förhoppningsvis var min disksession på huk...
Sen var det dags att krypa in i det häftiga tältet som vi lånat. Ett Fjällräven Foxlite. Tillverkas inte idag. Men jag minns att jag var på väg att köpa ett när det begav sig.
Som en kille skrev i en kort recension på Utsidan:
Sist men inte minst. Absolut inte minst. Tältet är fränt. Det är skitsnyggt. När man ser det på lite håll är det verkligen omöjligt att ens föreställa sig hur man tar sig in i det, eller åt vilket håll man ska ligga och siluetten påminner om något slags majestätisk snäcka.
Att gå in i tältet var inget natuligt för Max. Å andra sidan vill han ju sällan gå in när han är hemma i villan heller. Han är en utehund. Punkt slut. Men när han väl motats in fann han sig snabbt till ro och la sig på sitt liggunderlag. Han förstod nog principen och i viss mån poängen med tält trots allt.
Vi sov gott den natten.
Kommentarer
Trackback
